Gott Nytt År!

Om en och en halv timme ska jag vara på plats för nyårsfirande. Jag sitter i morgonrock med blött hår och tycker att jag har massor med tid på mig. Inte bara för att det tar max två minuter för mig och Per att gå dit, utan också för att det är så mycket som jag inte behöver göra innan jag ska dit. Till exempel förfesta.

För två år sen var jag på min vildaste nyårsfest någonsin. Vad jag kan komma ihåg i alla fall. Hemma hos Zantoo förstås. Helt galen kväll, på gott och ont. En sån där som man verkligen minns. Ni som var där vet vad jag menar! Och nu är det antagligen slut med sånt. Det här året blir det extremt lugnt. Lite mat och några alkoholfria öl. Jag kommer troligtvis inte ens att orka gå ut och kolla på några fyrverkerier. Det finns till och med risk för att jag ligger och sover vid tolvslaget!

Och hur kommer det att bli i framtiden? När jag har en liten son eller dotter att tänka på? Nej, det är nog bara att inse att det inte blir några fler galna fester á la Zantoo. Jag får titta på korten från den tiden och skratta åt alla minnen istället. Det är inte så dumt det heller.

Önskar er alla ett Gott Nytt År!

Äntligen!

Nu är den äntligen här! Svantes fina vagn.

Per var och shoppade idag medan jag var på jobbet. Förutom vagnen så var han även en tur till IKEA och fixade spjälsäng och lite sånt. Nu står allting i förrådet. Det är åtminstone ett steg närmare till att allting ska bli klart tills Svante kommer till världen.

Jag känner mig lite lugnare och tryggare.

Och så är det en väldigt fin vagn. Jag tror att Svante kommer att bli supernöjd!

23 dagar kvar

Vad STOR du är!! Du är ju jättestor! Du är OFANTLIGT gravid!

Den kommentaren fick jag när jag kom till jobbet idag och det är precis så jag känner mig när jag vaggar fram i korrdoren. Hade för övrigt inte alls någon lust att jobba igen idag, det kändes bara som en väldigt dålig idé. Jag sov dåligt inatt, det värkte i kroppen hur jag än låg. Det känns att det börjar närma sig. Det kan ju faktiskt börja när som helst egentligen även om det vore tidigt! Så där låg jag och väntade på att det skulle bli dags att gå upp och funderade på om det kanske inte är dags att packa väskan. Vilken väska ska man ta? Vad ska man ha med sig? Tänk om vattnet går utan att jag märker något? Det är inte nyttigt att ligga vaken så där...

Tack och lov har jag egen privatchaufför de här dagarna så jag slipper vagga fram i snön och vara rädd för att halka. Jag är inte så smidig. Bara stor och tung som ett kylskåp.

Fick precis reda på att Per har tänkt att ge sig iväg och hämta barnvagnen och shoppa loss på IKEA imorgon. Det skulle kännas väldigt skönt att äntligen få allting på plats och i ordning.

God Jul

"God jul!" Sa jag till Per när han slog upp ögonen imorse.

"God jul..." svarade han sömnigt, och fortsatte efter en liten stund: "Vet du vilket som är mitt bästa paket?"

"Nej."

"Det här", sa han och strök mig över magen.

"Men det får du inte öppna idag", fnissade jag.

"Jag kan vänta."

Han är så söt!

...

Var det i söndags det hände? Två dagar sen? Inte en evighet?

Livet är orättvist mot mina vänner. Man ska inte förlora sina barn! Inte någonsin.
Och det är så elakt att först få vara på ultraljud och få höra att allting ser bra ut, att glädjas och att kanske äntligen våga slappna av och lita på att det finns ett litet liv inom en, och så bara några dagar senare krossas allting. Det är... fel.

Jag går här och försöker leva vardagsliv som vanligt. Bakar julgodis, lagar köttbullar, planerar inför att mor och far och bror ska komma och hälsa på imorgon och fira jul. Ser på teve, spelar spel och så vidare. Men jag är konstant ledsen, och om jag emellanåt är som vanligt och glad - så får jag nästan dåligt samvete för att jag glömt bort hur hemskt det är.

Känslan av att vara otillräcklig och inte kunna göra något för att det ska bli bra igen är hemsk. Vet inte om det betyder något att säga att jag tänker på er jättemycket, men det gör jag.

Saker som är bra är att godiset och köttbullarna blev mycket goda. Familjen kommer hit imorgon. Vi har fått massor av fina julkort (tack alla). Vår lilla pyntade gran är jättesöt. Jag har fortfarande en underbar pojkvän. Svante verkar må bra och det gör jag också.

Ledsen

Det gick inget bra. Jag är så fruktansvärt ledsen. Det är så fel! Så orättvist! Finns det någon man kan vara arg på?

Och finns det något man kan göra?

Orolig

Min oro och nervositet och rädsla inför förlossningen känns just nu som en struntsak, något fånigt.

Med två kompisar på sjukhus så är jag mer orolig för dem. En är där med havandeskapsförgiftning och är beräknad att få barn 28 december, så det känns ändå ganska bra, även om det naturligtvis är oroligt.

Men den andra, som är i vecka 19-20 och åkte in till sjukhuset igår och blev inlagd på obestämd tid för att livmodertappen är öppen... Det är helt enkelt smärtsamt oroligt. De försöker förhindra värkar, men går vattnet så är det kört. Jag verkligen hoppas och håller alla tummarna för att det ska gå bra! Fast det ser ju inte så bra ut. Och de har verkligen varit så glada för den här bebisen. Så söta! Och jag har varit glad för att de också ska få ett litet kryp bara några månader efter mig och Per. Hoppas hoppas hoppas att det går bra!

Så rädsla för att föda känns inte mycket att bry sig om just nu. Det viktigaste med min förlossningen är att Svante mår bra och klarar sig fint - oavsett på vilket sätt han kommer ut eller vad som händer med mig.

Fortsätter att hoppas och hålla tummarna!

Jobb!

Idag satt jag i ett konferensrum på nionde våningen med utsikt över hela stan och planerade starten på 2010 med ett gäng härliga personer. Jag hade jätteroligt! I januari 2010 kommer allting att vara kaos, massor med problem ska lösas, arbetsuppgifter ska tilldelas, rutiner ska skapas och så vidare. Jobbigt förstås men roligt samtidigt. Och då ska jag gå hem! Och någon ska vara vikarie för mig. Sen kommer jag att komma tillbaka när allting har fallit på plats, alla vet vad alla gör förutom jag som inte har koll på någonting.

Jag vill inte gå hem nu! Jag vill jobba!

Ett år idag

För ett år sen var den fjortonde december en söndag. Jag och Per hade träffats i stort sett varenda dag de senaste två veckorna. När jag inte träffade honom längtade jag efter honom och när vi sågs var allting underbart. Det var två ganska intensiva veckor och jag var upp över öronen galet kär. Det är märkligt att det bara var två veckor, när det hände så mycket och jag kände så mycket!

Den där söndagen för ett år sen så blev vi i alla fall officiellt ihop. Jag önskar att jag kom ihåg exakt vad vi sa, men jag minns mest hur lycklig jag blev.

Jag kan utan tvekan säga att det här året har varit det absolut bästa året i mitt liv. Jag kan inte komma på något annat år som skulle ha kunnat vara bättre. Det här året har jag fått vara kär i Per varenda dag och jag är fortfarande alldeles vansinnigt förälskad i honom. Jag älskar honom lite mer för varje dag som går. Det är alldeles fantastiskt att det kan vara så här.

Ikväll ska vi ut och fira. Per har planerat och jag vet bara att vi ska ut och äta någonstans. Men inte vart, det blir en överraskning! Och så ska jag tydligen få en liten present! Spännande!

Nio dagar kvar...

Imorgon har jag semester. Känns hur bra som helst att ha ledigt på en måndag och förlänga helgen. Slippa söndagsångest! Sen har jag fyra korta dagar - på fredag ska vi ut och äta julbord på lunchen med jobbet och sen går jag hem och tar julledigt direkt efter det.

Jobbar i mellandagarna och två dagar i januari. Sen är det tänkt att jag ska vara föräldraledig.

Så jag har alltså nio dagars jobb kvar. Det är ju ingenting! Det är inte ens det egentligen eftersom två dagar bara är halvdagar och de andra dagarna slutar jag tidigare. För det mesta känns det ganska märkligt att jag ska vara ledig så länge sen, har aldrig INTE jobbat så länge i sträck sen jag började jobba. Å ena sidan ska det bli skönt, och roligt att få vara hemma med Svante. Men å andra sidan händer det så otroligt mycket på jobbet just nu och jag vill inte alls missa det och bli efter. När jag kommer tillbaka så kommer alla att kunna allting och allting gå på rutin. Tråkigt! Jag gillar kaos!

Får bara hoppas på att jag har fel och att det kommer att fortsätta hända nya saker och vara lite kaotiskt längre än några månader.

För övrigt så är det elva dagar kvar till jul och alla paket är inköpta och inslagna och ligger under granen som ska pyntas. Det är en liten idegran som stått på balkongen som nu ska få leka julgran. Idag har vi bakat pepparkakor, så om en liten stund blir det glögg och pepparkakor lagom till Robinson.

Jag har bra dagar också!

Livet är bra härligt.

Har en bebis i min mage som sparkar. En underbar pojkvän som jag fortfarande är galet nyförälskad i. I dessa tider har jag ett fast jobb som dessutom bjuder på en del oanade möjligheter.

Det är två veckor kvar till jul och trots att december är varm och regnig så myser jag av adventsljusstakar och paketinslagning.

Lyssnar på Winnerbäck och tvättar babykläder.

Slutade tidigare idag. Klockan är kvart i sju, jag har varit hemma i drygt tre timmar och är pigg och glad och förstår inte vad jag ska göra av hela kvällen.

Idag är livet bara härligt.

En liten stund av allvar

Mentalt börjar jag förbereda mig för att det kan bli tal om kejsarsnitt. Svante beräknas fortfarande bli jättestor, men vi ska kolla igen när jag är i vecka 38.

Jag som redan från dag ett har varit rädd för förlossningen är numera fullständigt skräckslagen. Därför har jag stoppat huvudet i sanden och mer eller mindre förträngt att ungen ska ut på något sätt. Fast det ska den ju, så det är dags att ta tag i det där.

Om jag visste att förlossningen skulle gå bra, att han inte vore jättestor, att han inte skulle fastna och få syrebrist eller bryta armen eller nyckelbenet på vägen ut, att jag inte skulle brista - eller ännu värre bli klippt - då skulle jag kunna hantera det tror jag. Då skulle jag "bara" behöva vara rädd för smärtan och för att förlora kontrollen och allt det där.

Men nu vet jag ju inte att det kommer att gå bra. Ingen kan garantera att förlossningen blir helt problemfri. Så en del av mig hoppas nästan att han kommer att vara tillräckligt stor så att kejsarsnitt är ett alternativ. Visst finns det bekymmer och risker med det också, men det känns som att det är under kontroll. Det är planerat och läkare finns på plats. Jag blir betydligt lugnare bara vid tanken på det.

Men det är många tankar som snurrar och som jag behöver bearbeta. I vilken utsträckning kan jag påverka? Hur fungerar det? Vad händer sen? Och så vidare. Ska höra med min barnmorska om jag får prata av mig med någon, så att jag inte står vid nästa ultraljud och får knapphändig information och att vi måste bestämma oss där och då. (Jag är ett kontrollfreak, jag vet).

Om det blir planerat snitt, så går jag miste om hela förlossningsupplevelsen. Inget väntande på att värkarna ska börja, eller att vattnet ska gå, inget samtal för att fråga om det är dags att åka in. Jag behöver inte oroa mig för att Per ska jobba när det händer. Får aldrig veta hur jag skulle ha hanterat smärtan, får inte veta hur Per reagerar och hanterar det. Det ligger en slags besvikelse i att missa allt det där, även om den är enormt mindre än rädslan för att föda en jättebebis.

Nu stoppar jag ner huvudet i sanden igen ett tag.

Det närmar sig

Igår var vi för första gången på föräldrautbildning. Efter den lite lätt pinsamma presentationen och genomgången av "vad vill ni prata om de kommande gångerna" så delade vi upp oss i gravida och partners.

Per och de andra hade fått berätta om hur deras respektive mått. "Hon är konstant trött" hade han sagt. Det stämmer bra det. Även de dagarna jag nu för tiden känner mig ganska pigg är jag egentligen trött, och de dagarna jag är riktigt trött så är jag så ända in i märgen trött så jag tror jag kommer att gå sönder. Ibland förstår jag inte hur Per står ut med mig. Han är bäst.

Ultraljud igen i tisdags för att beräkna hur stor Svante är. Läskigt läskigt läskigt. Jag stoppar huvudet i sanden ett tag till. Jag vill inte, vill inte, vill inte vill inte vill inte vill inte.

Svante diggar Loka

Loka var underbart. Jag var lite matt på förmiddagen och sov hela vägen dit, men sen mådde jag bra.

Rummet vi bodde i var fint med en skön säng. Vi startade med en väldigt god sconesbuffé och kakbuffé. Sen gick vi till spat och det var alldeles fantastiskt att ligga i bassängen. Jag kände mig lätt som en fjäder och svävade omkring i vattnet. Men lite roligt såg det nog ut när jag simmade på rygg med magen putande upp över ytan.

Innan middagen slappade vi på rummet och då fick Svante fullständigt tokspel! Jag och Per har aldrig varit med om något liknande och tyckte faktiskt att det var lite läskigt! Jag lyckades fånga några av Svantes krumsprång på film, men jag varnar känsliga tittare inte bara för min bleka mage utan för att det ser ut lite som i Alien innan monstret hoppar ut.

Learning by doing...

Det är inte hälsosamt att vara nyttig! Något jag egentligen har konstaterat för länge sen, men tydligen har jag inte lärt mig av mina tidigare misstag. (Har till exempel alltid blivit sjuk om jag försökt mig på att jogga och så.)

I torsdags tänkte jag att skulle vara nyttig genom att äta torkad frukt istället för choklad. Så jag satt i soffan med en påse torkade aprikoser och glodde på mammas pojkar (som var ungefär lagom iq-befriat för min extremt trötta hjärna). Efter några stycken såna där aprikoser tänkte jag att nu hade jag nog ätit alldeles för många och la undan dem.

Mycket riktigt. När Per kom hem vid halv ett vaknade jag och hade magknip! Trodde inte magen kunde kännas mer uppsvälld än vad den gör. Hade ont hela natten och sov inte mycket mer. När klockan ringde strax efter sex bestämde jag mig för att ta sovmorgon. Vaknade en timme senare och funderade på om jag var hungrig, när jag insåg att jag mådde illa. Riktigt illa. Snabbt upp på toa och kräktes.

Vet inte hur jag tänkte när jag en timme senare försökte få i mig lite yoghurt till frukost. Den fick jag inte behålla längre än tio minuter.

Så det blev en dag i sängen. Sov mest hela tiden. Vaknade till lite då och då för att gå på toa eller hämta vatten. Vid två-tiden fick jag i mig några skedar yoghurt. Småsov till dansbandskampen och förvånades över Settmans ganska så barnförbjudna skämt.

Per kom hem vid sju och då förflyttade jag mig från sängen till soffan. Mådde mycket bättre men hade fruktansvärt ont i kroppen efter att ha legat i sängen hela dagen. Fick äntligen i mig lite riktig mat och kollade på idol. Mycket skräp-tv blir det.

Usch vilken hemsk fredag!

Idag mår jag bra, men är förstås rätt matt. Ska bli skönt att komma iväg till Loka Brunn och bara vila och ha det skönt och slappna av i ett bubbelbad. Om en timme åker vi. Härligt!

Och hädanefter ska jag bara äta riktigt godis!

Hicka!

Igår var vi hos barnmorskan igen. Jag är alltid lika överkänslig när jag är där, blir alltid lika besviken. Har egentligen tusen frågor att ställa, men när jag väl tar mod till mig och frågar något så får jag inga ordentliga svar och inga nyfikna följdfrågor om vad jag menar. Jag får en känsla av att hon inte bryr sig utan bara tycker att jag ställer dumma frågor, så jag blir tyst. Hon bryr sig säkert egentligen, men som jag sa så är jag överkänslig.

Hur som helst så har det lett till att jag ställer väldigt få frågor. Snart har hon semester. Då ska jag få träffa någon annan. Det ska bli intressant.

För övrigt såg det bra ut. Hon lyckades mäta livmodern lite bättre och den är fortfarande stor. Pust. När hon lyssnade på hjärtljuden hände något roligt. Erika berättade nämligen att sist hon var hos barnmorskan och lyssnade på hjärtat så hade hennes räka hicka samtidigt. Nu hade Svante också det! Det var som om Svante hade tjuvlyssnat när vi pratat om det och minsann skulle visa att han också kunde. Eller hon kanske jag ska säga, för hjärtslagen låg på 160. Det ska vara en flicka om hjärtslagen är över 140 sägs det.

Det ska bli så spännande att se vad det är för en krabat som ålar omkring och hoppar på min urinblåsa!

Gravid x 3

Idag har det känts som om jag var tre gånger så gravid som jag var igår. Tre gånger så trött, tre gånger så tung, tre gånger så nedstämd och allt jag gjort har gjort tre gånger så ont.

Jag satt på jobbet och kände mig miserabel och längtade hem till sängen då Svante sprattlade till. Som för att påminna mig om anledningen till varför det är så jobbigt, och att det faktiskt är värt det. Ett litet lyckorus for igenom mig och en stund kändes allting mycket bättre. Tills jag glömde bort det och tyckte synd om mig själv igen. Så höll det på ungefär hela dagen.

Det slutade med att jag flexade ut och gick hem lite tidigare. Åt lite yoghurt och la mig i sängen och läste. Somnade ganska så kvickt och vaknade någon timme senare av att det ringde. Annars hade jag nog sovit hela kvällen så trött var jag!

Jag hoppas att det här bara är tillfälligt för idag så att jag kommer att känna mig lättare och piggare imorgon. Annars vet jag inte vad jag tar mig till om det ska vara så här de sista två månaderna!

59 dagar kvar

Det är 59 dagar kvar till beräknad förlossning. Nu känns det att det börjar närmar sig slutet. Det är mindre än två månader kvar och nedräkningen har börjat.

Det är söndag kväll och jag känner mig lite sliten efter en intensiv men härlig helg! Igår var tre av världens bästa människor här på middag. Jag är så glad att de kunde komma hit, att träffas och umgås och prata innan bebisarna kommer till världen. Som jag och Erika sa så ses vi nog nästa gång med en varsin unge i famnen. Det känns overkligt! Och spännande förstås.

Mycket prat blev det om barn och graviditet. Men också en hel del skvaller, nostalgi, bryderier och tramsande. Härligt! Från början hade jag tänkt att det skulle bli mera fest, men eftersom partyfolket redan hade planerat in andra saker blev det myskväll istället och jag är supernöjd.

Nu rumlar Svante omkring i magen och sparkar vilt åt alla kanter och håll. Sitter jag för stilla eller vad är det frågan om? Hungrig kan han ju inte vara, han fick nyss jättegod fläskfilégryta som pappa Per lagat till.

Så sjukt trött

Har haft utbildning den här veckan. Sånt är alltid jobbigt. Av någon anledning sliter det mer på en, eller i alla fall på mig, än normala jobbdagar. Så jag kom hem i måndags jättetrött. Minns knappt vad jag sa eller gjorde på hela kvällen. I tisdags när vi slutade var jag dödstrött och hade huvudvärk. Köpte mackor på subway. Åkte hem och åt. Tog en alvedon som inte hjälpte och låg i soffan och kollade på teve i stort sett hela kvällen. Borde förresten sluta titta på Desperata hemmafruar, det är nästan aldrig bra längre. Jag var så sjukt trött och sliten och huvudvärken gick inte över. Jag var tung och hade ont och allt kändes jobbigt.

För första gången bad jag Per ta över. "Kan du ta över nu? Det är inget roligt längre att vara gravid". Men det ville han förstås inte utan påpekade att det bara är två månader kvar.

Hade fortfarande ont i huvudet när jag vaknade halv sex på morgonen, tog en alvedon till som inte hjälpte. Så jag stannade hemma och vilade hela dagen. Det var verkligen superskönt. Välbehövligt också antar jag. Efter dagens utbildningspass känner jag mig mycket piggare. Nästan normal.

Experimentet, del 2

Måste fortsätta skriva om Pers äggexperiment som han höll på med i söndags.
Ägget tinade och sprickan drog ihop sig. Intressant.



Knäckte ägget och gulan var fortfarande frusen. Väldigt intressant konsistens. Lagade inte till något av ägget...




Sen fick han för sig att stoppa ett ägg i mikron. Äggsplosion! Fy tusan vad det small! Han hade att göra med städning ett bra tag. Vi skrattade länge åt det också. Skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Experimentet, del 1

Vetenskapsmannen Per fick igår för sig att frysa in ett rått ägg. För att se vad som händer.

Spända av nyfikenhet studsade vi upp ur sängen imorse för att kontrollera resultatet. Ägget hade inte exploderat, men det hade spruckit.

Nu ligger det i en påse och tinar.

Ultraljud nr 3

Per tycker att jag spårat ur och blivit för flummig. Det kan han faktiskt ha rätt i. Jag får skylla på att jag varit så trött eller något. Sjukt trött. Funderar på om jag ska korta ner mina arbetsdagar lite framöver så jag får komma hem och vila istället för att sitta på jobbet sista timmarna och kämpa för att hålla ögonen öppna.

Idag var vi på ultraljud igen. Min barnmorska kunde inte riktigt mäta livmodern på mig, så då åkte jag till specialistmödravården istället. Svante är en jättebebis. 1916 g redan! Det är fortfarande inom det normala, men krysset låg precis på gränsen. Så vi ska tillbaka dit om tre veckor igen för att kontrollera att Svante inte växer för mycket för fort.

Ultraljud i vecka 30 är för övrig inte så jättespännande. Bebisen är för stor för att man egentligen ska få något grepp om vad man ser. Det var en stor bubbla när de mätte huvudet och en stor bubbla när de mätte magen. Per tyckte dock att han såg en liten "boll" där han trodde att mellan benen var. Jag tror nog att det bara var önsketänkande från hans sida eller något. Det kan ju lika gärna ha varit navelsträngen eller vad som helst. Vi får se när Svante kommer ut om Per såg rätt i att det är en pojke eller inte.

Ett möte

Jag klev på bussen och satte mig på första lediga säte. Mitt emot mig satt en kille som knappade på sin mobil, han såg upp när jag pustande satte mig och magen tillrätta. Jag log lite snabbt mot honom och sen såg jag ut genom fönstret och drömde mig bort.

Efter en stund ringde hans mobil och det lät som om han var på väg hem till sin flickvän. "Vilken trevlig röst" tänkte jag och funderade ett ögonblick på om jag skulle säga det till honom, men kom på att det säkert skulle vara oerhört fånigt. Sen funderade jag över om jag inte möjligtvis kände igen den där rösten från någonstans. Såg lite närmare på killen och insåg att jag minsann hade sett honom någonstans förut. I huvudet gick jag igenom möjliga bekantskaper jag gjort genom åren; en dejt? Nej. En kompis kompis, någon jag festat med? Nej. Så kom jag på det! Det var spelevinken från mitt förra jobb! Han var i en annan del av byggnaden, men vi sprang på varann ibland vid entrén eller vid kaffeautomaten och han var alltid glad och hade något skoj att säga. En riktig charmör som fick mig på bra humör varenda gång.

När jag väl kommit på det så satt jag och smålog lite för mig själv, kikade på honom för att kolla att jag verkligen kom ihåg rätt. Till slut stoppade han ner telefonen i fickan och sa "vad tänker du på"?

Så jag förklarade att jag känt igen honom, och så skrattade vi lite och pratade resten av vägen om vad vi gör nu och om hans barn och om mitt barn på väg.

Det var roligt!

Den här dagen

Den här dagen har varit en helt vanlig dag. En sån dag då man betar av timmarna på jobbet. Det går på rutin. Inget speciellt händer. Jobbar, äter, jobbar. Filosoferar över allt och ingenting på bussen hem. Jag minns inte ens vad jag tänkte. Den här dagen kommer att gå förlorad. Finns det något speciellt jag kommer att minnas om ett par veckor? Vad händer med såna dagar? Är de värda något om ett par år? Har de egentligen över huvud taget existerat om man inte minns dem? Om man bara har levt de dagar man minns, hur många år är man då?

En riktig man

Fråga 1: Hur är en riktig man?

Får en bild av en orakad, bredaxlad karl i svettig flanellskjorta med en yxa över axeln som spottar snus och säger ungefär tre meningar om dagen. Däremot tror jag inte att det är det man är ute efter när man säger att man vill ha en riktig man (som pojkvän, sambo, i sängen). Så vad är det man är ute efter när man säger så? Kanske någon som är stabil och trygg i sig själv. Vet vad han vill och tar för sig. Samtidigt som han är generös och ödmjuk. En riktig man är inte elak, han är inte heller en besserwisser eller alltför mesig.

Ta nu de fyra sista meningarna och byt ut han mot hon så har ni samma svar till frågan hur en riktig kvinna är. Enligt mig i alla fall.

Fars dag

Firade Per på blivande fars dag imorse. Firade är kanske att ta i, men han fick ett paket i alla fall till frukost. Han blev förvånad och glad och då är jag också glad!

För några dagar sen skojade han om att han skulle behöva vänta i ett helt år på att bli firad, medan jag får fira mors dag redan i maj. Så jag vet inte om han trodde att jag fixade det här nu i sista minuten bara för att han sa så. I så fall tror han fel, för jag har planerat och handlat för flera veckor sen! Mest som en kul grej, men naturligtvis också för att jag är så otroligt glad för att Per ska bli pappa till vårt barn. Dessutom är han en alldeles fantastisk pojkvän till en gravid flickvän så han förtjänar verkligen en present.

För övrigt så hade vi en heldag på Marieberg igår. Vi handlade massor med saker. En hel del julpynt och till och med några julklappar. Känns bra att vara ute i god tid i år. Jag var också ute efter en vinterjacka och till slut hittade jag en som gick ihop över magen. Det känns lite dumt att köpa en jacka som jag bara ska ha ett par månader. Men jag får väl sälja den sen. Eller som Per sa "spara den till nästa gång".

Vaccineringssjuk

Idag är jag hemma från jobbet. Låg nerbäddad hela kvällen igår, det kändes precis som om jag skulle ha hög feber, varm och öm i kroppen och hängig. Plus att jag hade jätteont i armen! Så jag stannade hemma idag, nu framemot två börjar jag piggna till. Har stoppat i en tvättmaskin, startat diskmaskinen, bakat en sockerkaka och nu sitter jag här och skriver samtidigt som jag känner hur Svante skuttar runt i magen.

Jag tycker det var alldeles nyss som jag väntade på att Per skulle lyckas känna något. Nu inte bara känner han, utan det syns ibland också! Magen bubblar till och buktar ut när Svante är igång som värst! Det är häftigt, och värre lär det väl bli. Mamma har sagt flera gånger: "när jag väntade Anders, så tog han sats med fötterna mot revbenen och sträckte på sig - det gjorde ont!" Jag hoppas att Svante aldrig kommer att vara så elak mot mig.

Ett vimsigt inlägg

Känner mig lite vimsig i huvudet. Lite varm om kinderna. Öm i armen. Idag fick jag nämligen vaccinering. Får se om jag klarar mig från värre biverkningar eller om jag imorgon ligger i sängen med frossa.

Det var bara en parantes. Det jag egentligen gjorde idag på vårdcentralen var ett glukosbelastningstest. Tjugo i åtta var jag där i morse, redan tokhungrig eftersom jag inte fått äta något sedan igår kväll. Ett sådant där test tar de för att kolla om man har graviditetsdiabetes eller inte. Fick reda på i måndags att jag skulle göra ett sånt test och mina tankar hann förstås skena iväg rätt rejält!

Där satt jag i alla fall idag, drack en väldigt äcklig sockerlösning och sen var det bara att vänta i ett par timmar. Läste en föräldratidning under tiden. Stod förvånansvärt lite intressant i tidningen. Jag vill väl inte läsa om kvinnor över 40 som har svårt att få barn? Eller om par som har svårt att få sitt andra barn? Vart var nybörjartipsen för de som just kommit hem från BB med sitt lilla knyte?

Två timmar senare var jag tillbaka hos barnmorskan för ett stick i fingret. Testet visade bra värden. Ingen diabetes. Pustade ut och fick en spruta med vaccin. Väldigt snällt av henne att ordna det så att jag slapp gå tillbaka dit senare idag och köa med alla andra.

Gick raka vägen till konditoriet och åt en stor baguette med kyckling.

Helgen som var

Jag har haft en underbar helg! Den började med en ledig fredag då jag mest bara tog det lugnt. Förutom en sväng när jag tvättade, diskade och dammtorkade. På lördagen var vi till Västerås och firade Alvin på sin ettårsdag. Det känns märkligt att det redan har gått ett år sen jag höll honom som nyfödd. Det går så fort!

På kvällen kom några kompisar på besök. Jag fixade tacos och marängsviss. De hade med sig spel och så hade vi en riktigt trevlig kväll! Per drog iväg på grabbkväll och kom tillbaka vid två-tiden lite lagom fnissig. Han är så söt när han är lite berusad.

Söndagen tillbringade vi framför wow. Hela dagen! Med avbrott för lunch. Sen åkte vi iväg till en kompis och hälsade på deras nytillskott. Sex dagar gammal bara. En ganska stor bebis, men ändå så liten. Han låg i min famn och sov så sött, sträckte lite på sig och släppte en liten prutt då och då. Det är alltid speciellt att hålla en sån i famnen. Så liten och hjälplös och jag blir alldeles varm i hjärtat.

Jag frågade Per om han kan förstå att vi kommer att ha en sån där om några månader och han svarade tveksamt ja. För mig är det fortfarande rätt ofattbart. Jag har nyss insett att jag är gravid, men jag blir fortarande chockad när jag tänker tanken "hjälp, jag ska ha barn!!" I en minisekund förstår jag vad det innebär och allt stannar upp i en slags skräckblandad förtjusning. Sen går det över och jag går tillbaka till att lulla på som gravid.

Det är tur att man har åtminstone nio månader på sig att förbereda sig. Mentalt och praktiskt.

Samtalsämnet nummer ett

"Hur är det med magen? Sparkar det? Vet ni vad det blir? Hur mår du? När är det dags? Hur länge har du tänkt att jobba?"

Ibland känns det som om allting kretsar kring mage och bebis. Som om min identitet är detsamma som gravid just nu. Jag har märkt av det fenomenet förut när vänner varit gravid, att det är det enda de får frågor om - speciellt från kvinnor som själva fått barn. Jag trodde att det skulle bli väldigt trist, men ärligt talat är det ganska mysigt. Det är ju det stora viktiga som händer i mitt liv just nu, och jag tycker om att andra är nyfikna och intresserade. Det är inte alls lika tråkigt som jag befarade!

Dessutom är det väldigt praktiskt att ha ett givet samtalsämne i situationer när man ska småprata med folk man inte känner särskilt väl.

För att besvara frågorna högst upp:
Magen mår bra, den blir bara större och större! Jag har börjat vagga. När jag försöker gå fort känner jag mig som en pingvin. Pingviner är ganska söta.
Det sparkar. Vissa dagar mer än andra. Nyss såg jag hur magen hoppade till av en spark.
Vi vet inte vad det blir, det ska bli en överraskning!
Det är beräknat tjugonde januari och än så länge mår jag fint, förutom att jag är tung, andfådd, blir trött fort och ibland har en riktigt jobbig halsbränna.
Jag ska försöka jobba så länge jag mår bra och orkar med.

Ett händelserikt år

För ett år sen bodde jag i ett rum och kök. Jag hade inte någon pojkvän (inte ens en potentiell pojkvän, träffade bara konstiga typer på nätet och på krogen). Inte heller hade jag något jobb eller vettig utbildning. Det kändes lite som om jag inte hade åstadkommit någonting under mina då 28 år. Vilket naturligtvis inte var sant för jag hade gjort och upplevt massor. Det var just då som det vissa dagar kändes som om jag stod still.

Det var bara för ett år sen! Tänk hur fort ens liv kan förändras. Nu bor jag ihop med världens mest fantastiske pojkvän som jag är galet kär i. Jag har (snart) ett fast jobb som jag trivs riktigt bra med. OCH - jag kommer att ha ett barn om ungefär två och en halv månad. Det låter lite tokigt! Det låter också ganska underbart. Det är verkligen underbart. Jag är helt igenom lycklig.

En ny era har inletts!

Det smet en liten fis i ett enda stort PLOPP. Det gick inte att låtsas som om det inte hade hänt. Det var för uppenbart. Jag tittade förskräckt på Per som tittade på mig och så utbrast vi samtidigt: "Det var Svante!!" Sen sprang jag in i vardagsrummet och skämdes. Per kom skrattandes efter och sa att jag var söt.

Igår förmiddag låg jag på sängen och vilade när han kom och spoonade in sig hos mig. Hade det riktigt mysigt när min mage krampade och jag grimaserade vilt ett par minuter. Det var bara min mage som krånglade, förklarade jag så att han inte skulle bli orolig. Strax efteråt kunde jag inte hålla inne prutten, den smög sig ut. Per fnissade och jag sa förlåt, den smet. Oj, vad generad jag blev.

"Du fiser aldrig!" sa jag till honom.
"Det gör jag visst det" sa han.

Så igår kväll slog han till och släppte en riktig brakare. Jag skrattade och han såg riktigt stolt ut. Nu har vi överstigit det hindret. Pruttarnas tid är inne. Det är ändå lite lätt fantastiskt att vi klarade oss från att fisa inför varandra i över tio månader!

"Du vet inte vad du har släppt lös.... " säger han sen. Ska han säga. Jag ska nog visa honom! Han är bäst på att rapa, men han kan ju inte få vara bäst på allt!

Tur att man har fyra försök på sig i alla fall

För ett par månader sen fick jag en grundhandling från transportstyrelsen. Fick en rejäl skopa ångest av att det redan var dags att förnya körkortet. Plus att jag är rätt nöjd med det gamla kortet och inte alls hade någon lust att ta ett nytt!

Så jag har skjutit på det så länge som möjligt. I onsdags tänkte jag att jag skulle gå och ta kortet efter att jag klippt mig, men på vägen över stan mötte jag Pers mamma som frågade om jag ville åka med henne hem. Svårt val. Klart att jag ville ta chansen att slippa åka buss hem!

I torsdags pallrade jag mig iväg till automaten istället. Trött och sliten efter jobbet och sådant där är inget man gör varje dag direkt. Det tar ett tag innan man förstår när korten tas. Snabbt går det! Per skrattade gott när han fick se dem, och det gjorde jag med. Han har redan lagt upp dem på bilddagboken, men de är så bra så de får hamna här med. Såna här kort tror jag inte man lyckas med om man försöker, de bara blir av en slump. Sista kortet i serien är nu ivägskickat, så får jag se om det blir godkänt eller inte.

1. Oj! Knäppte den så fort?
2. Åhh...
3. Koncentration!!
4. Det får duga...

Smärta!

Igår när jag var hos frisören passade jag på att få mina ögonbryn plockade ordentligt. Jag tycker det är skönt att någon annan fixar till dem när de har växt igen, och så är det lättare att hålla efter dem själv sen. I alla fall, jag ligger där med hårinpackning medan hon plockar och plockar och det gör för jävligt ont. Det svider, jag får ryckningar i ögonbrynen och ögonen tåras. Det enda jag kunde tänka på var:

Hur i helvete ska jag klara av att föda barn när jag knappt klarar av att få brynen plockade av ett proffs i några minuter??

Otäck dröm

Inatt hade jag en riktigt obehaglig dröm. Kommer inte ens att komma i närheten av att beskriva stämningen i den om jag försöker, men jag ska göra så gott jag kan. Sen kanske någon kan våga sig på en drömtydning.

I drömmen är det två unga män, jag vet inte vilka de är, men de känner varandra sedan innan. De har precis fått reda på att de blivit smittade av ett virus som när som helst kommer att bryta ut. Det är en fruktansvärd sjukdom som gör att de kommer att bli helt galna av raseri och börja attackera och döda alla runtomkring sig (tror jag har sett en film om det här för länge sen nu när jag tänker efter). I alla fall så ser de skräckslagna på varandra innan de springer iväg åt varsitt håll. Kanske försöker de fly från sig själva och vad de kommer att bli.

I nästa scen i drömmen vaknar jag liggande i ett hörn på golvet i ett mörkt rum. Det känns lite som en stenkällare, det finns inga fönster och bara en öppning ut mot världen. Överallt omkring mig ligger blodiga, lemlästade kroppar. Jag förstår att sjukdomen har spritt sig, att i stort sett alla blivit smittade och dödat varandra. Av någon anledning lever jag, kanske trodde de att jag redan var död. Jag ser i ögonvrån hur någon smyger förbi dörröppningen och jag ligger alldeles stilla och försöker låta bli att andas, men jag är rädd för att synas. Min bleka hud lyser i jämförelse med de blodiga smutsiga kropparna. Varelsen kommer in och stryker handen över min kropp och över min mage. Jag blundar, håller andan och hoppas att barnet inte ska sparka. Varelsen lämnar mig och smyger ut igen.

Jag reser mig upp och går in genom en korridor bakom mig. Där ligger fler döda människor, bland annat Sylar (från Heroes) och jag böjer mig ner och drar ut en glasskärva ur hans bröst så att han kan läka sig själv. En annan kvinna ligger skadad bredvid, hon lever och jag frågar henne om hon är galen eller om hon klarat sig. Hon har klarat sig så jag hjälper henne upp. Sylar, hon och jag ger oss av därifrån.

Jag står utanför en port till en lagerlokal full med matvaror. Dörren är öppen och två av mina kompisar är därinne, medan jag och en till väntar utanför. Då kommer det en grå Volvo kombi körandes. Den stannar några meter ifrån mig och tre killar i artonårsåldern hoppar ut. En av dem kommer emot mig. Jag riktar ett gevär mot honom och skriker stopp! Han fortsätter gå mot mig trots att jag fortsätter att skrika "stopp, stanna, inte ett steg längre annars skjuter jag!". Till slut har jag gevärspipan mot hans bröst och då trycker jag av utan att tveka. Jag trycker och trycker men det bara klickar. Killarna skrattar och då börjar jag slåss med geväret istället. Jag slår dem och sparkar och de backar undan. På något vis kommer jag åt en låda med patroner (de ser ut som batterier) och jag stoppar in ett par stycken i geväret och riktar det återigen mot killen.

"Du vågar inte!" säger han och skrattar.
"Varför skulle jag inte göra det?" svarar jag. Jag vågade ju förut så varför skulle jag inte våga nu?

Jag vaknar långsamt med orden "jag gör det, jag gör det" ekandes i huvudet. Det tar ett tag innan jag vaknar till ordentligt och förstår att det bara var en dröm. Vissa drömmar kommer man bara ihåg en kort stund när man vaknar innan de försvinner. Den här har knappt bleknat, den var full av färger, dofter och känsla.

Vill iväg

Gravidkuren

70 minuter. Avslappnande kurbad. Ansiktskur med rengöring, mask och massage. Avslutas med en cirkulationsfrämjande fotkur med peeling och massage.

Det låter helt underbart! Speciellt fotkuren, eftersom jag snart inte kommer att kunna ha någon kontakt med mina stackars fötter alls.

Jag vill åka på spa med Per en helg snart. Jag vill komma iväg och koppla av och mysa. Ha det lugnt och skönt och romantiskt. Få färdiglagad mat, slippa diska, sova i rena lakan och gå omkring i morgonrock hela dagarna. Om vi kommer iväg tänker jag passa på att ta ovanstående spabehandling - men det är bara en bonus och inte anledningen till att jag vill åka.

Jag tror att jag har lyckats övertala honom, men ni som vet hur härligt det är på spa med trerätters middag, bubbelbad och tofflor kan väl lägga in en kommentar så att jag får fler saker att motivera med.

Apropå gårdagens inlägg så hann jag inte berätta om sparken för Per när jag kom hem, han hade redan läst om det i bloggen. Plus i kanten till honom för att det var en av de första sakerna han sa när jag kom innanför dörren.

Sparkar del 2

Idag kom första sparken uppåt. Tidigare har Svante enbart sparkat nedanför naveln, ganska vilt emellanåt men han har ändå hållit sig i de trakterna. På förmiddagen idag kickade det till ovanför naveln, lite vid sidan och under revbenen. Jag hoppade till en smula i stolen av förvåning.

Jag berättade det för en kompis som sa "Fränt? Men varför berättar du det?"

Ja, det kan man ju undra, men hon frågade faktiskt om det hänt något nytt och det var något nytt för mig. Hon får veta det mesta, även det som inte är så värst intressant. Per däremot kanske tycker att det är roligt att få reda på. Jag ska berätta det för honom när jag kommer hem. Om jag hinner innan han läser det här.

Efter det har det lilla livet tumlat omkring och röjt som vanligt. Är övertygad om att det skulle synas små fötter som buktade ut om jag var lite smalare.

Annars har den andra gömt sig väl

"Är du säker på att det bara är en?"

Har varit i Värmland och träffat familjen och släkten för första gången på några månader, och de tyckte nog att jag hade blivit ganska stor. Det är faktiskt tre månader kvar, så jag hoppas att magen inte kommer att växa så mycket mer för då kommer jag väl att bli tvungen att rulla fram!

Det blev mycket prat och planering om en framtida bebis och för första gången kände jag en längtan efter att den ska bli född. Visst jag har längtat förut också, men nu var det på ett annat sätt. Jag har tyckt att det varit skönt att det är lång tid kvar, för jag är inte redo. Jag måste förbereda mig både praktiskt och mentalt. Nu längtade jag och tre månader kändes ganska länge.

En härlig och lite pirrande känsla, men jag blir fortfarande lite chockad när jag inser att jag och Per faktiskt ska ha ett eget barn om bara några månader!

Hem

Idag är jag hemma och njuter av en semesterdag. Helt spontant. Jag kom på igår att det skulle vara väldigt skönt att vara ledig. Det har varit en tuff vecka och jag kände mig sliten, så jag frågade chefen om det gick bra och det gjorde det. Nu tar jag det lugnt. Har ätit frukost i lugn och ro. Druckit kaffe i lugn och ro. Slappat, surfat, spelat och bara njutit. Härligt. Dessutom kommer jag pigg och utvilad till värmland ikväll.

Vi tar en tur dit över helgen, åker i stort sett så fort Per kommer hem från jobbet. Ikväll blir det mys och imorgon middag hos farmor och farfar. Och så hoppas jag att vi hinner med fika med mina underbara vänner som jag ser alldeles för sällan!

Värmland är fint. Jag har hemlängtan. Längtar efter skogen och luften och stillheten och varenda krök på vägen som jag känner igen. Var jag än bor i världen så kommer det alltid att vara hemma.

Mardröm

Vi har nyss bytt lokaler med jobbet och inatt hade jag en riktig mardröm om det! För många många år sen kände jag en tjej som var otroligt jobbig. Feg, korkad, osäker och pratade bara om sig själv hela tiden. Jag har nog aldrig stört mig så mycket på någon någonsin!

Inatt drömde jag att hon hade fått jobb här hos oss, vilket var riktigt illa bara det. Första dagen på nya stället gick jag i korridoren och letade efter mitt rum där jag skulle sitta. Jag gick förbi rum efter rum utan att hitta mitt namn på någon dörr. Till slut kom jag till sista rummet och där stod hennes namn och mitt namn! Ångest! Jag ville inte gå in så jag gick förbi dörren istället och satte mig i en trappa och funderade på hur jag skulle göra. Sen blev jag arg för att mina chefer hade satt mig i samma rum som henne utan att fråga. Hade hon sagt att vi var bästisar en gång för länge sen och de hade trott på henne?

Gissa om det var skönt att vakna och inse att det bara var en dröm och att jag inte alls behöver ha något med henne att göra om jag inte vill.

Firar

Idag har jag och Per varit tillsammans i hela tio månader.
Det firas med ne... jag menar chokladbollar!

Bortglömt

Jag vet att jag formulerade ett så bra inlägg på bussen på väg till jobbet. Nu är det borta. Jag försöker gå igenom i huvudet vad det kan ha handlat om; buss, gravid, strumpor, jobb, vänner? Inget resultat. Det är helt blankt i huvudet. Det är så irriterande för jag vet att det var bra!

Apropå att komma ihåg att det var något riktigt bra som man har glömt bort...

För många år sen berättade en kompis om en bekant som rökte på rejält en gång. När han var som högst upp (eller längst ner) kom han på det klokaste och bästa han någonsin tänkt. Det var ungefär som att komma på meningen med livet! Så han skrev upp tanken på en lapp och slocknade. När han sedan vaknade kom han ihåg att han skrivit upp något extremt smart, så han läste lappen och där stod:

Bananer är gula!

Så med det i åtanke är det inte säkert att dagens bussfilosoferande var så bra som jag tror, jag är trots allt ganska trött och inte riktigt vaken den tiden på morgonen.

100 dagar kvar

Idag flyttade jobbet till nya lokaler i nytt hus. Det var totalt kaos på morgonen när vi skulle logga in i alla program och det inte fungerade som det skulle. Sakta men säkert kom allt igång och det återgick till det mer normala igen. Ny lokal, nya rutiner och samtidigt var det massor med nytt folk, och en del gamla bekanta som var roliga att träffa igen. Det hände saker hela tiden och dagen gick fort i alla fall!

Det är 100 dagar kvar till beräknad förlossning. Sånt är lätt att hålla koll på när man registrerat sin graviditet på familjeliv.se. Jag och Per var på USÖ på informationsträff. Nu känner jag mig lite lugnare när jag vet vart jag ska ta vägen och vilken dörr jag ska ringa på när det är dags att åka in. Jag är ett sånt kontrollfreak. Känns som om jag har resfeber, ska flyga för första gången och inte vet vilken gate jag ska till på Arlanda eller hur man gör när man checkar in.

Nu är jag trött och skulle behöva helg igen. Igår var första gången som Svante höll mig vaken när jag skulle sova. Svante sparkade och for omkring så jag fick klappa en stund på magen tills det lugnade ner sig.

Barnvagn - check!

Igår morse vaknade Per och sa att han hade drömt att Danmark vann över Sverige med 1-0. Då måste du spela på den matchen sa jag! Det gjorde han naturligtvis inte. Så vi blev inte rikare för det.

Han var hos en kompis och kollade på matchen. Jag var hemma och såg på James Bond och åt chips. Hade det väldigt lugnt och skönt. Har varit stressad och nojig ett bra tag nu, så jag tog fram ett tomt block och började skriva listor över allt som ska köpas, fixas och ordnas till Svante. Sånt gör mig lugn.

Idag fick Per bocka av det största inköpet från listan, nämligen barnvagnen. Efter många om och med och funderingar (från min sida) har vi äntligen bestämt oss. Eller om det var jag som bestämde mig och Per gav med sig nu när jag äntligen verkade säker på något. Värre beslutsångest över något har jag nog aldrig haft förut! Jag har till och med drömt mardrömmar om barnvagnar. Började med att titta på Emmaljunga Nitro City, skummade igenom utbudet av Teutonia, Bugaboo och alla andra. Fastnade en sväng för Mutsy - men den gick inte in i bilen. Senaste tiden var det Brio Sing som gällde.

Idag var vi på Babyproffsen igen när vi ändå var ute i de trakterna och hängde. Kikade på Brio Sing igen, och så helt plötsligt bestämde vi oss för Brio Go. Per valde färg och så betalade vi handpenning. Nu är det klart och det känns väldigt väldigt skönt. Bara att hoppas på att jag inte ångrar mig!

Nu ska vi njuta av kaffe och kardemumma. Det har vi förtjänat efter det här.

Uttråkad

Andra veckan på rad som Per jobbar kväll. Jag är ensam hemma och har väldigt tråkigt. Vad gjorde jag förr egentligen?

Inatt drömde jag att Per och jag skulle flytta in i min mormors hus (vart mormor hade tagit vägen framgick inte). Vi planerade var vi skulle ha sovrummet och någon tyckte att vi skulle ha det i grovhallen vid trappan till övervåningen. Det lät inte som någon bra idé tyckte jag och så kom vi fram till att det var bäst att bygga ut nedervåningen.

Undrar om min käre pojkvän kan tänka sig att flytta till värmlandsskogarna?

Jag har nog bara hemlängtan, det brukar gå över efter ett par dagar ute i vildmarken.

En liten förklaring

Apropå tidigare inlägg så fick jag en impuls att radera det direkt efter att jag lagt upp det, men jag stod emot och inser nu att det var nog lite förvirrande. Jag mår bra och det är inga större fel på mig, förutom att jag är lite lätt disträ.

Det jag menar är att jag är enormt imponerad av de som klarar av att skriva öppet och ärligt om sin sorg och sin smärta. Det är starkt och modigt gjort. Det är speciellt en blogg jag tänker på, som en av de klokaste och varmaste människor jag känner skriver. Att få ta del av det som har hänt, av känslorna och tankarna har verkligen betytt mycket när man inte har varit i närheten och kunnat ge det stöd man helst velat.

En annan dag ska jag ta mig i kragen och berätta om en fantastisk charmig liten kille som jag tyvärr bara fick träffa en gång.

Sånt som är svårt

När jag började skriva den här bloggen tänkte jag att här ska allt få plats. Inte bara det roliga och det glada. Utan även det som är tråkigt och sorgligt och jobbigt att skriva om, men det är svårt. Jag är för bra på verklighetsflykt som mina vänner kanske vet. Det svåra får inte plats på bilddagboken eller på facebook. Jag låtsas inte om det och pratar inte gärna om det. Ändå finns det hela tiden inom mig. Sorgen och smärtan och oron. Jag bär det med mig, i tankarna och i hjärtat finns det alltid plats.

I den här bloggen ska det finnas utrymme till det. Det här ska inte vara verklighetsflykt utan äkta och på riktigt. Jag har smygstartat med en del. Kan kanske kalla det träning.

Om ni har undrat varför jag inte sagt något alls om vissa saker, så är det här lite av en förklaring.

Som ett sågverk

Är fortfarande lite yr efter beskedet om jobb igår. Det känns så otroligt skönt att veta att jag har ett fast jobb att vara mammaledig ifrån och komma tillbaka till. Per kom hem vid halv ett inatt och gratulerade. Jag tyckte att jag var riktigt pigg då, men tydligen hade jag sagt något för att sen somna om och börja snarka i nästa andetag.

(Svante gör så att jag snarkar som ett helt sågverk. Jag sover gott, men Per är det synd om. När det väl går över och jag bara snarkar så där lite gulligt igen, så har vi en skrikande bebis istället.)

Bara en sak

Har bara en sak att säga idag.
En stor och positiv nyhet:

Jag har fast jobb från och med första januari. Det känns något alldeles enormt bra.

Besök nr 3

Idag var det dags för mödravårdscentralen igen. Det känns som om det var evigheter sen jag var där sist. I juni tror jag det var. Nu var jag nervös, för jag har hunnit fundera så länge på alla frågor jag ska ställa och hur barnmorskan skulle svara. Hon var inte så trevlig sist så det var nog det som gjorde mig orolig. Som tur var så hade hon vaknat på rätt sida idag och var faktiskt ganska snäll, så det gick relativt bra. Per var dessutom med och frågade en del åt mig när modet svek mig. Skönt. Om han inte förstod innan vilket stöd han var för mig så kanske han gör det nu när han läser det här.

För övrigt tror jag att det bara är i gravidtidningar som barnmorskor framställs som goda féer med enorm kunskap, förståelse och empati. I verkligheten är de vanliga människor med fel och brister och dåliga dagar precis som vem som helst.

Hur var det med mig och Svante då? Det viktigaste. Jo, alla prover såg bra ut. Jag behöver inget extra järn och inte var det något socker heller. Hon tog blodprover igen, för de förra hade tydligen kommit på villovägar. Inte gjorde det mig något, att sticka en nål i armen har jag verkligen inga problem med.

Efter det fick vi höra Svantes hjärta. Tjoff-tjoff-tjoff-tjoff. Fort gick det! Till skillnad från mitt intill, tjooooff-tjooooff-tjoooff. Det lilla hjärtat var uppe i 150-160. Om man ska tro på skrocket kommer det alltså att bli en flicka. En riktig liten vilda i så fall, för vid lunch och nästan hela eftermiddagen har det sparkats och boxats och knuffats för fullt. Tränar ungen på att bli akrobat kanske?

Inga rosa moln idag

Alla dagar är inte bra dagar. Vissa dagar frågar Per hur det är med mig flera gånger i timmen. Han är rädd att jag är ledsen för någonting för jag ser så "ledsen ut på ögonen". Bra, svarar jag, för det är det ju egentligen. Så försöker jag förklara, men det är inte helt lätt. Idag är en sån dag.

Jag är inte ledsen, inte deprimerad, inte arg. Hur ska man förklara avsaknaden av energi, av glöd? Det är mer som tomhet än en känsla. Om man är ledsen finns det en anledning som går att prata om. Om man är ledsen kan någon göra en glad igen. En tomhet liknande ett svart hål är svårt att fylla.

"Det är en sån dag" är det bästa svaret jag har. Det är hormonerna som spökar och det går över, det gör det verkligen.

Alla dagar är inte bra dagar, men jag är glad att jag har Per när dagarna är mindre bra.

Min stora kärlek

Min nya stora kärlek heter Acrobat. Vi var och hämtade sötnosen på Chilli idag och efter lite pyssel med benen så kunde jag äntligen krypa ner i den. Underbart. Här kommer jag att bo framöver. Kanske tur att min andra älskling jobbar kväll framöver så att vi inte behöver bråka om den.

Zantoreflexen

Det suger i vintarmen när jag träffar Sandra. Igår kollade vi Idol och åt morotskaka och jag blev tvungen att ta en alkholfri öl. Jag saknar våra vinkvällar så otroligt mycket, men igår kändes det nästan som förr. Förutom att det då var jag som planerade och var nervös inför dejter. Vad ska man ha på sig, vad ska man göra, vad ska man prata om, vad ska man ha PÅ SIG? Ja, jag kommer verkligen ihåg det där, det är ju bara knappt ett år sen. Nervositeten och pirret. Roligt var det, men jag är glad att den biten är över nu.

Hur som helst så var det skoj att bubbla med kära Zantoo igen. Det går ju faktiskt att göra det på alkholfri öl också.

Lycka är att...

Fjärde kvällen ensam.
En överraskning väntade när jag kom hem.
Jag har en underbar pojkvän.

Inte konstigt att jag är så galet kär i honom.

Bussfunderingar

Idag fick Örebro nya trendiga biogasbussar. Jag tänkte "Las Vegas" när den kom farandes i gryningen. Löfbergs lila. Ja färgen alltså. Kunde ha varit en turnébuss åt Sven-Ingvars. Fina, fräscha bussar. Sätena kanske inte var världens skönaste men med gott om plats åt benen. Det är bra! "Oj, vilka stora rena fönster!" tänkte jag när jag tittade ut.

Bussresandet börjar oroa mig lite. Till jobbet är det inga problem, jag är nästan först med att stiga på och kan vraka och välja mellan de bästa platserna. Hem däremot är det värre. Bussen är alltid överfull trots att jag jobbar över lite och tar en senare buss för undvika den värsta folksamlingen. Ska jag få sitta eller inte? Nu går jag på i början av linjen och hittills har jag lyckats, ibland har jag haffat åt mig en handikapplats (bredvid figuren med brutet ben så är det en figur med väldigt stor mage, så jag har inte alltför dåligt samvete). Jag oroar mig lite för hur det ska bli sen, när jag blir riktigt stor, och arbetsplatsen har flyttat så att jag inte kan stiga på där jag går på nu utan blir tvungen att gå på när bussen redan är överfull. Varje dag ett orosmoment.

Kanske blir det bra träning för mig att kräva en plats, ta vad jag behöver.
Eller så ligger jag hemma i sängen, sjukskriven på grund av foglossning. Så då är problemet löst.

Gravid!

Förut tänkte jag att jag absolut inte skulle bli en sån som bara pratade om sin graviditet hela tiden. Fy tusan vilken tråkig människa jag skulle bli då. Men allvarligt talat så är det väldigt svårt att låta bli. Det här är ju det största och häftigaste jag varit med om! Hallå, det är liksom någonting som växer inom mig. Någonting som jag och Per har skapat tillsammans! Det är mäktigt. Galet. Läskigt. Pirrigt. Förväntansfullt.

Jag vet att miljarder kvinnor har varit med om det här förut, att det kanske inte är något nytt egentligen och att det kanske inte alltid är så intressant för icke-gravida att höra. Så förlåt mig för mina historier, funderingar och anekdoter.

Gläds med mig när jag delar med mig av den mest hissnande och fantastiska resa jag någonsin varit på.

Det mystiska kuvertet

Idag berättade Per att det kommit ett jättemystiskt vadderat kuvert till mig. Jag frågade vem det var ifrån, men det stod inte sa han. Däremot var adressen skriven i grönt bläck! Ännu mera mystiskt. Jag blev galet nyfiken och ville bara hem och öppna, men det var fyra timmar kvar av dagen. Fyra timmar som gick förvånansvärt fort, antagligen för att jag helt enkelt hade något riktigt roligt att se fram emot. Vad kunde det vara?

Äntligen kom jag hem och på köksbordet låg det. Jag öppnade försiktigt och där låg en liten röd sammetspåse. Inuti påsen ett fantastiskt vackert smycke. Jag började gråta så rörd blev jag. Underbara vän som skickade det till mig!




Nu hänger det om halsen i en lång silverkedja. Jag ska ha det varenda dag. Tack tack tack!

www.uttryckdig.se

Gräsänka

"Åh, vad skönt att få vara själv och skrota!" tänkte jag när Per skulle börja med att jobba kväll. Nu går jag här och vankar fram och tillbaka, känner mig lite ensam och vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Har ätit mat, stoppat i en tvättmaskin, läst och surfat. Nu väntar jag bara på att Idol ska börja. Per kommer inte hem förrän inatt. Banne honom om han inte kramar om mig då!

Den gravida kvinnan

- Nej, låt den gravida kvinnan sitta! Sa damen till sin man på den överfulla bussen på väg till Skansen. Det är jag det, "den gravida kvinnan". Får erkänna att jag tacksamt tog emot erbjudandet att få sitta ner. Inte bara för att det börjar bli väldigt jobbigt och tungt att stå och balansera, men också för att magen är så himla i vägen när folk ska förbi!

För övrigt så var det en underbar dag i Stockholm. Lite shopping, god mat, god glass, fantastiskt trevligt sällskap och så Cats på det! Det var evigheter sen jag var på någon form av teater överhuvudtaget och att få se Cats var verkligen en upplevelse. Otroligt bra! Nu har jag fått mersmak. Vem hänger med på My Fair Lady?

Dessutom var det roligt att träffa Veronica igen, det var nog evigheter sen vi hittade på något ihop bara hon och jag. Skönt att dessutom få prata med någon som har gått igenom det här med att vara på smällen. Någon som känner igen sig och ger råd och tips och berättar om vad som komma skall. Hon är bra min kära vän Veronica. Synd bara att hon ska bo så långt bort.

Alla underbara böcker

En gång för längesen fick jag en lista med böcker via facebook. Det var en väninna som listade femton böcker som hon hade läst och som på något vis satt ett spår. Man skulle inte tänka efter utan bara skriva ner de första man kom att tänka på och sen lägga in en egen lista och skicka tillbaka på något vis. Jag tyckte det var en kul idé och tog genast ett block och började skriva. Sen kom jag inte längre. Listan var klar men på facebook kom den aldrig in. Så nu tar jag tillfället i akt och läggger in den här istället. Jag hoppas att det går lika bra.

Patient 67 - Dennis LeHane
Liftarens guide till galaxen - Douglas Adams
Män kan inte våldtas - Märta Tikkanen
Musselstranden - Marie Hermansson
Mannen under trappan - Marie Hermansson
Svarta sekunder - Karin Fossum
Stjärnstoft - Neil Gaiman
Alla "byte" böcker av Janet Evanovich
Mördarens lärling (m.fl.) - Robin Hobb
En oväntad semester - Marian Keyes
Väktare - Dean R Koontz
Pappas lilla flicka - Elisabeth George
Skuggan över stenbänken - Maria Gripe
Shike - Robert Shea
Flugornas herre - William Golding

Det är de första jag kommer på och är utan rangordning. Sen finns det massvis av bra böcker som skulle platsa! Kanske skulle göra en lista på de 100 bästa böckerna jag läst, men hur ska man komma ihåg alla böcker man nånsin har läst?

Aprikosmarmelad!

Igår innan jag åkte hem från jobbet (gav till slut upp på illamåendet och gick lite tidigare) svängde jag in på klippet och köpte rostbröd och aprikosmarmelad. Jag blev helt plötsligt så sjukt sugen på aprikosmarmelad och det var himla gott när jag kom hem. Kunde nog ha ätit upp burken med sked, men det gjorde jag naturligtvis inte.

Imorse trodde jag att jag skulle klara mig, hade åkt halvvägs till stan innan kallsvetten slog över mig och illamåendet började. Mina kära kollegor tyckte synd om mig imorse. Jag drack te med ingefära och citron och tog det lugnt och så småningom kändes det lite bättre.

För övrigt så kan det vara ganska kul att åka buss, förutom när det är trångt och varmt och folk luktar illa (vilket de verkar göra ganska ofta nu för tiden). Ibland ser man roliga saker, som det coola grabbgänget som gick av i ett ökänt område strax innan min hållplats. De mötte upp en annan kille där och de skakade hand och kindpussades när de hälsade. Puss puss.

En annan morgon såg jag en kille som var ute och gick med en hund vid ett annat bostadsområde. Killen var tanig och klädd i svarta tajta jeans, luvtröja, skinnjacka med en dödskalle på och oräkneligt antal nitar och kedjor. Hunden var en liten vit dvärgpudel. Sånt värmer lite i hjärtat när man ser. Ibland är insidan mjukare än vad utsidan ser ut att vara.

Bloggens uppkomst

Det var faktiskt en kompis som sa till mig att börja blogga, men jag har glömt att ge henne äran för det. Fy på mig. Utan henne skulle ju faktiskt inte de här inläggen ha kommit till. Hon är som pappa till min blogg. Så tack så mycket för att du sa till mig att börja blogga! Vad skulle jag göra utan dig?

Du kräver egentligen en ordentlig hyllning, som den vän du är, som ställer upp och lyssnar på alla mina små graviditetsanekdoter (du har stått ut med många de senaste månaderna och fler lär det bli). Om jag kunde skulle jag skriva en sång till dig, men det kan jag inte. Så du får ett eget blogginlägg istället.

Puss och Kram på dig!

Glada nyheter!

Igår kom Per med den glada nyheten att han har fått jobb! I en månad i alla fall. Känns riktigt bra att han får in en fot på företaget igen, att de väljer honom och förhoppningsvis kan det bli längre. Det känns tryggt med tanke på att jag fortfarande inte vet hur det blir för mig efter årsskiftet. Jag ska troligtvis få veta den här veckan (men så har de sagt i en månad nu).

Hur som helst - vi firade med glass och mandarinklyftor igår kväll till Idol.

Idag är en mindre bra dag. Jag mår illa. Det kom på bussen och jag blev alldeles skakig och kallsvettig. Kom till jobbet och chefen säger "men hur ÄR det?" Jag såg nog ungefär lika blek ut som jag kände mig. Nu äter jag banan och sörplar vatten och väntar på att det ska bli bättre. Där fick jag för att jag mådde bra de första tre månaderna!

Svante sparkar

Redan i somras, i slutet av juli, kände jag små rörelser. Ja, det var som bubblor eller ett lätt fladdrande. Jag funderade på om det kunde vara det lilla livet inom mig jag kände. Så jag surfade på gravidsidor och läste att man faktiskt kunde känna något bubbelliknande redan i vecka sexton, även om det inte var speciellt vanligt att man märkte och förstod vad det var. I alla fall inte som förstföderska.

Något var det i alla fall som kändes i min mage. Nu börjar det bli svårt att komma ihåg hur det där första fladdret egentligen kändes, för Svante har börjat buffa på mig ganska ordentligt. Först var det små lätta dunsar och för tre veckor sedan, den femte september, kom den första riktiga lilla sparken! Det var när vi såg på fotboll som det sparkade till i magen och jag nästan hoppade till! Eller "jag skvatt" som det heter på värmländska.

Det är en rätt häftig känsla när det sparkar och dunsar och buffar inom en, och jag har verkligen längtat efter att Per också ska kunna känna något. Så många gånger har jag lagt hans hand på min mage och väntat, men då har det varit lugnt och stilla. Inte minsta rörelse. Typiskt. Men så igår kom det! Det var ingen karatespark, men ändå en som var tillräckligt rejäl för att Per skulle känna den. Jag vet inte om det var han eller jag som var mest lycklig över det. Antagligen var det jag.

Mina svullna fötter

Jag skrev om graviditetssymptom häromdan, eller krämpor eller biverkningar eller vad man nu ska säga om det. Svullna fötter nämnde jag. Skulle ha skrivit svullna ben! Så här såg de ut efter att jag några minuter stått på knä på ryamattan. Som tjocka kasslerbitar! Buuuhuuu.


Jag har rotat igenom och provat alla skor jag har, och insett att de enda jag kan ha är mina nya ecco-sandaler med kardbarreband. Visserligen är de supersköna! Men de kan nog bli lite kalla i vinter. Så idag blev det en tur till Marieberg för att leta skor. Sötaste pojkvännen ställde upp som skoletare. Jag satt mest på en stol och provade sko efter sko utan att hitta någon som var bred nog att klämma ner foten i. Hopplöst! Tog en fika och full av kaffe och prinsesstårta var jag redo för ett nytt försök. Då äntligen hittade jag de här:


Bara att dra i foten, inga snören och ingen dragkedja. Himla bra!
Funderar på om jag ska ta och starta ett eget skomärke för gravida fötter.

Mardrömmar och drömmar

Vaknade klockan sex imorse med ett ryck. Trodde nästan att jag skulle ramla ur sängen. Hade nämligen en otäck mardröm om en stor spindel som kröp i nacken på mig, och det var när jag skulle slå bort den som jag vaknade. Sen var det omöjligt att somna om. Jag låg och vred och vände på mig en stund innan jag gick upp.

Åt lite frukost framför VH1. Det är så många nya låtar jag missar nu när jag inte längre är och festar eller springer på krogen. Ibland saknar jag det livet så otroligt mycket! Att få vara med bland folk, dricka vin, prata strunt, skvallra, trängas i baren, shaka ass på golvet. Det känns som om det var hundra år sen sist. Hade jag vetat om att jag skulle bli gravid nu så skulle jag ha passat på och festat järnet i vintras när jag hade chansen. Nu byttes det livet mot det här så abrupt. Det bara försvann. Helt plötsligt så var festerna borta, som om jag vore spetälsk slutade inbjudningarna komma. "Jag är bara gravid!!" ville jag skrika.

Det var en tuff omställning, nu har jag vant mig lite mer. Är sugen på att göra andra saker. Och jag vill göra så mycket! Vill passa på medan jag har chansen att samla mina vänner och bara umgås, åka på minisemester med Per och mysa. Sitta på krogen och dricka alkhoholfri öl - bara för att känna på atmosfären. Ha filmmaraton. Gå på teater och Lars Winnerbäck. Massor vill jag göra innan jag antingen blir sängliggande eller får barn....

Det här med barnvagn

Det här med barnvagn har vi upptäckt är en hel vetenskap. Det finns alldeles för många varianter och funktioner för att det ska vara hälsosamt att behöva välja! Liggvagn, duovagn, kombivagn, mjuklift, hårdlift, quadrolift, fyra hjul, svängbara hjul eller tre hjul? Låsbara hjul, punkteringsfria hjul, pedalbroms eller handbroms? Det känns som att listan på alla val kan göras oändlig. Utöver det ska man dessutom behöva välja mellan tjugoen fina färger!

En dag var vi in i en affär och tittade, klämde och rullade och frågade. Och vi trodde att vi kom en bit på väg efter att velat fram och tillbaka. En duovagn med svängbara hjul som är lätt och smidig att köra omkring med i stan, tänkte vi.

Igår kom Per hem och sa att han hade hört att de svängbara hjulen var omöjliga att köra med i snö, och att de gick sönder på grund av att grus fastnade i dem. Med de orden var vi tillbaka på startrutan igen. Fundera ut vad vi behöver, väga för- och nackdelar mot varandra. Googla. Surfa på familjeliv. Läsa recensioner.

Inatt har jag feberyrat om barnvagnar.

Tänk om det bara fanns en tillverkare. En sort. Det vore inte så dumt!

Gammal poesi

För många år sen fanns det en sida på nätet där man delade med sig av sina dikter. Jag kommer inte längre ihåg vad sidan hette. Det var bara medlemmar som kunde läsa vad de andra skrev och man kommenterade varandras dikter ganska mycket och (oftast) på ett vänligt och konstruktivt sätt. Jag sörjde när sidan lades ner så jag sparade alla mina dikter och kommentarerna jag fått på en gammal hederlig diskett. Nu ligger den där disketten i en låda och innehållet kommer säkert att gå förlorat om jag snart inte kommer på ett sätt att föra över det till en cd.

Några få korta saker jag skrev kommer jag dock ihåg i huvudet:


Med handen på glasrutan
ser jag dig fånga mina vilsna lustar

Jag ber dig
bind dem hårt

Mitt vilda hjärta

"Hur är det med hjärtat" sa Per när jag kom hem igår. Lite putt över att jag inte sagt något.
Det är ju inget att oroa sig för, sa jag. Då ska du tala om det! säger han. Visst, han har rätt. Jag ska bli bättre på att tala om saker som är men som ändå inte är något att bekymra sig över. Hade jag varit honom så hade jag velat veta.

Hur jag är: Jag vill inte oroa folk i onödan, så jag pratar inte om sånt. Jag pratar ogärna om saker som oroar mig på riktigt heller för jag vill inte belasta mina nära och vänner med mina bekymmer. Det blir lätt så att jag håller saker inom mig och lägger allt på hög. Då är det inte konstigt att jag får små utbrott ibland. Som en vulkan. Jag får öva helt enkelt på att pysa ut lite lavaliknande oroligheter emellanåt.

Nio månader

När jag var sjutton år satt jag en dag på rälsbussen på väg till Karlstad och tänkte:

"Att vara kär är att trivas med sig själv när man är med den man är kär i"

Det är det jag har letat efter sen dess, och har hittat i Per. Nio månader firar vi idag och jag är alldeles vansinnigt tokkär. Grattis till oss!

Puss på dig älskling.

Besvär och sånt

Av en tillfällighet pratade jag om graviditetssymptom med en kompis här på morgonen. Jag har hela tiden mått relativt bra, med tanke på hur man kan må. Så jag tänkte att jag ska försöka göra en lista på de symptom jag har haft:

* illamående - två eller tre veckor i början, sen vid några få tillfällen
* törstig
* kissanödig
* ömma bröstvårtor
* värk, liknande mensvärk
* svullna fötter
* trött - sova middag och komma tidigt i säng är det bästa som finns
* hjärtklappning (nu blir Per nervös, eftersom jag inte sagt något till honom, men jag har googlat och det är vanligt och inte alls farligt med att hjärtat slår dubbelslag ibland.
* humörsvängningar (jag tycker inte att det har varit så farligt, men Per är nog av en annan uppfattning)
* HUNGRIG, jag har ett stort svart hål i magen och stackars den som är i närheten när jag blir hungrig.

Apropå mat så har jag inte haft det där suget efter något speciellt som folk pratar om, förutom möjligtvis frukt de första veckorna. Och kanske leverpastej och apelsiner senaste veckorna. Men det har ju bara varit ett sug. Ingenting som jag MÅSTE ha annars dör jag. Inte heller har det varit något som jag inte kunnat äta eller stå ut med lukten av. Visst, det luktade illa när Per stekte bacon häromdagen, men i maten var det gott.

Godissugen är jag alltid så det har nog inget med barnet att göra.

Jag har googlat massor, på alla besvär man kan ha. Jag är glad att jag inte var gravid innan internet fanns. Det är så skönt att kunna googla när man blir lite bekymrad.

Helgens upplevelser

Hela helgen har Per frågat om jag skrivit något nytt i bloggen, vilket är rätt roligt med tanke på att vi har haft saker för oss hela tiden. Han vet mycket väl att jag inte har haft tid att skriva något, men det värmer i hjärtat att han frågar, att han vill att jag ska blogga och att han är nyfiken på vad som dyker upp. Han vet vad som gör mig glad den här mannen.

För övrigt har helgen varit full av nya erfarenheter och upplevelser. Idag var vi till Askersund på chokladsalongen för första gången. Underbart gott om man är galen i choklad som jag är. Mörk choklad, apelsinchoklad, choklad med rosépeppar, kanelchoklad. Allt fanns där. Vi åt även laxsoppa med vit choklad. En riktig höjdare. Jag ska nog försöka se till att det blir tradition att åka dit varje år.

Igår var det ett spännande första möte mellan våra föräldrar. Mina kom först och åt lunch och sen kom Pers föräldrar över och fikade. Jag var inte ett dugg nervös, de är ju jättegulliga och snälla. Dessutom hade vi goda bullar och morotskaka att muta dem med. Mycket riktigt så gick allting bra. De hittade till och med några gemensamma intressen och en del intressanta samtalsämnen, om än en smula oväntade och makabra sådana som kycklingslakt.

Det känns väldigt bra att de verkade komma så väl överens. Trots allt ska de ju (förhoppningsvis) behöva umgås emellanåt i resten av sina liv.

I fredags efter jobbet tog jag ett stort steg. Bröt isen. Spräckte bubblan. Släppte lös shoppingmonstret. Köpte nämligen första bebiskläderna till ”Svante”. Jag skulle bara in på babyproffsen och titta lite i väntan på bussen. Där var den, en supersöt body med grodor på. Så jag köpte den och två till med olika djur på. När jag stod i kassan och skulle betala blev jag nästan tårögd. Det var så stort för mig. Första kläderna. Till MIN bebis. Helt galet. Köpte förresten storlek 56 för jag tar för givet att det kommer att bli en lång bebis, men jag kanske skulle köpa åtminstone nån sak i 50 ifall att det nu skulle bli en liten.

Bussfilosofen

Man hinner fundera mycket på bussen på väg till jobbet. Idag tänkte jag bland annat ut olika sätt att hantera det skrikande barnet i mataffären som vill ha godis.

Sedan länge har jag haft ambitionen att bli en förälder som försöker säga ja så mycket som möjligt, och inte bara säga nej för att vara vrång. När jag säger nej så ska det däremot vara nej. Konsekvent! Fast jag förstår att det kan vara svårt att hålla sig till det den dagen man står i affären och har sagt nej och ens barn skriker så att folk får ont i öronen. Så idag på bussen försökte jag komma på en plan om nu "nej" inte räcker. Vad sägs om den här:

"Nej, du får inget godis idag för vi ska ha glass till efterrätt, kan du vara snäll och välja ut en glass som du vill ha?"

Har jag stått fast vid mitt nej då? Eller kommer ungen ändå att genomskåda mig och förstå att det var en muta?

Det här är början

En lördag i maj syntes det ett stort och tydlig plus på stickan. Jag gick ut och en nervös blivande sambo gick in på toaletten och tittade.

"Du är ju tokgravid!" utbrast han.
"Det är du med!" sa jag.

Det var lycka. Ren lycka trots att världen vändes upp och ner. Helt plötsligt började man planera och prioritera allting annorlunda.

Ända sen den dagen har jag funderat på att börja skriva en blogg. Det tog bara nästan fyra månader. Nu har jag en mage som gör att folk erbjuder mig sin plats på bussen. Livet är härligt och spännande och väldigt väldigt läskigt.

Så jag får se vad som kommer att stå här framöver.
Kanske blir det bara gravid, bebis, blöjor och spyor. Eller så blir det ärliga känslor rent upp och ner från vad jag känner på riktigt. Sånt där som man egentligen inte ska låtsas om när man "borde" sväva på rosa moln och stråla.

Det här är början...