Ingen smyger...

Det ligger leksaker överallt som gör det svårt att smyga. Försiktigt tassar man omkring för att inte väcka sina älskade när man är upp på morgonen eller natten, men DÅ, råkar man naturligtvis trampa på en leksakstelefon som börjar spela musik, eller sparka iväg ett tåg så att det flyger genom hallen och krockar med barnvagnen och man tänker att nu vaknar väl hela huset! Fast i de sovandes värld smäller det inte lika högt som för den som smyger som tur är.

Julen var fin. Vi åt janssons och hemmagjorda köttbullar. Smaskade risalamalta och drack must. Moa badade i julklappar och faktiskt så var innehållet intressantare än pappret och snörena. Hon lekte och lekte med sina klossar, tåg, bil, docka och allt annat fint hon fick och än så länge har hon inte tröttnat. Däremot så sprider hon ut sina saker över hela lägenheten.

Moas första jul är över. Om ett par veckor är det dags för den stora ettårsdagen!

6 dagar kvar

6 dagar kvar till jul.

Jag har inte skrivit någonting på nästan en månad. Varför?
En ursäkt är att det har varit mycket. Men det är inte hela sanningen. Jag har faktiskt litegrann tappat sugen, inspirationen, motivationen och kanske det viktigaste - vanan. Vanan att skriva varje dag ska inte underskattas när det gäller att blogga.

6 dagar kvar till jul. Idag var jag och Per en kort sväng på stan för att handla julklappar. Vi kom hem med en halv julklapp, så shoppandet gick inte så jättebra. Fast vi har som tur är inte så många saker kvar att köpa (tack internet).

Moa var med, inbäddad i vagnen, och tyckte att det var extremt spännande att titta på folk och på saker och på snön. När vi kom hem däremot var det inte alls kul längre. Hon blir helt vansinnig när hon blir hungrig. Mat NUU. Ungefär som jag när jag var gravid.

Imorgon är det fjärde advent och vad har vi på schemat? Ingenting. Kanske baka lite pepparkakor? Slå in paket? Pynta vår lilla idegran? Vi får se, vi får se.

Ikväll blir det i alla fall final i Robinson och några chips till det. Najs!

Första advent

Det är första advent idag och jag som aldrig tidigare varit särskilt mycket för att pynta (med undantag av förra året då vi inte bara köpte adventsljusstake utan också en stjärna) vill nu verkligen att det ska kännas att det närmar sig jul här hemma. Naturligtvis mest för Moas skull. Det är ju faktiskt hennes första jul.

Staken och stjärnan kom på plats på förmiddagen och jag bytte soffkuddar. Men det var först på kvällen som julpyntslådan togs fram och vi ställde upp tomtarna på byrån. Moa tyckte nog att det var den roligaste låda hon någonsin träffat på! Tomtar, glitter, julgranskulor, tidningspapper! Allt var lika spännande att titta på!



När hon somnat och jag satt i soffan och tittade på tv kom jag för första gången i mitt liv på att det kunde ju vara ganska trevligt med julgardiner. Vips! Så hade Per varit till linneskåpet och plockat fram röda gardiner och hängt upp. Då kändes det riktigt juligt att äta lussebulle och pepparkakor.

Trevlig första advent!

Börjar så smått att prata...

"Mamamamamama" eller "Dadadadada" räknas knappast som att prata, men att hon ropar på mig eller Per är ganska tydligt. Att hon pekar och utbister "Dä!" betyder att hon ser något intressant.

Vi märker också att hon förstår ord.
Lampa, boll och strumpa till exempel.

"Hej", är hon duktig på att säga, oftast vinkar hon samtidigt och det tycker hon är jätteroligt.

Och så vet hon precis vad "nej" betyder, men hon skiter fullständigt i det och gör som hon vill ändå!

Sjukt synd om mig

Så här sjuk har jag inte varit sedan juni 2006.

Då, för drygt fyra år sen, trodde jag först att jag bara var extremt bakis. Vilket inte alls var en konstig gissning eftersom jag samma dag kommit hem från en fantastisk kryssning med Vonka. Vi hade druckit Zlatan-drinkar, dansat halva natten under stjärnorna och stått och pekat på Åland medan solen gick upp.

Det var inte konstigt att jag kände mig bakis, och det var inte konstigt att jag blev sjuk den gången - det är inte så nyttigt att i början av juni dansa sig svettig under bar himmel.

I vilket fall så var det ingen tvekan om att jag var sjuk när väckarklockan ringde på måndag morgon den där gången. Jag ringde jobbet och sen somnade jag om igen. Det är fördelen med att ha mobilen som väckarklocka, man behöver inte sträcka sig två gånger efter saker man behöver.

När jag efter fem dagar äntligen blev frisk igen, ja då kunde jag inte gå! För jag hade fått något slags virus på balansnerven och allting runtom mig gungade, som om jag vore kvar på den där ålandsfärjan!

Den här gången har det varit något liknande, förutom bakiskänslan och balansviruset. Nu äntligen börjar jag piggna till igen, efter fem dagar. Nu känns det bara som om jag ska hosta upp lungorna och nysa ut hjärnan. Men det är petitesser i jämförelse.

När det var som värst, då kände jag mig som han i reklamen: "Ni kvinnor snackar om att föda barn!" Jo, jag vet precis hur han har det - och han har så rätt!

Jobb dygnet runt

Det är helg och meningen är att jag ska ta det lugnt, koppla av och vara ledig. Vilket jag gör, vilket jag är. Men ändå är det emellanåt svårt att inte tänka på jobbet. På hur veckan har varit, vad jag har gjort. Det har varit fullt upp varje dag och vissa saker känner jag att jag har gjort bra, att jag har lyckats. Andra saker har det inte gått fullt lika bra med. Och de sakerna grämer jag mig över. Det är så svårt att komma ihåg att det är det positiva jag ska älta.

De där småsakerna som jag själv känner att jag inte gjort tillräckligt bra ger mig lite ågren.

De sakerna som ligger framför mig i veckan som jag känner att jag inte har full koll på hur jag ska lösa ligger som en klump i magen.

Det är helg. Jag ska koppla av. Jag ska ta det lugnt och vara ledig. Ändå är jobbet som en gnagande hamster innanför tinningen.

Jag måste hitta strategier för att släppa jobbet när jag är ledig, om det ens är möjligt?

Tröga föräldrar

Moa kryper in i sovrummet. Stannar. Pratar och gnäller. Hon kryper tillbaka, stannar i dörröppningen och tittar på mig och Per. Jollrar innan hon vänder och kryper in i sovrummet. Pratar och kryper fram och tillbaka. Klagar verkligen.

Till slut fattar jag vinken och följer efter henne. Jag sätter mig på sängen och frågar vad hon vill. Då kikar hon in under sängen och jag gör detsamma. Där under ligger hennes boll och hon når den inte.

"Mamma, pappa! Kom och hjälp mig ta fram bollen under sängen! Mamma! Pappa!

Herregud, vad trögfattade vi kan vara då!

Full fart

På jobbet är huvudet fullt av lagar, rutiner, arbetsinstruktioner, transaktioner, arbetsområden, scheman, möten och koder. Samtidigt försöker jag ta reda på en massa saker, få andra att göra en massa saker, göra en massa saker själv och ta reda på vad alla andra gör eller borde göra. Det är ungefär lika rörigt som det låter. Speciellt när ingen riktigt verkar veta vad det är de gör eller borde göra.

Då är det enklare hemma. Där är det full fart. Mest framåt eller uppåt.

Barnvagnsfolket

I många, många år har jag irriterat mig över folk som envisats med att ta med sig barnvagn på ställen där det är fullkomligt uppenbart att det kommer att vara alldeles för trångt; bokrea och marknader bland annat.

Jag har klagat och gnällt och tyckt att det varit fullkomligt idiotiskt. Inte alls kunnat förstå poängen med att ta med sig en bebis på såna ställen. Varför inte lämna ungen hemma? Vad gör den för nytta där? Inte alltid har jag varit helt snäll i mina tankar när jag suckat och stönat åt dessa monstervagnar som tagit plats och spärrat vägen.

Ändå var jag där själv nu. Med barnvagn på mârten. Trängdes. Fick höra kommentarer "idiotiskt att ta med sig barnvagn". Och visst, det var trångt och det var jobbigt. Fast jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det hela. Fnissa åt att jag själv har varit en som gnällt, och fnissa åt att jag trillat dit och blivit en sån där småbarnsförälder som ska ta med sig bebisen överallt.

Två anledningar fanns det: Vi skulle på kalas efteråt, så skulle vi gå på mârten så var vi tvungna och ta med Moa. Den andra anledningen var att det ändå var ganska mysigt. Första mârten med Moa. En upplevelse som hon nu råkade sova sig igenom, men det kunde inte vi veta i förväg.

Nästa år ska hon få en ballong, smaka på en kokosboll och åka tekopparna. Även nästa år ska vi trängas bland folket med barnvagn och bli kallade för idioter.

En av alla tankar efter valet...

"Hur känns det att jobba 5 % åt SD?"

En fråga ställd med mycket ironi och humor på jobbet ett par dagar efter valet. Men ändå. Det känns ju sådär.

Man kanske skulle börja jobba 5 % mindre varje dag? Blir det rätt då?

Fredag igen?!

Men snälla nån, det är fredag redan.

Dagarna bara försvinner en efter en och jag hinner inte riktigt med känner jag. Jobbet tar mycket tanke och kraft och energi, men det är roligt. Väldigt roligt till och med. För tillfället så stormtrivs jag och jag hoppas på att det kommer att fortsätta på det viset.

När jag kommer hem får jag ett par timmar med sötaste Moa innan hon somnar för kvällen. Hon är så underbar när hon börjar krypa mot dörren för att möta mig när jag kommer hem. Ett par timmar per dag med Moa är inte mycket så jag försöker få det till kvalitetstid med henne. Jag skulle aldrig kunna bli arbetsnarkoman och jobba över varje kväll (som jag har möjlighet att göra nu om jag vill). Jag vill vara med Moa. Och med Per förstås. Vi har våra tv-kvällar jag och han. Vi är inrutade som bara den!

19.00 Vem vet mest
19.30 Halv åtta hos mig
20. 00 Idol

Sen kan det vara något mer efter det. Soffpotatisar är vi! Men det är skönt!

Inte tid!

Jag har inte tid att blogga för f-n.
Men jag har tid att laga äppelmos och gröt och barnmat och sånt.

Konstigt.

Ja, det var Per som författade åt mig när han klagade över att jag inte bloggat på länge.

Och så vill han poängtera att han var ironisk, för det framgick inte sa han.

Jag ska bli bättre på att blogga framöver. Jag lovar!

Ut i verkligheten

Det svåraste med att jobba är att gå hemifrån på morgonen. Innan jag sätter på mig skorna och koftan smyger jag in i sovrummet en sista gång för att säga hejdå till mina älsklingar. Vid den tiden på morgonen brukar Moa ha förflyttat sig från sin säng till vår. Där ligger hon tätt intill Per, med sin napp och sin snuttefilt. Båda sover sött, är varma och luktar drömmar.

Det knyter sig i hjärtat och helst av allt vill jag strunta i jobbet och istället krypa ner bredvid dem. Stanna i babybubblan ett tag till. Men jag har haft min tid, nu är det Pers tid.

Jag får nöja mig med en varsam puss på deras pannor innan jag smyger ut igen.

Moa kryper

Måndag den 6 september tog Moa sina första riktiga kryp. Ett stort steg för en sån liten tjej. Sen dess har det gått fort. Idag går det betydligt snabbare när hon tar sig fram än vad hon gör på den här lilla filmsnutten från i måndags. Men åh, så lycklig hon är över att ta sig framåt. Och så fantastiskt söt förstås.

Tänk om man sa vad man tänkte...

Ibland får man lust att säga: "Hej, vilken snygg stjärtskåra du har! Den ser ju riktigt fin och len ut!" Men man inser ju att det är ganska opassande, dels för att mannens fru går bredvid och dels för att... ja, det är opassande helt enkelt att kommentera andras stjärtskåror.

Vid just det här tillfället var det vid entrén till Maxi, och jag tänkte att det kanske hade varit en bra raggningsreplik. Om inte hans fru hade varit med, och om han hade varit (betydligt) yngre och om vi befunnit oss på krogen lagom salongsberusade.

Kan inte någon som är singel och som springer på krogen och råkar få syn på ett bra jeanshäng testa den repliken? Jag är ganska nyfiken på vad svaret skulle bli.

Första dagen på jobbet

"Hej, jag heter Marie och det här är min första dag efter mammaledigheten." Den meningen följdes av en lång harang om vem jag är. Fem gånger idag på fem olika möten fick jag presentera mig. Vet inte riktigt vad jag sa, svamlade antagligen mest. Hämnades genom att alla andra också fick presentera sig lite snabbt med att säga något "värdelöst vetande" om sig själva. Samtidigt satt jag och skrev ned vad de sa i ett försök att memorera alla namn. Ett ganska hopplöst projekt, jag vet, men något fastnade förhoppningsvis.

"Jag är usel på att komma ihåg namn, så ta inte illa upp om jag frågar tre-fyra gånger till". Några enstaka fniss fick jag till svar. På det stora hela så tror jag nog att det gick ganska bra. I vilket fall som helst så var jag snygg i håret!

Dagen gick fort, det var intensivt och väldigt roligt. Det blir nog bra det här, även om jag har otroligt mycket att lära mig på kort tid. Får gå en dryg vecka som lärling och sen är det bara att kasta sig huvudstupa in. Det är skoj! Det känns till och med roligt att gå till jobbet!

Det enda som gnager är saknaden efter Moa. Den var stor idag på eftermiddagen och bussresan hem var svår. Jag gick in med skorna på och plockade upp Moa från golvet och bara kramade om henne. Min älskade lilla bebis. Då kläcker Per nyheten att hon tagit sina första riktiga försök till att krypa! Och det har jag missat! Första dagen jag lämnar henne för att jobba så passar hon på!

Skitunge!

Sista dagen

Att gå till tandläkaren för att laga ett hål var inte vad jag hade tänkt att göra sista mammalediga dagen. "Vill du ha bedövning eller ska vi köra ändå?" frågade hon medan hon plockade fram den jättelika borren. "Är hon galen?!" tänkte jag, klart jag ville ha bedövning. Nu är jag bortdomnad i halva ansiktet och att äta god middag var inte lika roligt som jag hade tänkt mig. Gott var det ändå förstås.

Imorgon är det alltså allvar igen, dags att komma ut från den här babybubblan och ge sig ut i verkligheten igen. Jobb. Vad har jag gett mig in på? Det ska bli spännande och roligt, men lite läskigt och nervöst är det också. Flera kvällar i rad har jag legat och funderat på hur det ska bli, vad jag ska göra första dagen, hur jag ska presentera mig, vad jag ska ha på mig och på tusen andra saker. I kväll ska jag försöka somna tidigt så att jag åtminstone är någorlunda pigg när jag kommer till jobbet.

Den här dagen har jag bara velat gosa in mig i Moa så mycket som möjligt. Borra in näsan i hennes hals och sniffa och pussa henne på de mjuka kinderna och försöka få henne att skratta. Samtidigt som en del av mig säger att Per borde ha henne så mycket som möjligt idag, hela tiden helst, så att hon inte saknar mig imorgon.

Hon är så söt när hon sitter och vinkar. Hur ska jag klara mig hela dagen imorgon?

Sista föräldralediga dagen kom mycket fortare än vad jag hade kunnat ana, och den här dagen har gott så fort att den nästan inte existerat.

Nu ska den i alla fall avslutas med en stund mys i soffan med bebis och välling innan ett avsnitt av Dexter för mig och Per när hon somnat.

Den bästa bebisen

Hus! del 3

För ett litet tag trodde jag på allvar att jag i slutet av den här veckan skulle vara på god väg att köpa ett hus. Det kändes spännande och roligt och läskigt på samma gång. Jag pendlade från att vara helt säker på att det var just där jag ville bo, till att tvivla enormt på att det faktiskt var rätt hus.

På förmiddagen idag kom budgivningen igång igen efter gårdagens visning. En tredje budgivare dök upp. Vi började ana att huset skulle bli dyrare än vad vi tänkt. Sedan kom en fjärde budgivare. Så jag antar att både jag och Per började leta fel. Ifall vi inte skulle få det. Ifall vi inte skulle vilja ha det.

Det var så mycket med det huset som var rätt att vi kanske förhastade oss. Vi har en bild av hur vårt hus ska se ut, var det ska ligga och hur vi vill leva i det, och mycket stämde in. När vi pratade om det i morse insåg vi också att det faktiskt var en hel del som inte var riktigt rätt. Det kanske trots allt var för litet? Och svårt att bygga ut om vi skulle vilja. Vardagsrummet var svårmöblerat och vart skulle vi hänga tvätten på vintern? En del bekymmer mindre än de andra, men ändå faktorer som kanske kan spela in när man ska köpa hus.

Läget var bättre än själva huset.

Om det inte hade blivit så dyrt, så kanske vi hade varit med och budat till slutet och "vunnit". Nu gick det över vår budget och det känns inte som någon katastrof.

Vi letar vidare, och nu vet vi ännu mer om vad vi letar efter. Hur stort det ska vara, hur det ska ligga och hur det ska se ut.

Än så länge har vi inte bråttom, vi kan bo bra här ett tag till.

Lite av varje

Budgivningen är igång och vi är med! Det är oerhört nervkittlande! Kommer vi att inom en ganska snar framtid vara husägare eller inte? Ikväll skulle det vara en ny visning, så vi avvaktar lite till imorgon så får vi se vad som händer då.

Pirrig i magen!

Apropå något helt annat. Varför gör man hål i öronen på en liten tjej som inte ens är två år gammal? Det såg ut som om hon hade hål i näsan också, men det var förhoppningsvis bara ett klistermärke.

Moa sätter sig upp från att hon ligger på mage. Och så vinkar hon.
Annars inget nytt.

Om en vecka börjar jag jobba igen!

Hus! del 2

Vi ska lägga bud på huset!!

Skit, vad spännande det är! Magen åker bergochdalbana. Ikväll eller imorgon tar det fart. Bara den här väntan håller på och spränger mig i bitar!

Tänk om! Tänk om vi blir med hus!!

Hus!

Idag ska vi åka och titta på ett hus.

Och tänk om det är HUSET. Tänk om vi kommer dit och känner att "ja, det är här vi ska bo!"
Jag har längtat i över en vecka nu att få åka och titta på det, för det verkar vara så bra. Det finns en stor chans att det faktiskt är rätt hus.

Det är spännande, och lite läskigt. För tänk om vi vill ha det! Vad mycket då som måste ordnas och fixas och tänkas på och jag får nästan lite ont i magen vid tanken. Samtidigt drömmer jag om att göra i ordning ett rum åt Moa, sitta ute på gräsmattan om sommaren och leka, ha en gunga, en liten pool, kanske odla lite morötter.

Men, köper vi ett hus långt ute på landet så blir det ingen mer hämtpizza. Det är ju en stor nackdel förstås.

Framtidsdrömmar

Det är egentligen för tidigt att spekulera i vad Moa ska bli när hon blir stor. Det är många år kvar innan hon behöver göra några val i livet för karriären. Visst kan man önska att hon blir läkare, eller advokat eller en superdatanisse eller något annat där man tjänar massor med pengar utan att behöva riskera sitt liv i jobbet.

Men om man ser till de intressen hon har idag, det vill säga pennor, sladdar, möss och tangentbord, så tippar jag på ett administrativt jobb. Som sin mamma.

Kontorsråtta.

Lycklig och förvånad

Om jag minns rätt så var det i april 2001 som jag såg Lasse första gången. Vi tog tåget ner till Göteborg och gick i regnet till lokalen där han skulle spela. Jag torkade håret med papper på toaletten innan han kom ut på scen.

Jag hade nyss upptäckt Lasse, suttit inklämd på balkongen och druckit rödvin med en hamster och lyssnat på Tvivel. Han började precis bli känd och det var hans första större turné. Om jag minns rätt. Det var i alla fall så jag upplevde det.

När han kom ut på scenen och började spela fylldes lokalen av jubel och applåder och folk som skrek ”Lasse, Lasse Lasse!”. Han stod där och såg så uppriktigt glad ut över att vi var där. Lycklig för att vi applåderade. Och förvånad över att vi gjorde detsamma. Lycklig och förvånad.

I söndags i Brunnsparken såg han inte alls förvånad ut. Nu är han van vid stora spelningar. Men han såg fortfarande lika genuint lycklig ut för att vi var där. ”Vi har ett märkligt förhållande vi”, sa han till publiken. ”Märkligt men härligt”.


Det har varit alldeles för lite Winnerbäck i mitt liv de senaste åren. Jag blir euforisk och extatisk. Jag kan leva på det länge, länge. Nu klarar jag mig kanske ett år eller två till. Sen måste jag få stå framför scenen igen och ropa ”Lasse!”

Jag är så tacksam för att Per ordnade det här. Bästa presenten någonsin. Och att han följde med fast han inte är Winnerbäck trogen är fantastiskt fint.

7 månader

Idag är hon sju månader gammal.

Ibland häpnar jag över hur stor hon har blivit. Hur fort hon har blivit stor. Nyss var hon ett litet knyte som låg i min famn och såg på mig med stora ögon och kanske log lite om jag hade tur.

Nu är hon en sprattelfisk som ålar omkring på golvet. Planlöst än så länge, mest åt sidorna och bakåt. Men ålar gör hon även om det inte går särskilt fort.

När hon sitter upp så är hon stadig. Hon lutar sig framåt och åt sidorna, sträcker sig efter saker som ligger en bit bort. Ibland får hon syn på mig och då skiner hon upp samtidigt som hon gapar med hela munnen. Är det hennes idé av ett fullstort leende?

Om jag sätter på musik så gungar hela hon av glädje, vare sig hon sitter själv eller i knät.

Och när hon får syn på sig själv i spegeln så blir hon helt vild och kastar sig framåt för att röra vid sin egen spegelbild.

"Vill du komma upp?" frågar jag och sträcker ut händerna mot henne. Då sträcker hon ut sina egna armar från kroppen, riktar sina små knutna nävar upp i luften. Hon är helt med på noterna vad som gäller. Och upp vill hon alltid, oavsett om hon har tråkigt, är glad, ledsen eller är helt inne i sin egen lek.

Oavsett vad så är mammas eller pappas famn alltid den bästa.

Om magen

Det är ganska bra att vara rund om magen när man har en bebis.

En nyfödd bebis kan ligga på en extra plufsig mage och sova skönt. Där sjunker den ner och gungar lite lagom, ungefär som på en vattensäng.

Senare sitter bebisen bekvämt och stadigt på magen. Man skulle då kunna likna magen vid en saccosäck.

Magen kanske inte är så vacker att titta på, men det vet väl alla att bekvämlighet alltid går före utseende?

Hur det gick med vinet

Jodå, vinet var precis lika gott som jag tänkt mig. Sällskapet var alldeles förträffligt och det var skoj att sitta ute, titta på folk och prata.

Det var tydligt dock att det var längesen sist. Ett glas vin och två öl var lagom åt mig. Efter det var jag trevligt salongsberusad och en gnutta vinglig på fötterna och slirig på orden. Under tiden hade jag sms-kontakt med Per för att kolla att allting gick bra. Om jag fortfarande haft vanan inne att sitta ute skulle jag ha stannat längre, för roligt var det, men klockan elva begav jag mig mot bussen.

När jag kom hem sov Moa och jag myste ner mig i soffan hos Per.

I fredags var jag väldigt glad för två saker; att jag inte drack mer och att jag åkte hem tidigt. För det hade verkligen inte varit roligt att vara bakis! Om jag hade varit bakis hade jag inte orkat ge mig ut i solskenet och avnjuta den här smarriga chokladdrömmen som helt klart var fredagens höjdpunkt.

Ett glas vin?

Ska jag få chansen att sitta på en uteservering och dricka ett glas vin ikväll?

Det låter alldeles fantastiskt. Nästan osannolikt. Kommer det verkligen att vara möjligt? Det hör verkligen inte till vardagen att sitta ute och dricka vin, eller ens dricka vin ELLER sitta ute. När gjorde jag det senast på sommaren? Kan det vara två år sen tro? Ja, det kan det.

Så förstå mig om jag är enormt förväntansfull inför ikväll. Jag ska dricka vin. På en uteservering. Med Zantoo.

Som ett barn på julafton är jag.

Bara hoppas på att Moa har en bra kväll och somnar gott, men jag är fullt beredd på att få åka hem. Sånt är livet med en liten bebis.

Fiskepappan

Idag åkte Per iväg och fiskade med sin svåger. Så heter det väl när någon är gift med ens syster?

I alla fall så fick jag och Moa klara oss själva och vi har haft en bra dag. Till skillnad från igår så har Moa somnat helt själv utan minsta bekymmer varenda gång idag. Så jag har haft det lugnt och skönt. Spelat lite spel och läst medan hon sovit.

Jag hoppas verkligen att Per har roligt idag. Vi har knappt varit ifrån varandra på hela semestern och han har nog tyvärr inte fått många timmar på egen hand att hitta på något roligt med. Så jag unnar honom verkligen den här dagen. Jag uppskattar verkligen att han är med mig och Moa så mycket, att han är närvarande och engagerad som pappa. (Jag vet ju att alla pappor tyvärr inte är såna.) Därför är jag nog extra glad idag att han åker och fiskar idag. Han förtjänar det helt enkelt.

Nu kommer han snart hem igen och då ska han få nybakade brownies!

Idag bloggar jag om tvspel - sluta läs om du inte bryr dig

Igår surfade jag runt på spelsidor för att se om jag skulle hitta något roligt att spela efter Final Fantasy XIII som jag håller på med nu. I min jakt så snubblade jag över en recension skriven 2001 av Grandia II, ett av mina absoluta favoritspel. Grandia var utan tvekan det spelet som fick mig att fastna för tv-spelandet. Tack vare eller på grund av, hur man nu väljer att se på det.

Grandia II fick i alla fall hejdundrande bra kritik, med all rätt tycker jag förstås. Läsningen fick mig att bli nostalgisk och jag funderade på vilka fler spel som jag älskat att spela. Jag kom snabbt på (förutom Grandia och Grandia II) FF VII och FF IX och Kingdom Hearts. Underbara spel. Görs det såna spel längre?

I alla fall så hittade jag till slut ett spel som verkar intressant: Deathspank!

Får se om jag återkommer med en kort recension om det.
Först ska jag som sagt spela klart FF XIII.

En månad kvar...

1 augusti idag. Det betyder att det bara är en månad kvar tills jag ska börja jobba igen. Det känns verkligen som "bara".

Förr kändes semester på fyra veckor som ganska länge, varför är det då "bara" en månad kvar? För att de sex och en halv månad som jag redan har varit ledig bara har susat förbi. Så jag vet att de här fyra veckorna kommer att försvinna i en ögonblinkning.

Hur kommer det att bli sen? Säg att jag åker till jobbet klockan sju, och kommer hem vid fem. Det är tio timmar förlorad Moa-tid varje dag. Tio timmar som jag inte vet vad hon gör, hur hon mår, om hon skrattar eller gråter eller lär sig något nytt. Jag fasar redan för hur mycket jag kommer att längta efter henne när jag är på jobbet. Jag vet att jag borde vara med henne så mycket som möjligt med henne nu när jag har chansen. Borra in näsan i hennes hals och snosa. Istället sitter jag här och bloggar lite för att jag är så trött på henne.

Jag har alltså tillfälligt tröttnat på hennes intensiva gnällande och låtit Per ta över en stund. Tröttnar på henne som person gör jag aldrig.

Bokmysteriet del 2

OBS! Läs tidigare inlägg innan det här.

För nu är mysteriet löst.

När jag skrivit klart förut ropade jag till Per: "Nu har jag bloggat!" Jag borstade tänderna medan han läste, och sen började han leta.

Naturligtvis hittade han den efter en halv minut. Typiskt! Det är förstås bra att han hittade den, men det är typiskt eftersom jag har letat och letat utan att hitta ett spår av den.

Jag skrev ju att jag hade letat på byrån i köket, och där var den inte, men däremot i den! Där jag alldeles nyligen gjort i ordning en låda att ha presentsaker i. Då råkade väl boken slinka med när jag flyttade andra saker dit. Typiskt!

Nu är den hittat igen i alla fall. Mysteriet är löst. Allt är frid och fröjd.

Mot Värmland!

Bokmysteriet

Dagens stora fråga är: Hur kan man tappa bort en stor bok?

När vi var var i väg på vår lilla minisemester packade jag ner Dan Browns senaste bok i resväskan. Den är grön, stor och ganska klumpig så den tog hyfsat stor plats i en liten väska, men eftersom jag är en sådan person som aldrig kan resa någonstans utan en bok så fick den följa med. Nu fick jag aldrig tid att läsa något på den resan. Vad jag kan minnas så tog jag inte ens upp den ur resväskan. Och om jag hade gjort det så borde vi väl ha sett om det låg en stor, grön bok på hotellrummet när vi skulle packa ihop?

För nu är den borta. Jag vet inte med mig att jag har sett den sen jag kom hem. Jag har till och med letat i bokhyllan ifall jag stoppat in den där igen. Alla andra Dan Brown står där, men inte den. Jag har tittat på nattduksbordet, på den lilla byrån i köket, i resväskan ifall jag hade glömt att packa upp den och på alla andra platser i lägenheten som en bok kan ligga gömd - men den står inte att finnas någonstans.

Nu ska vi snart åka till Värmland och jag måste hitta den innan vi åker! Jag hade börjat läsa den och jag kan ju inte påbörja en helt ny bok när det var den jag skulle läsa, eller kan jag?

Var kan den vara? Var gömmer sig en bok?

Jag hoppas att jag kan återkomma med en lösning i det här mysteriet.

Liknelse

Igår kväll när vi låg och pratade kom vi på en bra liknelse hur det känns att föda barn. Det är ofta sent på kvällen, när man är trött och seg i huvudet som man kommer på såna där saker. När man är pigg och klar i huvudet så tänker hjärnan helt annorlunda. Smartare kanske. Man måste vara lite knasig i huvudet för att tänka "fel" och komma på något nytt.

Hur som som helst.

Liknelsen var i alla fall att det skulle kunna kännas som att föda ut en fullvuxen igelkott med rumpan först (tänk er taggarna som fastnar på vägen ut). Trevligt!

Vill jag göra om det? Inte om det kommer ut en igelkott, men om det kommer ut en bedårande söt bebis så kan jag överväga det.

Förundrad igen

Att vara mamma till Moa gör mig fortfarande förundrad.
Vänjer jag mig någonsin?

Ibland när allt rullar på om dagarna, och matning, blöjbyten och amning går på rutin så slår mig helt plötsligt tanken: "Hon är min."

Då stannar världen upp för en sekund och hjärtat slår ett par slag extra.

Första gången

De sista veckorna innan Moa föddes kändes det som att jag, och jag och Per, gjorde saker för sista gången. Inte för att livet skulle ta slut, men för att livet skulle bli så annorlunda. Det har det helt klart blivit och även om vi egentligen kan göra samma saker nu så blir det aldrig gjort riktigt på samma sätt. Därför gjorde vi saker för sista gången då.

Och därför gör vi massor med saker för första gången nu. Det var till exempel inte första gången jag och Per var på restaurang, men det var första gången med en liten bebis. En smula nervöst (tänk om hon skriker, blir hysterisk, kaskadkräks?) men förutom lite gnäll så gick det bra! Vi satt inomhus på en asiatisk restaurang. Ute spöregnade det nämligen när vi gick in, när vi gick ut så hade solen kommit fram. Vi valde längst in i hörnet för att störa så lite som möjligt. Moa satt nöjd och glad i sin stol och tittade på folk, ungefär lagom till att vi fick vår mat. Då började hon högt och ljudligt protestera. För att inte behöva bli stressad av att hon irriterade folk satte jag henne i mitt knä och åt med en hand. Det är fördelen med thaimat - allt är redan fint uppskuret i munsbitar och går att pricka med gaffeln.

Det var första gången som vi sov på hotell med en bebis, första gången hon sov i en resesäng, första gången hon smakade ägg, första gången hon träffade sina kusiner, första gången vi var på Riddarmarknaden i Hova med en bebis. Och så vidare och så vidare. Allt vi gör är på något vis nytt.

Första gången Moa äter banan på ett café.

Till och med allt vardagligt blir nytt bara för att hon finns i närheten eller i bakgrunden eller i tankarna. Man kan säga att vardagen blir lite mer spännande.

Födelsedagar

Mitt fina lammkött fyllde igår 29 år! Men han ser inte ut att vara en dag över 26! Så jag behöver inte byta ut honom mot något yngre än. Hehe.

Vi passade på att slå ihop hans födelsedag med Moas halvårsfödelsedag och bjöd på bullar och tårta. Moas ett år äldre kusin var med så det var fullt ös från det att de kom tills det att de gick. Moa kändes för ovanlighetens skull väldigt lugn, ändå var hon efter ett par timmar helt slut och tvärslocknade efter en slurk mat.

Jag tycker det var en bra dag! Kan bara hoppas att Per tycker det också, det var ju trots allt hans dag.

Moa 0,5
Per 29

6 månader!

Idag fyller Moa sex månader. Det är stort! Jag har sagt det tusen gånger förr. Alla andra som har barn har sagt det tusen gånger.
Det går så otroligt fort!

Kan inte min bebis vara bebis längre? Snart är hon ju för bövelen tonåring!

Hon är fantastiskt söt. Ett paket fick hon på sin "födelsedag" och hon hade fullt upp med att öppna det medan vi åt frukost. Det tog lång tid men till slut hade hon rivit av allt papper. Så fort hon hade rivit av en bit så tog vi bort det ifrån henne. Annars hade hon bara lekt med den avrivna pappersbiten istället för att försöka riva av en ny bit.


Antagligen var den proceduren roligare än själva innehållet i paketet. Men så får det vara när man är en liten bebis. Då får tomma kartonger och etiketter och vattenflaskor vara mer intressanta än dyra, färgglada leksaker.

Semester

Det är semester.

Vi hade härliga dagar i Värmland. Sol, bad, grill, fiske. Utforskade grottor. Hade picknick. Fikade. Moa lekte med mormor och morfar. Hon satt i sin vita plaststol från IKEA och stortrivdes. Lekte med en gammal briotax och var fascinerad av svansen som gungade fram och tillbaka när hon pillade på den.

Hon fick smaka på jordgubbe en dag, kiwi en annan dag och melon en tredje dag. Hon gapade och grep efter skeden efter mer, så gott var det!


Nu är vi hemma igen, smälter bort i värmen. Tjugoåtta grader varmt inne. Hett som en bastu. Orden tar liksom längre tid att formulera när hjärnan kokar. Idag längtar jag antingen till en badstrand för att kyla ner mig. Eller till Marieberg. Där är det AC. Svalka.

Fast semester är härligt. Det är ju semester för mig också nu när Per är hemma hela dagarna. Det är underbart.

Nedräkning

Idag är sista dagen innan semestern för Per. Nu har han nedräkning: 2 månader kvar tills han ska vara föräldraledig. Han ser verkligen fram emot att vara ledig och säger att "det är ju snart!"

Och det är snart. Väldigt snart. Jag ska bara vara ledig i 2 månader till. Jag som trodde att åtta månader skulle vara så jättelänge. "Hur ska jag stå ut med att vara ledig i åtta månader!" tänkte jag. Nu har det redan gått sex. De har flugit förbi. Svischat fram. Bara två månader kvar. Hur ska det gå sen? Jag vill inte vara ifrån Moa!

Fast det ska bli kul att börja jobba igen också. Men hur ska jag kunna vara ifrån Moa??

2D och 3D

Jag har fått det bekräftat.

I alla år har jag misstänkt att det där med 3D inte varit något för mig. Ända sen mina kompisar satt och kisade i såna där böcker, och om om man tittade på "rätt sätt" så skulle en bild träda fram. Jag lyckades aldrig.

Häromdagen var vi på SIBA och där kunde man prova att titta på en 3D-teve. Genom speciella glasögon. Så jag tog dem på mig men såg ingen skillnad alls. "Jooo, det är ett helt annat djup!" sa Per. "Nej," säger jag, "det ser likadant ut som vanligt".

Då tyckte han lite synd om mig.

Men, å andra sidan kan man ju säga att jag alltid har sett på film som om den vore i 3D - det vill säga på samma sätt som jag ser verkligheten.

Appar!

Nu känner jag mig inte så gammal längre!
För jag har en ny flashig, frän telefon och letar "appar" för fullt.

Jag har inte tid att blogga för jag måste lägga till widgets och sånt.

(Nej, jag förstår inte hälften av vad man kan göra med telefonen, men skoj är det!)

Två som sover

Det blev sent för mig och Per igår. Vi kom inte i säng förrän vid tolv-tiden. Och ja, det är sent enligt småbarnsföräldrar. Förr i tiden var klockan tolv tidigt om man var ledig dagen efter, men tiderna förändras. Så när Moa vaknade strax före sex och inte somnade om igen utan låg och jollrade så var ingen av oss särskilt glad över det. Jag tog med mig Moa ut i vardagsrummet och lät Per få sova.

I vardagsrummet intog jag soffläge och la lilltösen på min mage. Jag tänkte att hon kunde få ligga där och leka med sina tår en stund och hade egentligen inte en tanke på att någon av oss skulle komma att somna.

Ungefär två timmar senare hittade Per oss där. Mor och dotter i mysig skönhetssömn tillsammans.

Gratulerar!

Idag fyller fröken Z år, hela 29 år! Vilket innebär att det redan är fem år sedan jag var med till Hellhole (som hon själv ibland säger) och firade hennes födelsedag och midsommar för första gången. Ja, det var alltså jag som firade med henne för första gången, själv hade hon säkert både firat sin födelsedag och midsommar själv eller med andra massor med gånger.

Hur som helst. Den mest kaotiska midsommaren jag varit med om någonsin. Jag minns det som igår, fast lite dimmigt och vingligt på vissa håll. Det var det året det började med tjejfest. Vi lekte lekar, drack lite vin, sprang ut i skogen och kissade. Sen helt plötsligt kom det en båt med grannar som ville vara med och festa. Han som hade varit med i Big Brother och som jag bjöd på öl jag köpt på en kryssning. Och så kom det en massa annat folk. Den där söta lilla saken som satt med mig på grässlänten och pratade om väder och vind, (just samtalsämnet är lite dimmigt) och som visst bara var tjugo år fick jag reda på sen, så den knappt påbörjade flörten rann ut i sanden litegrann.

In till "stan" för att sova, men Z hade glömt nycklarna. Ut och leta skjuts. Han som var jobbig och han som sa: "Du är som en irriterande snorbuse i näsan!!" Bästa uttrycket någonsin!

Hittade lift ut till stugan men Zantoo på kanten fann inga nycklar så vi sov i en liten friggebod. Kallt var det, men sov gott gjorde jag.

Kaotiskt och galet var det. Min väska blev stulen och jag var så trött dagen efter att jag bara satt och frös. Men ÄNDÅ är det nog den absolut roligaste midsommar jag har varit med om.

Åh, det finns så många roliga, galna, vilda, spontana och sjuka minnen av alla fester med Sandra. Av vinkvällar och tacoskvällar. Av lugnare saker som promenader och shoppingdagar också. Och så den där dagen då vi var kulturella och drog till Kvarntorpshögen.

Kan minnas hur mycket som helst. En hel del tror jag att jag behåller för mig själv.

Grattis Sandra på födelsedagen!! Skål för dig och för allt roligt vi har hittat på!

Glada och sliriga partypinglor nyårsafton 2006.

Tråkigt igen

Det är en tråkdag idag. Moa är trött och gnällig. Jag försöker vara underhållande - sjunger, gör grimaser, roliga ljud med munnen - men ingenting fungerar mer än några minuter. Då provar jag att gosa med henne eller gå omkring med henne men det är samma sak då. Konstant gnäll.

Nu sover hon en liten stund igen. I fem minuter till räknar jag med och sen börjar det om igen. Tills Per kommer hem, då ska han få ta över och så åker jag och handlar i stället. Det ska bli skönt.

Jag passar på att dricka en kopp kaffe och spela alfapet. Har knappt orkat få på mig kläder idag. Tråkdag.

Det roligaste som har hänt idag är att lilltösen har vridit sig ett halvt varv när hon låg på mage. Sen blev hon trött och låg bara och skrek med näsan nedborrad i täcket. Tidigare har hon bara krafsat med händerna och frustrerat gnällt tills man kommit och plockat upp henne. Så hon utvecklas. Snart kravlar hon väl iväg över hela vardagsrumsgolvet. Lilla sötnosen.

Välkommen till världen

Vi hade kalas i helgen för Moa. Välkommen till världen eftersom det inte blev något dop.

Per är tydligen "kommunist eller något värre". Skoj!

Kalaset gick riktigt bra. Jag hade trevligt och det tror jag alla andra också hade. Det blir inte så många tillfällen i livet som man kan samla släkterna på det där viset, både min och Pers. Det var riktigt intressant att se hur folk kom överens.

Och kalaset blev lyckat! Mamma hade ordnat så god mat, farmor fixade två vackra goda tårtor, solen kikade fram en stund efter maten, Moa var en ängel hela dagen och hon fick så otroligt fina presenter. Det är rörande hur många som bryr sig och som verkligen hade engagerat sig till att finna något personligt. Helt fantastiskt!

Något blått..

Idag fick jag naglarna målade. Det var lilla Emelie som valde färg och sen fotograferade resultatet. Inte dåligt för att inte ens vara fyllda fyra! Men det var varken hon eller jag som målade, då hade det inte blivit så här fint.

Jag har inte haft nagellack på nästan tre år, och innan dess minns jag inte när jag hade senast - kanske någon halloween?

Det kanske ska bli min nya grej? Ha en massa roliga färger. Nya varje vecka. Matcha med handväskorna. Och så där.

Inte för att jag tror att det någonsin kan bli min grej, men har jag något bättre för mig?

Nostalgitripp med Beverly Hills

De har börjat sända Beverly Hills på eftermiddagarna och jag har råkat sett några snuttar här och där. Det är lite märkligt att se det igen nästan tjugo år senare. Serien kom i början av 90-talet och var det coolaste man kunde se. Man hatade Kelly. Brandon och Dylan var de snyggaste på tv. ("Dylan" är snyggast!" "Nej, Brandon är faktiskt snyggare!" "Nähääää, Dylan ÄR!" O.s.v..)

Nu är det fränt att se kläderna; de hade jeans som var höga i midjan, tjejerna hade korta toppar och killarna blommiga skjortor. Och frisyrerna! Brendas fluffiga lugg och Dylans hår måste ha krävt en sprayflaska om dan för att hålla sig så där! Sminket var snyggt på 90-talet däremot. I alla fall i Beverly Hills.

Det hände saker i Beverly Hills. Farliga saker. Roliga saker. De hade problem. Kärleks-, alkohol-, spel-, drogproblem - you name it! Allt hände i den där serien. Nu framstår det som lite gulligt, ganska fånigt, och oerhört präktigt. Moralkaka á la USA serverat med silversked.

Ändå är det ganska roligt att titta på. Då var då och nu är nu och det är så mycket som har förändrats. Beverly Hills är ett tidsdokument. Problemen som uppstod då skulle aldrig ha uppstått idag. I ett avsnitt som jag råkade titta på skulle Brenda i hemlighet möta upp Dylan på ett hotell, men när hon är där och frågar efter honom inser hon att hon är på fel hotell! Vad göra? Hon är i en annan stad och vet inte var han är eller var sina vänner är. Hon går till en telefonautomat och ringer sin bror på Peach Pit och säger "Om Dylan ringer så fråga vilket hotell han bor på." (Typ.) Och sen sover hon i en städskrubb.

Skulle aldrig ha hänt idag. För hon skulle bara ha plockat upp sin Iphone och ring till Dylan som sagt var han var och sen skulle hon ha kollat gps:en var hotellet låg och gått dit och allt hade varit bra. (Men det hade inte blivit mycket drama av det.)

Ett år av sorg

Idag är det ett år sen Gustav gick bort.

Innan jag fick barn kunde jag bara försöka föreställa mig sorgen, smärtan, frustrationen och ilskan, men jag visste att jag inte skulle komma i närheten av hur det egentligen känns att förlora sitt barn.

Jag vet fortfarande inte hur det känns, tack och lov, men skillnaden nu är att jag inte ens vill försöka föreställa mig. Bara tanken på att något händer min bebis gör att ett svart hål av oändlig tomhet öppnar sig framför mina fötter. Det skulle suga tag i mig och jag skulle vara förlorad för evigt, bara vara ett skal, fylld av sorg, som vandrar omkring i världen och försöker bete sig normalt.

Jag vill inte tänka tanken att något skulle hända Moa. Hon är mitt allt och mitt liv.

Även de dagarna då hon är jobbig som jag säger, då jag är trött och önskar mig egentid, så vet jag att hon är fantastisk. Jag vet att hon gör mig lycklig. Jag vet att varje dag jag får med henne är en gåva. Jag glömmer inte att jag älskar henne även om jag suckar och stönar över att vara förälder.

Jag vet att hon när som helst kan tas ifrån mig. Jag har sett hur lätt det händer. Bara tanken kan göra mig vansinnig.

Så jag tänker inte utan njuter. Njuter av att krama henne och pussa på henne och sniffa i hennes hår. Att kittla hennes fötter och höra henne skratta. Bära henne. Hålla henne nära. Trösta henne när hon gråter. Vyssja henne till sömns. Älska henne varje dag.

10 orsaker att...

10 orsaker (bland tusen) att älska Per.

• Han får mig att skratta, varje dag.
• Han kysser bra.
  
• Han har en läcker rumpa som jag får tafsa på.
  
• Han vet att det går 444 och en halv medelknubbiga humlor på ett hekto.
  
• Han förstår när jag är hungrig.
  
• Han kan rapa alfabetet.
  
• Jag kan ställa konstiga frågor till honom.
  
• Jag får konstiga svar tillbaka.
  
• Han är minst lika knäpp som jag.
  
• Han bakar de bästa kanelbullarna.
  

Drömmar

Gjorde ett första tappert försök att baka drömmar idag. Jag misstänkte redan när jag gjorde degen att de inte skulle bli så bra. Först blev degen för smulig, så jag fyllde på med mer smör, och sen blev den alldeles för lös. Hur som helst så rullade jag ut små kulor och ställde in dem i ugnen.

Visst hade jag rätt. Drömmar ska vara höga och toppiga och lite spruckna. Inte stora, platta och smaka alldeles för mycket rapsolja.


Skickade ett sms till Per som är på jobbet:

"Prövade att baka drömmar, men de blev misslyckade. Vi får nog äta upp dem själva. Puss puss puss."

Några minuter kom svaret från världens sötaste pojkvän:

"Gott med mardrömmar! :)"

Misslyckade drömmar kan även de bli bra i slutändan!

Torsdagskvällen

När jag skrev sist hade Moa sovit en halvtimme, det är ungefär vad hon brukar sova på eftermiddagen. Så jag blev väldigt förvånad och nästan fundersam när hon helt plötsligt sov två timmar till. Jag hade det lugnt och skönt och fick en massa energi. Plockade i ordning och bakade kokoskakor.

Någon promenad blev det inte eftersom nästa gång Moa skulle sova så var det för natten. Hon var uppe ett par timmar, glad och gosig, och sen somnade hon nästan utan bekymmer kvart i tio.

Så jag fasade för kvällen i onödan, den blev i slutändan en väldigt bra kväll.

Jobbiga kvällar

"Åk inte", bad jag Per idag innan han skulle iväg till jobbet. Och sen. "Jag vet att du måste åka, och jag vet att du ska åka, men jag vill inte".

De tre senaste kvällarna har varit en pärs. Igår grät vi ikapp jag och Moa en stund. Hon var övertrött, envis, gnällig och ingenting var bra. Jag var frustrerad, ledsen och hungrig.

"Åk inte", sa jag för jag fasade för en sån kväll till. Den fjärde på raken i så fall. Just nu sover hon så jag laddar batterierna och förbereder mig för kvällen. Min mat är klar och bara att värma i mikron. En promenad är planerad och allting är fixat inför den.

För att göra något trevligt och mysigt och roligt tillsammans idag så har Moa fått bada. Förhoppningsvis gör det henne lite nöjdare senare ikväll. Åtminstone så påminns jag om hur underbar och söt och gosig hon kan vara.

Nybadad.

Stockholm och final

Tyskland vann! Vad var det jag sa?!

Man kan ju tro att jag skulle kunna vara lite bitter när jag inte fick se den stora finalen nu när jag varit så engagerad hela våren, men så var inte fallet! Jag hade en toppenkväll med mina vänner i Stockholm. Det var så härligt att få sitta och dricka vin och äta god mat och prata en hel kväll. Prata om andra saker än barn! (Även om de kom upp som samtalsämne flera gånger också förstås).

Det var skoj att vara ute på en krog igen. Dricka öl. Dansa lite. Kom knappt ihåg hur man gjorde och det syntes säkert!

Härlig kväll i Stockholm

Tillbaka till Eurovision; jag hade åtta låtar vid första lyssningen som jag trodde skulle hamna i top 10. Jag hade väldigt, väldigt fel. Tyskland vann, men det var det enda som stämde...

• Sverige (förstås, inte bara för att jag är svensk utan för att jag faktiskt tycker att den är bra)
• Moldavien (jag älskar saxofoner)
• Bulgarien
• Irland
• Litauen (jag har den på hjärnan!!)
• Albanien
• Tyskland (Moas favorit)
• Lettland

Sverige, Bulgarien, Litauen och Lettland tog sig inte ens vidare, Albanien kom på plats nr 16. Moldavien och Irland kom bland de fem sista.

Nästa år kanske jag lyckas pricka in fler rätt än vinnaren!

6 av 10

6 av 10 känns inte så bra. Det känns inte alls bra att Sverige inte gick vidare. Jag som tyckte att den var så bra igår! Och att Danmark gick vidare istället känns riktigt tråkigt. Då får Bert Karlsson vatten på sin kvarn som hela tiden har gnällt för att den låten inte ens fick vara med i de svenska delfinalerna. Gnällt så mycket att han till och med låtit ett av sina dansband göra en cover på den. Den är ju fortfarande tråkig och typiskt schlagerdansbandspop.

Litauen föll också ur tråkigt nog. De var ju så söta i sina små silvershorts. Killen som sjöng för Bulgarien hade försökt för mycket men glömt att raka sig! Den låten gjorde sig bra på videon men inte alls live igår.

Vart tog Kroatien vägen? Ingen som vet.

Georgien och Cypern hade jag nästan med på min lista, men valde i slutet Danmark och Turkiet istället som alltså också klarade sig.

Vem hade räknat med att Ukraina skulle gå vidare? Inte jag i alla fall. Den strök jag omedelbart. Ack, så fel jag hade.

Nu när jag vet vilka som är i final så tror jag stenhårt på att Tyskland vinner. Om den lyckas nå fram i sändningen på lördag. Jag hoppas på det! Om det inte blir Tyskland så hoppas jag på Irland, för då ska jag ta med mig Per och Moa och passa på att åka på semester dit nästa år.

Livsuppgift

Att få Moa att skratta och le är min livsuppgift just nu. Det är det enda viktiga, det enda som betyder något i världen, just när hon skrattar.

Så jag borrar ner näsan i magen på henne, blåser luft, gör pruttljud. Jag smaskar på hennes händer och låter mitt hår kittla hennes kinder. Blåser henne under fötterna, tittar henne i ögonen, gör konstiga ljud och härmar hennes läten. Hon ler stort, fnissar och ibland kommer det ett kluckande skratt.

Det är ljuvligt.

Gissningslek

Jag ska våga mig på en gissning inför kvällens semifinal. Det är inte lika lätt som i tisdags för då var det så många usla bidrag som föll bort. Den här gången är det flera som är så där jobbigt halvbra, eller halvdåliga om man vill se det så. Det kan egentligen gå precis hur som helst! Så det får blir en gissning på vilka jag tycker eller vilka jag tror kommer att gå vidare till finalen:

Sverige (förstås)
Bulgarien
Irland
Litauen
Armenien
Israel
Kroatien
Turkiet
Azerbaijan
Danmark

Om det inte blir full pott så byts någon ut mot Schweiz eller Rumänien. Eller båda två.
Skitsvårt att gissa.

Absolut största skrällen blir om Holland eller Slovenien går vidare!

Ikväll mutar jag Per med fruktsallad och glass.

7 av 10

7 rätt av 10 är inte så pjåkigt tycker jag. Gårdagens semifinal var verkligen inte så hejdundrande spännande, men som den schlagernörd jag är i dessa tider så var det kul ändå.

Per fick äppelpaj och vaniljsås så han var nöjd och Moa diggade loss till Albanien.

Det mest intressanta var att se vilka låtar som gjorde sig bra live och inte. Lettland som jag gillat fungerade inte alls, så jag var inte så förvånad över att de inte gick vidare. Serbien däremot som bara verkat konstigt poppade till sig och blev ganska kul.

Nog om det.

Idag ska vi kolla på ett hus igen. Ett litet gulligt rosa hus strax utanför Örebro. Vi körde förbi där i måndags och det såg lite inklämt ut mellan vägen och ett annat hus, men vi ska titta i alla fall. Vem vet, det kanske faktiskt är vårt drömhus!

Jag drömmer om att ha en liten trädgård, att det bara är att gå barfota från vardagsrummet och sätta sig på gräsmattan under ett äppelträd. Eller ett körsbärsträd. Eller ett plommonträd. Och sen kommer mina vänner på besök och då dukar jag fram kaffe och Pers nybakade bullar på altanen. Det blir fint det!

Schlagerblogg

Jo, jag vet, det är väldigt mycket schlager nu. Jag tycker faktiskt att det är roligt. Och så har jag inte så värst mycket annat för mig. Plus att Moa tycker att det spännande att titta och lyssna på låtarna.

Hur som helst. Ikväll är det semifinal nummer ett och jag måste ju bara spekulera i vilka låtar jag tror går vidare till finalen! Ikväll blir det definitivt Albanien, Lettland och Moldavien. Jag är ganska säker på att även Belgien, Island, Slovakien och Vitryssland går vidare. Sen kan det gå hur som helst, men jag gissar på Bosnien Herzegovina, Malta och Portugal (trots att den flickan ser läskig ut).

Jag hoppas att jag har fel på någon av de sista tre och att Finland kommer med. Deras låt är kass, men det är ju trots allt vår fina granne Finland!

För att få Per att göra mig sällskap har jag lovat att ordna en äppelpaj till ikväll, så snart ska jag ge mig av ut i regnet för att köpa äpplen. Vad gör man inte för världens finaste pojkvän?

Smakar morot

Det som först var något konstigt som stoppades i munnen och som gav rysningar, har nu efter en vecka blivit något riktigt smaskens och hon gapar efter mer när skeden närmar sig.

Morotspuré is da shit!

En liten tesked om dagen får hon, men säkert hälften hamnar utanför.

Den 16 maj före första skeden:

Idag efter en hel tesked morotspuré:

Härdad

Man blir extremt härdad som bebisförälder. Som föräldraledig. Mycket skit får man ta - bokstavligt talat.

Ena stunden sitter man med en bebis i knät och myser framför datorn. Spelar lite bra Moa-musik och lirar Bejeweled (som hon tycker är väldigt spännande att titta på). I nästa stund osar det bajs och när man går för att byta blöja upptäcker man att bajset runnit igenom och ut på mig. Klibbigt, senapsgult bebisbajs på mina kläder, på Moas kläder, på mina händer och hennes händer och lite överallt.

Det låter vansinnigt äckligt - och det ÄR ju äckligt! Ändå säger man lite hurtigt "usch, baaaaaajs" och sneglar på bebisen som ligger och smilar som en spelevink. Nöjd med sin prestation.

Och när man äntligen är klar. Hon är ren och fin. Jag har tagit av mig de äckliga kläderna och stoppat dem i tvätten. Ja, då kräks hon på mig.

Äckligt. Men man orkar med en suck, lämnar över bebisen till en fnissande pappa och hoppar in i duschen.

Nästa gång är det hans tur! Fnissar bäst som fnissar sist!

Skrattprojekt

Äntligen sover hon. För natten hoppas jag. Hjälp, vad trött jag är.

Det har åskat och regnat något alldeles förskräckligt. Vattnet är borta. Och jag som är kissnödig. Hoppas vattnet kommer tillbaka snart.

I förrgår hörde jag Moa skratta för första gången. Ett porlande, kluckande skratt. Vad det var som var så roligt vet jag inte riktigt, men härligt att höra var det.

Projekt: Att lyckas fånga Moas skratt på film. Går det så kommer det upp en videosnutt här.

Tack

Vår bebis verkar komma tillbaka igen. De två senaste dagarna har vi kunnat få henne att somna om dagarna relativt enkelt utan att behöva bli totalt utmattade. Det är så skönt. Tack så mycket.

Dessutom har hon inte krävt vår ständiga uppmärksamhet. Nu har vi kunnat lägga ner henne i gymmet och hon har roat sig på egen hand en stund. Det är också skönt.

Igår hände det något helt nytt! Utan att vi märkte något hade hon trillat över på mage! Där låg hon och gnällde lite förvånat och visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Var det en slump? Troligtvis inte, för nu hamnar hon så där halvt på mage så fort hon ligger i gymmet. Tittar sig i spegeln, leker med papegojan och är ganska nöjd. Protesterar ljudligt när jag vänder över henne på rygg igen och sen tar det inte lång stund förrän hon är tillbaka på mage.

Hon börjar bli så stor vår lilla söta Moa!

Ännu en dröm öppen för tolkningar

Per är fascinerad över att jag kommer ihåg så många av mina drömmar, och att jag kommer ihåg dem så länge. Bara för det kommer ytterligare en:

Jag och Per sitter i en liten eka, vi är på väg någonstans och på vägen dit fiskar vi. När vi nästan är i land får jag upp en jättestor gädda. Gammelgäddan. Den ska vi äta till middag när vi kommer fram. Vi tänker försöka fiska upp en till, men då börjar båten snabbt snurra runt, runt, runt. Båten är då en gummibåt och vi ser att vi håller på att sugas ner i en virvel som skapats. Vi kastar oss åt sidan, lyckas få båten intill land och håller i oss där för glatta livet. Då slungas vi uppför ett litet vattenfall av en jättevåg. När det har lugnat ner sig åker vi nerför det lilla vattenfallet igen och vi bestämmer oss för att det får räcka med en fisk. Per tycker att vi ska hänga gäddan på en pinne.

Vi går i land. Det är vid Veronicas mammas sommarstuga. Det ligger långt inne i skogen, i en glänta bredvid den där sjön. Veronica möter oss och vi säger hur vackert det är. Vi går in i skogen och letar efter en pinne att tälja till. Jag har fått en kniv men kan inte bestämma mig för vilken gren jag ska ta. Den enda jag tycker passar sitter det en spindel på.

Vem har stulit min bebis?

Vem har stulit min bebis? Vem har tagit henne och gett oss en skrikande sak som vägrar sova om dagen?

Den snälla och söta Moa som vi har haft länge byttes förra veckan ut mot en liten hungrig bebis som envist skulle vara vaken. Inte sova. Bara sitta uppe och vara med. Ett övertrött litet monster som jag ammade, vyssjade, gungade, körde omkring i vagnen och sjöng för. Konstant känns det som. Men jag vet att det inte var konstant. För Per gjorde detsamma trots att han var hemma och sjuk.

Jag blir utmattad och ledsen och frustrerad. Jag känner mig som en hemsk mamma som inte kan få mitt eget barn att varva ner och komma till ro. Och det sliter på mig att vara tålmodig och hålla mig lugn och fortsätta vyssja, sjunga och gunga. Det går ut över Per. Underbare, älskade Per som helt plötsligt inte bara har en skrikande bebis på halsen utan även en vrång och snäsig flickvän som blir sur för minsta lilla.

När lilla Moa äntligen somnar om dagen så har hon tagit för vana att bara ta en powernap. Trettio minuters vila.

Snälla. Ge oss tillbaka vår bebis.

Portugal

"Här är största hotet mot Anna" står det på Aftonbladet.

Har jag missat något? Jag har inte med Portugal på min lista. Så jag lyssnar på låten - och minns inte ens att jag har hört den. Antagligen slutade jag lyssna efter en halv minut för jag tyckte att den var skräp. Nu tvingar jag mig själv att lyssna på hela. Och visst, den tar sig en smula mot slutet, men då är det väl för sent? Hon har en konstig kjol av bubbelplast och ser ut att kunna kräkas när som helst hela låten igenom.

Hon är läskig.

Den kommer inte med på min lista. Fast andra tycker tydligen att den är bra, så den kanske tar sig till final.

Något hot mot Anna tror jag verkligen inte att den är. Då tycker jag Irland är en större utmaning. Det är en fin bit det.

Små obetydliga handdukar

Jag kunde inte begripa vad de där minihanddukarna skulle vara bra för. För små för allting tyckte jag. "Vem använder såna?" tänkte jag och antingen stuvade jag in dem i ett skåp någonstans, gav bort dem eller slängde dem.

Som tur var så hade jag sparat några såna små handdukar, för nu har de helt plötsligt kommit till användning. Det ligger handdukar utplacerade på strategiska platser lite överallt i lägenheten; en vid datorn, en i barnvagnen, en vid babygymmet och en eller två i soffan. Skulle det inte finnas någon i närheten när man behöver det så blir det lite småjobbigt. Vi torkar slem och lite kräk hela dagarna med dessa små handdukar. Tvättmaskinen går varm.

De små obetydliga handdukarna har helt plötsligt blivit en nödvändighet. Så kan det vara i livet. Allting har sin plats och sin tid.

Att växa och minnas och lite av varje

I tisdags hade Moa en lite kämpigare dag än vanligt. Hon var envis och vägrade sova och det slutade med att hon var totalt övertrött och skrek så fort vi la ner henne någonstans. Hon skulle minsann sitta i knät och vara med även om hon var så trött att ögonen var som små springor och hon smågnällde hela tiden av utmattning. Jag var ut och gick med henne i vagnen i nästan fyrtio minuter, och då var hon bara nöjd när hon fick titta på mig. Inte somnade hon inte.

För att orka med såna dagar så säger jag till mig själv att hon växer och utvecklas. Då gör det inte lika mycket att hon är lite svår. Henne gnäll och skrik blir liksom gulligare då.

Tre och en halv månad är hon nu. Idag åker vi till Värmland för att hälsa på mina föräldrar. Pappa har inte sett Moa på en månad nu så han kommer nog att förvånas lite över hur mycket hon har växt! Inte bara till utseendet utan också allt hon har lärt sig! Hon har jobbat så mycket senaste veckorna på att gripa tag om saker med händerna, studera sina fötter, ta tag om sina fötter, blåsa salivbubblor och prata. Pratar gör hon massor! Hon är så vansinnigt söt när hon ligger i famnen på mig och jollrar medan hon tittar mig uppmärksamt i ögonen att jag kan bli tokig.

Jag vill komma ihåg varje ögonblick. Jag vill minnas precis hur hon ser ut just nu och igår och imorgon. Komma ihåg alla hennes dagar. Men jag märker redan nu att minnet av hur hon var igår bleknar. Jag tittar på bilder från de första dagarna och har svårt att tänka tillbaka på hur liten och rund och mjuk hon var då. Och det är ändå bara tre och en halv månad sen.

Jag har sagt det förr tror jag men jag säger det igen: Tiden går så fort! Och ändå är varje dag en evighet.

Eurovision Song Contest

Nu har jag lyssnat igenom alla årets låtar och jag har skrivit upp de som jag rent spontant har gillat - av någon anledning.

Jag förväntar mig att de här hamnar i finalens top 10! Eller att de åtminstone tar sig till final...

• Sverige (förstås, inte bara för att jag är svensk utan för att jag faktiskt tycker att den är bra)
• Moldavien (jag älskar saxofoner)
• Bulgarien
• Irland
• Litauen (jag har den på hjärnan!!)
• Albanien
• Tyskland (Moas favorit)
• Lettland

Lettland är en bubblare, mest för att jag tycker att hon som sjunger ser ut som Penny i Big Bang Theory, eller som Britney Spears (jag menar inte att jag gillar låten för att hon ser ut som Britney Spears och att jag tycker att Brittan är bra, bara att jag blir fascinerad av likheten).

Tyskland är en skräll! För när gjorde Tyskland en bra låt senast? Typ aldrig? Om man gillar Lily Allen gillar man den här!

Belgien stod nästan med på listan, var tvungen att lyssna på den två gånger och strök den vid andra lyssningen. Ska bli intressant att se hur det går för den. Finns flera andra låtar som jag tycker är "helt okej men inget speciellt".

Årets bottennapp är definitivt Slovenien. Oh My God vad USELT!

Årets show på scen tror jag blir Spanien.

Sådär! Om en månad ungefär så får jag veta hur duktig jag är på att tippa vinnaren i Eurovision, för någon av de här bara måste vara vinnaren. När jag vet vilka som är i final så ska jag försöka våga mig på en mer precis gissning.

Lyssna på låtarna här: svt.se/melodifestivalen

Egentid

Idag hann jag inte duscha när Per var hemma, så senare på kvällen fick det bli en snabbdusch istället med dörren öppen medan Moa sov. Annars brukar dagens dusch vara min dos av egentid. Då kopplar jag bort världen. Stänger av alla Moasensorer och bara njuter av att få vara för mig själv en liten stund.

I förra veckan läste jag om en nybliven mamma som hade fått dåligt samvete för att hon njöt av att ha tagit sig egentid och åkt och handlat själv. Tanken har inte ens fallit mig in att jag borde eller skulle ha dåligt samvete för något sånt. Att någon gång då och då få göra något själv, i min egen takt, har varit så självklart för mig från första början att jag inte ens reflekterat över att det skulle vara konstigt. Jag vet ju att jag mår bättre och fungerar bättre som mamma om jag rår om mig själv ibland. Dessutom är egentid för mig lika med kvalificerad pappatid. Tid som Per och Moa får ha för sig själva utan att jag kan lägga mig i.

När jag är iväg på egen hand så längtar jag något oerhört, det skrev jag om häromdagen, men det är inte samma sak som att ha dåligt samvete.

Jag borde kanske ha skrivit till henne att hon inte borde ha dåligt samvete, men det gjorde jag inte - och för det kan jag ha lite dåligt samvete.

Kramförbud

Läste precis att kramar förbjudits på en del skolor i USA. Det låter helt vansinnigt, men faktum är att det fick mig att tänka på när vi hade en "etik- och moraldag" i gymnasiet. Jag kommer inte ihåg något alls av vad vi diskuterade eller gjorde den dagen förutom en enda sak. Och det var när det pratades om att det kramades för mycket i korridorerna. Det fanns ju de som kunde ta illa upp, hette det. Mitt inslag i debatten var att mycket ironiskt föreslå att de skulle införa "kram-rutor" som skulle fungera på samma sätt som rök-rutor. Det fnissades runtomkring mig medan läraren blängde surt på mig.

Det infördes förstås varken kramförbud eller kram-rutor.

Gummiband

Det finns ett osynligt gummiband mellan mig och Moa. När jag åker ifrån henne så tänjs det ut, ibland nästan till bristningsgränsen, men det finns alltid där. Det är en känsla av att ju längre bort jag åker desto mer spänt blir det, och ju längre tid jag är borta desto skörare blir det. Ibland känns det som att det skulle få för sig att dra ihop sig och då skulle jag flyga tillbaka - som en boll i ett gummisnöre.

Ett par timmar eller tre brukar det klara. Först kommer saknaden efter Moa, sen längtan och till slut ett trängande behov som får mig att ylandes som en vargmamma försöka ta mig hem så fort som möjligt. När jag väl kommer hem är det raka vägen till henne för att titta, sniffa och gosa. Då kommer lugnet tillbaka. Gummibandet slappnar av.

Jag har blivit gammal!!

"Vilka appar vill du ha?" säger de på reklamen. Vad då "appar"? Jag antar att de menar applikationer? Men vad för slags applikationer? Och till vad? Jag hänger inte med längre. Sånt där vet bara ungdomar. Jag har blivit gammal.

Skit också.

Shoppat kista

Vi har ett bra tag letat en låda eller kista att lägga Moas växande hög med leksaker i. "Vi" säger jag, när jag egentligen menar "jag". Per har nog inte letat så värst mycket själv men han har stöttat mig i mitt letande kan man säga.

Dels har vi (jag) hållit utkik när vi varit och handlat. Tittat i möbelaffärer, second hand butiker och tittat på tradera och blocket. Och så har jag surfat. Häromdagen hittade jag den! Så himla fin! Jag blev kär direkt, visade Per och kistan fick ok. Igår beställde jag den på nätet och idag kom det ett sms att den finns att hämta på posten! Jippie! Nu väntar jag bara på att Per ska komma hem med bilen så att jag kan åka.

Det är nog dagens roligaste händelse! Det slår promenaden i solskenet, och det kommer att slå glassätandet senare ikväll!

Så här ser den ut:

Tre månader

Vi fick höra att de tre första månaderna var värst. Alla sa samma sak. Så vi hade nedräkning. Tänkte att "det är bara två och en halv månader kvar" när hon inte ville somna på kvällen. "Bara två månader kvar" när jag väckte Per mitt i natten och lät honom ta över för att jag inte orkade mer. "Bara en och en halv månad kvar" när jag utmattad och förtvivlad grät mig till sömns.

Sen hände något. Förutom några få dagar då och då (dagar som hon växt extra mycket på gissar jag) så har det varit ganska enkelt och lugnt. Vi har haft rutiner, som i och för sig ändrats med några dagars mellanrum, men ändå rutiner. Vi har lekt och förundrats över hur mycket hon utvecklas. Fascinerats över hur söt och glad och busig hon är. Hon har varit nöjd med att ligga i vagnen, nöjd med att leka för sig själv, nöjd med att sitta i knät. Och hon har somnat om kvällarna och bara varit uppe en eller två gånger på natten för att snabbt äta och sen somna om igen.

Helt plötsligt har de där tre månaderna gått. De som skulle vara de jobbigaste har bara susat förbi och ärligt talat var det bara de första en och en halv månaderna som var svåra, och det har jag nästan glömt nu.

Idag firar vi hennes tremånadersdag. Vi passade på att fika på balkongen när solen låg på. Det var varmt men lite blåsigt. Moa tyckte att det var otroligt spännande att för första gången känna vinden som fläktade i ansiktet. Och jag är otroligt lättroad som blir så glad av allt nytt hon upplever som kul.

Hemska sprutor

Hon fick en spruta i varje ben idag. Vaccinering mot diverse sjukdomar. Hon satt i mitt knä och skrek förtvivlat när hon blev stucken. Det höll nästan på att gå över när hon fick den andra i andra benet, och den var värre! Hon skrek och skrek och tårarna rann och jag höll om henne och vyssjade och tröstade och gosade så gott jag kunde. Jag har bara sett henne vara så ledsen två eller tre gånger förut (det är inte så illa på tre månader!). På något vis så kändes det inte så hemskt den här gången, för jag visste ju varför hon var ledsen. Visst var det hjärtskärande, men ändå lite gulligt.

Jag pysslade om henne, tog på henne kläderna och bar ut henne till vagnen medan hon fortsatte att gråta lite till och från. På med min jacka, stoppa in nappen, på med mössa och filt och så rullade jag iväg. Det var inte många meter jag hann innan hon sov som en stock.

Stackars lilla sötnosen.

Nu är hon för övrigt 64,5 cm lång och väger 6650 g. Stora lilla sötnosen!

En helt ny värld

Förut drömde jag om att bo mitt i stan. Mitt i smeten. Nära till krogen, party, efterfesterna, shoppingen, bageriet, bion och allt som hände.

Nu drömmer jag om ett hus på landet eller i ett lugnt område, med en trädgård där Moa kan leka när hon blir större. Nära till dagis, skola och buss. Långt borta från stadens vilda liv.

Förut satt jag bakis på tåg och bussar och irriterade mig på barn och bebisar och föräldrar som inte höll ordning på sina barn. Irriterade mig på dessa i största allmänhet, oavsett var de befann sig eller om jag var bakis eller inte.

Nu är jag aldrig bakis. Föräldrar och deras småttingar är sötare än de var förut. Mer intressanta och inte lika irriterande. Jag stör mig fortfarande på dem titt som tätt, men inte alls lika ofta som förut. Idag kom jag till och med på mig med att småle när jag hörde bebisskrik när jag handlade på Maxi.

Att se folk få barn på tv eller i filmer berör mig på ett helt annat sätt än vad det gjorde tidigare. Ligger mig varmare om hjärtat.

Förut förstod jag aldrig poängen när nyblivna föräldrar kom och visade upp sina små på arbetsplatsen. Jag tyckte alla bebisar såg ungefär likadana ut och de var väl inte något att springa och titta på?

Nu är alla bebisar helt egna individer, med speciella drag och egna personligheter. Det är helt fantastiskt!

Att jag förut inte vill ha barn alls känns konstigt och främmande. Det här är ett helt nytt liv, en helt ny värld. Och jag stormtrivs. Det har bara gått tre månader, men jag kan knappt minnas hur det var innan. Det här är livet. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att jag inte ville ha barn?

Visst, det kanske är så att jag just nu befinner mig i en babybubbla. Ett lyckorus utan dess like. Jag kanske landar så småningom. Men då ska jag läsa det här, och komma ihåg att det är underbart att ha en bebis.

Veckan som gått

En hel vecka utan en enda liten skrivelse. Man kan ju tro att jag saknat tid eller inspiration. Har nog inte saknat något av det egentligen. Det har bara inte blivit av att jag skrivit ner något av allt det jag tänkt eller drömt.

Vårkänningar, husfunderingar, påskmiddagar, godis, drömmar... och så vidare. De gånger jag skriver i tankarna är oftast i duschen eller när jag håller på och somna om mitt i natten efter att ha varit upp och matat Moa (hon sov förresten sin första hela natt förra veckan, från halv tolv till tio över sju!). Tillfällen då det är svårt att sätta sig ner och skriva med en gång. Och sen är det borta.

Nu skriver jag utan att egentligen ha något direkt upplägg, då blir det bara pladder.

Vi har varit och tittat på ett hus. Huset var fint men vi var inte helt nöjda med läget. Det kändes helt enkelt inte riktigt rätt. Så det blev inte det huset, men det var roligt att åka och kolla. Nu känns det som om läget är viktigare än själva huset. För mig i alla fall.

Jag var och köpte vårjackor precis i rätt tid för oj vad härligt varmt det var i påsk!

Och så har jag drömt att jag blivit jagad av Danny i EMD. Vad betyder det tro?

50 saker som...

Häromdagen fick jag Vi Föräldrar Baby på posten som jag har läst lite då och då när jag fått tid, till exempel under reklamen. Där hade de listat "50 saker du inte trodde att du kommer att vara med om som förälder". Och där stod det - på plats nummer 10: "Få kommentarer om dina bröst om du är mamma". Det som jag skrev om. Det känns ju skönt att det inte bara är jag som har reagerat och tycker att det är lite märkligt.

Andra saker som stod på den där listan som jag varit med om (hittills):

• Höra dig själv säga "Här luktar det bajs minsann!" med en sinnessjukt hurtig röst.
• Fantisera om att söka upp ett gammalt ex och visa upp ditt praktbarn.
• Uppleva det magiska i att titta på ditt sovande barn - hur länge som helst.
  
• Koka saker av plast (som nappar och bröstpumpar).
  
• Bli genuint glad av den svenska välfärden (mödravård, sjukvård och barnomsorg).
  

Inte så många punkter av alla 50 som jag upplevt än, men så är det några som är riktigt fåniga också. Dessutom är det några som jag definitivt aldrig kommer att vara med om, till exempel:

• Äta en tacomiddag och bli full med en familj som du nyss lärt känna (till exempel via mvc eller dagis).
  
• Komma på att du inte duschat på tre dagar och tycka att det kan vänta en dag till.
  
• Överväga att ha samlag, men välja att bli klar med tvätten för en gångs skull.
  

Mina bröst är dina bröst?

I vanliga fall så är det väldigt tabu och konstigt om någon kommenterar någon annans bröst. Nu menar jag direkt till personen det handlar om, annars händer det säkert titt som tätt killar emellan att de diskuterar tjejers bröst (det är vad jag tror i alla fall).

Men något händer när man har en nyfödd. Helt plötsligt verkar det helt okej att ställa frågor om mina bröst. Nästintill vilt främmande människor kan fråga om jag ger bebisen bröstet, om jag har bröst så det räcker eller om jag har ont i brösten. Varför?! Varför blev mina bröst allmänt gods? Varför är det okej? Jag tycker inte att det är okej. Faktiskt. Det är fortfarande mina bröst som först och främst är sexiga saker, även om de just nu är utlånade som matbehållare.

Jag kan sträcka mig till att nästintill vilt främmande människor kan fråga om jag ammar, men jag förstår inte riktigt vad det har för betydelse. De brukar säga "ja, det är ju bra". Vad skulle de säga annars? Att det är synd om bebisen eller att jag är en dålig mamma? Tycker de att de är artiga när de frågar eller kommer de inte på något bättre att fråga om?

Den närmaste familjen och nära vänner kan möjligtvis få fråga hur det går med amningen, hur mina bröst mår och så vidare. De brukar ha förstånd att vara lite diskreta och de känner mig så pass väl att de märker när jag inte är bekväm. Och så personalen på BVC förstås.

Men varför en dam man möter på gatan ska fråga om jag har bröst så det räcker till, det kan jag inte förstå.

En dröm om romantik

I natt drömde jag om Korvaspappa. Vi hade träffats någonstans och kom så bra överens. Pratade och skojade. Så la vi armarna om varandra medan vi gick och så gav han mig en puss på munnen i farten. Först blev jag glad, för vem vill inte ha en puss av Korvaspappa? Men sen blev jag arg! Jättearg! Jag skällde ut honom för att han kunde göra så! Förstod han inte att han inte kunde göra så mot Lisa? De som träffades på det mest romantiska vis jag vet, de som är ett av de där paren som får mig att tro på äkta kärlek och evig lycka. De som håller min romantiska världsbild vid liv. Allt det där sa jag när jag skällde ut honom.

Sen vet jag inte vad som hände för helt plötsligt var jag hemma hos mig och jag bodde i ett stort hus och det var så flott och snyggt! Alla mina vänner satt vid middagsbordet i köket och röstade om vem som var den snyggaste killen, och alla utom en eller två tyckte att min kille var snyggast. Min kille är ju snyggast!

För er som inte vet vem Korvaspappa är så heter han Daniel och är pappa till Korvas och skriver en av de bästa bloggarna jag vet. Han är finurlig och filosofisk och romantisk och en underbar pappa. Och här är inlägget som fick mig att falla för Korvaspappa och Korvasbloggen:
http://blogg.aftonbladet.se/korvasson/2009/01/1068993

Att glömma sig

Idag var vi på Marieberg för att leta vårjacka åt mig och byxor åt Per. Moa var glad och nöjd länge. Hon låg i sin vagn och såg sig omkring med stora ögon. Kan tänka mig att det var spännande med allt nytt att titta och lyssna på! Men efter en stund började det gnällas lite när vi var inne på Cubus. Då börjar man genast fundera; har hon gjort på sig? är hon hungrig? Och så kommer jag på mig själv med att snabbt klämma mig själv på brösten för att kolla om det fanns någon mjölk. Det är helt i sin ordning när jag lufsar omkring hemma i mjukisbyxorna och ingen ser mig. Men mitt inne i en affär? Nej det är nog inte riktigt acceptabelt! Jag såg mig omkring och som tur var så var det inte något folk i närheten.

Nu för jag skärpa till mig och vara anständig när jag är ute bland folk!

Jag hittade förresten en jacka till slut. Efter en dryg timme och varenda affär. Sen gick Per till Dressman och köpte byxor på tio minuter.

Förlossningen

Jag var hos barnmorskan idag på efterkontroll. Allting såg bra ut. Jag har läkt ihop fint, och det känns ju bra. Hon gick igenom journalen med mig, så nu har jag mer begrepp om hur förlossningen faktiskt gick till. Minnet av den där dagen är ganska dimmigt. Tidsuppfattningen är ganska skev.

Sen den dagen har jag gått igenom förlossningen minst en gång om dagen. Försöka komma ihåg vad som hände och bearbeta mina känslor kring det. Det är först nu senaste två veckorna som jag inte tänkt på det varje dag utan kanske bara varannan eller var tredje dag.

Jag har inte gärna pratat om det. Inte velat skriva om det heller. Jag har väl inte varit riktigt redo helt enkelt. Vissa har fått veta mer än andra. En del har bara fått höra frasen "hon kom ju ut, så då gick det bra". Det är helt sant.

Den tolfte januari åkte vi in till förlossningen för att jag skulle bli igångsatt. Kl 10.00 tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. En timme senare började värkarna. Men jag öppnade mig inte, så de satte in värkstimulerande dropp. Några timmar var det riktigt bra. Jag och Per lyssnade på radio, spelade kort och löste korsord. Drack kaffe och åt lunch. De höjde droppet då och då och värkarna blev värre och värre. Vid sextiden tvingade jag i mig ett par smörgåsar så att de skulle sluta tjata på mig om att jag måste äta.

Tydligen så tog det jättelång tid innan jag började öppna mig alls. Under tiden gjorde det bara värre och värre ont. Jag fick akupunktur som tog bort den värsta molvärken i ryggen, men värkarna i magen gick inte att göra något åt. Jag andades igenom dem. Vid åttatiden på kvällen fick jag epidural. Hoppades att det skulle sluta göra ont ett tag så att jag fick vila, men jag hade lika ont i alla fall. Jag kunde inte längre andas igenom värkarna utan låg och skakade. Som tur var påminde Per mig hela tiden om att försöka slappna av och andas. De höjde droppet med jämna mellanrum. Jag och Per slumrade mellan mina värkar som kom med två till tre minuters mellanrum.

Antagligen var det någon gång under natten som jag började öppna mig och bebisen sjönk ner. Konstigt nog var det härliga värkar! När jag kände att det äntligen hände något! Men ont gjorde det och jag började med lustgasen. Älskade lustgas. Jag kände mig som ett barn som blev av med nappen när de tog den ifrån mig.

Vid sjutiden på morgonen onsdagen den 13 januari började helvetet. Krystvärkarna. Jag vet inte jag ska hitta ord för att beskriva hur ont det gjorde. Det var vidrigt. Fruktansvärt. Det kändes så vansinnigt fel att försöka pressa ut något som uppenbarligen var för stort! Jag är förvånad över att jag inte skrek och svor utan bara kved förtvivlat "det går inte! Det gör för ont!" Någon av alla barnmorskor som var med sa att det faktiskt skulle kännas bättre om jag tryckte på än om jag höll emot. Som tur var hade hon rätt, annars hade Moa fått stanna kvar i min mage.

De började prata om sugklocka och väntade på någon som skulle komma och hjälpa till, och om jag förstod dem rätt så var de irriterade över att människan hade börjat gå ronden. Till slut kom hon, de satte dit sugklockan. Någonstans under den här tiden sa de att de såg huvudet och att det var fullt med svart hår. Jag tror inte ens jag orkade svara på det. Jag bara fortsatte att försöka krysta fast jag egentligen inte orkade längre. Jag hade ingen begrepp om tid. Hade det gått en kvart eller tre timmar? "Nu är det en eller två värkar kvar så är barnet ute!" sa en av dem och det var det bästa jag hört - det fanns ett slut på eländet. Två värkar så kom hon ut och smärtan upphörde. 23 timmar efter starten.

Några minuter senare låg hon på min mage och allting var fantastiskt. Precis så fantastiskt som alla säger.

Först efteråt fick jag reda på att de hade klippt mig. Det hade jag inte förstått och det var nog tur att de inte sa något för då hade jag fått panik. Idag fick jag reda på att jag hade krystvärkar i en och en halv timme.

Det är den absolut värsta upplevelsen i mitt liv. Samtidigt den absolut häftigaste. Jag vill inte ha den ogjord, men vill inte göra om den igen.

"Hon kom ut, så det gick ju bra" sammanfattar förlossningen bra. Resultatet - Moa - är det viktigaste. Hon blev alldeles underbar, så det är klart att det gick bra.