En helt ny värld

Förut drömde jag om att bo mitt i stan. Mitt i smeten. Nära till krogen, party, efterfesterna, shoppingen, bageriet, bion och allt som hände.

Nu drömmer jag om ett hus på landet eller i ett lugnt område, med en trädgård där Moa kan leka när hon blir större. Nära till dagis, skola och buss. Långt borta från stadens vilda liv.

Förut satt jag bakis på tåg och bussar och irriterade mig på barn och bebisar och föräldrar som inte höll ordning på sina barn. Irriterade mig på dessa i största allmänhet, oavsett var de befann sig eller om jag var bakis eller inte.

Nu är jag aldrig bakis. Föräldrar och deras småttingar är sötare än de var förut. Mer intressanta och inte lika irriterande. Jag stör mig fortfarande på dem titt som tätt, men inte alls lika ofta som förut. Idag kom jag till och med på mig med att småle när jag hörde bebisskrik när jag handlade på Maxi.

Att se folk få barn på tv eller i filmer berör mig på ett helt annat sätt än vad det gjorde tidigare. Ligger mig varmare om hjärtat.

Förut förstod jag aldrig poängen när nyblivna föräldrar kom och visade upp sina små på arbetsplatsen. Jag tyckte alla bebisar såg ungefär likadana ut och de var väl inte något att springa och titta på?

Nu är alla bebisar helt egna individer, med speciella drag och egna personligheter. Det är helt fantastiskt!

Att jag förut inte vill ha barn alls känns konstigt och främmande. Det här är ett helt nytt liv, en helt ny värld. Och jag stormtrivs. Det har bara gått tre månader, men jag kan knappt minnas hur det var innan. Det här är livet. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att jag inte ville ha barn?

Visst, det kanske är så att jag just nu befinner mig i en babybubbla. Ett lyckorus utan dess like. Jag kanske landar så småningom. Men då ska jag läsa det här, och komma ihåg att det är underbart att ha en bebis.