I drömmen är det två unga män, jag vet inte vilka de är, men de känner varandra sedan innan. De har precis fått reda på att de blivit smittade av ett virus som när som helst kommer att bryta ut. Det är en fruktansvärd sjukdom som gör att de kommer att bli helt galna av raseri och börja attackera och döda alla runtomkring sig (tror jag har sett en film om det här för länge sen nu när jag tänker efter). I alla fall så ser de skräckslagna på varandra innan de springer iväg åt varsitt håll. Kanske försöker de fly från sig själva och vad de kommer att bli.
I nästa scen i drömmen vaknar jag liggande i ett hörn på golvet i ett mörkt rum. Det känns lite som en stenkällare, det finns inga fönster och bara en öppning ut mot världen. Överallt omkring mig ligger blodiga, lemlästade kroppar. Jag förstår att sjukdomen har spritt sig, att i stort sett alla blivit smittade och dödat varandra. Av någon anledning lever jag, kanske trodde de att jag redan var död. Jag ser i ögonvrån hur någon smyger förbi dörröppningen och jag ligger alldeles stilla och försöker låta bli att andas, men jag är rädd för att synas. Min bleka hud lyser i jämförelse med de blodiga smutsiga kropparna. Varelsen kommer in och stryker handen över min kropp och över min mage. Jag blundar, håller andan och hoppas att barnet inte ska sparka. Varelsen lämnar mig och smyger ut igen.
Jag reser mig upp och går in genom en korridor bakom mig. Där ligger fler döda människor, bland annat Sylar (från Heroes) och jag böjer mig ner och drar ut en glasskärva ur hans bröst så att han kan läka sig själv. En annan kvinna ligger skadad bredvid, hon lever och jag frågar henne om hon är galen eller om hon klarat sig. Hon har klarat sig så jag hjälper henne upp. Sylar, hon och jag ger oss av därifrån.
Jag står utanför en port till en lagerlokal full med matvaror. Dörren är öppen och två av mina kompisar är därinne, medan jag och en till väntar utanför. Då kommer det en grå Volvo kombi körandes. Den stannar några meter ifrån mig och tre killar i artonårsåldern hoppar ut. En av dem kommer emot mig. Jag riktar ett gevär mot honom och skriker stopp! Han fortsätter gå mot mig trots att jag fortsätter att skrika "stopp, stanna, inte ett steg längre annars skjuter jag!". Till slut har jag gevärspipan mot hans bröst och då trycker jag av utan att tveka. Jag trycker och trycker men det bara klickar. Killarna skrattar och då börjar jag slåss med geväret istället. Jag slår dem och sparkar och de backar undan. På något vis kommer jag åt en låda med patroner (de ser ut som batterier) och jag stoppar in ett par stycken i geväret och riktar det återigen mot killen.
"Du vågar inte!" säger han och skrattar.
"Varför skulle jag inte göra det?" svarar jag. Jag vågade ju förut så varför skulle jag inte våga nu?
Jag vaknar långsamt med orden "jag gör det, jag gör det" ekandes i huvudet. Det tar ett tag innan jag vaknar till ordentligt och förstår att det bara var en dröm. Vissa drömmar kommer man bara ihåg en kort stund när man vaknar innan de försvinner. Den här har knappt bleknat, den var full av färger, dofter och känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar