Magsjuka in the house

Vi har legat däckade i magsjuka sedan i lördags kväll. Först Moa, sen Per och jag. Bara Ebba har klarat sig, och tur var väl det.

Det har tvättats många maskiner med kläder och handdukar, för det tog några gånger innan stackars lilla Moa lärde sig att man skulle försöka hinna till hinken och kräkas. Och även sen hon lärt sig var det inte alltid hon hann med.

Har man en gång varit vemmelmagad så kommer man liksom över det när man får en hel portion barnspya över sig. Det är som om det inte är fullt så äckligt längre, för man har full fokus på sin gråtande tös. Äckligt är det förstås, skulle ljuga om jag sa annat. Bara inte fullt så vidrigt som jag hade föreställt mig att det skulle vara. Och det är ju bra.

Något annat som har varit positivt är att Moa har varit väldigt gosig. För första gången på säkert över ett år så har hon somnat i famnen medan vi kollat på teve. Det är mysigt.

Och så har man ju fått sig en ofrivillig bantningskur. Minus två kilo på vågen. Tackar.

Bildbevis

Här ligger den, som ett lik, på balkongen.

Ut med det gamla, in med det nya.

Igår kväll sa jag till Per: "Nu ska jag säga något som kommer att göra dig glad! Vi kan slänga den där!" Och så pekade jag på min växt som stod bredvid soffan.

Han har frågat om vi kan slänga den säkert tusen gånger, men jag har sagt nej. Det beror inte på att jag tycker den är vacker, för det är den inte. Den har liksom växt förbi sig själv och står bara och hänger. Ser lite vissen ut även fast den är stor och grann. Och jag är nostalgisk. Den har varit med sen 1999 då jag flyttade hemifrån och in till ett litet rum på campus. Min första krukväxt, inhandlad på Solrosen i Arvika för en liten peng. Den har följt med mig genom alla olika lägenheter och växt sig större och större.

Jag tänkte att nu var det dags. Det är ett bra tillfälle att göra sig av med den, tänkte jag. Nu när vi flyttar till hus och börjar på något nytt. Dags att släppa det gamla, rensa bland saker som inte fyller någon annan funktion än som minnen av något annat som var för länge sen.

Per väntade inte länge nu när han äntligen fick chansen. I förmiddags åkte den ut.

Jag önskar bara att jag hade tagit ett kort på den innan så att jag hade kunna visa er hur den såg ut.

Lustgas

Jag tror jag skulle kunna föda barn igen -bara för att få mera lustgas. Allvarligt. Det är ju bara för gött. Som en alldeles perfekt salongsberusning. Avslappnad och lite mer bekymmerslös, och så säger man lite lagom knasiga saker. Mer lustgas åt folket!

Akupunktur och lustgas var den smärtlindring jag klarade mig på den här gången. Bra grejer!

Äntligen är vi med hus!

Vi har köpt hus!!

Jo, det är sant! Det är inte drömhuset, inte huset med stort H, men ett bra hus som vi kan bo i ett tag och i lugn och ro kika vidare efter hus om vi skulle vilja.

Det är billigt och med bergvärme, ingen källare, en liten trädgård för barnen att leka i, nära till dagis, ingen farlig bilväg de kan springa ut i, barnfamiljer som grannar och Per får närmare till jobbet. Ett hus som är praktiskt och bekvämt och det är inflytt redan i mitten av maj! Så himla skönt att komma ut från den här tvåan på andra våningen och in i ett litet hus innan sommaren!

För en vecka sen var det visning, på tisdag la vi ett bud, på onsdagen tog säljaren det. Vi hade sån tur att det bara var vi som bjöd på det. På fredag skrev vi kontrakt och idag besiktigades det. Inga större fel och nu är det vårt!

Nu ska vi planera kök och färger och hur vi ska möblera. Per har redan börjat rita på köket och kolla ut köksluckor med mera. Roligt!

Här ska vi bo!

Natt-TV

Jag är uppe då och då på nätterna och ammar. Och oavsett vilken tid jag är uppe, så är det alltid antingen Criminal Minds, Navy CIS eller något av CSI på teve. Jag lovar! Och alltid är det samtidigt antingen Stargate, Stargate Atlantis eller MacGyver.

Men inatt hade jag tur, då började det precis ett avsnitt av Dexter! Även om jag har sett det förr så är det nästan så bra att jag struntade i att gå och lägga mig igen när Ebba ätit färdigt.

Dexter FTW!

När katten är borta...

Idag har Per börjat jobba igen, vilket jag tycker är en smula läskigt - att bli lämnad själv med två barn. Hur ska jag hinna med? Hur ska jag få Moa att somna ikväll? Och kommer jag själv att få sova något?

I alla fall så började det bra. Ebba somnade till ordentligt, så Moa och jag passade på att testa ett nytt kakrecept.

Det är roligt att få vara med och baka!

Kakorna blev helt enkelt ljuvliga! Kalasgoda!

Men jag tror att Moa gillade smeten bäst, och jag klandrar henne inte!

När Ebba kom till världen...

... det var en dag när göken gol.

Eller nej, men det var väldigt mycket vår i luften i alla fall, den 28 februari 2012. Hela den veckan var det tydligen som om vädret exploderat av sol och värme och vårkänslor. Jag missade alltihop för jag låg inne på BB de dagarna. Och igår, när jag kände mig hyfsat pigg och kanske till och med skulle kunna ha orkat med en promenad - ja då var det snöstorm. Typiskt.

Men nu snavade jag iväg på villovägar.

Jag hade tänkt att skriva lite om när Ebba föddes.

Det är lite märkligt det där med att bli igångsatt, att veta att "jaha, nu åker jag in och föder barn". Snacka om fjärilar i magen. Snarare albatrossar eller något som flyger omkring.

Tisdag morgon åkte vi in, strax efter tio tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Och knappt nio timmar senare föddes hon! Varken jag eller Per var beredda på att det skulle gå så fort. Vi räknade med att det skulle ta ungefär 23 timmar som med Moa, och att det skulle bli en skottdagsbebis!

Hon kom ut, varken med buller eller bång eller några andra konstigheter. Landade på min mage. Och åh, den känslan av att ha sin lilla bebis intill sig. Det är magiskt. Det finns inte ord som räcker till för att beskriva hur fantastiskt det känns. Jag är bara så glad att jag fått uppleva det en gång till. Och just det skulle jag kunna göra om igen och igen och igen.

En vecka gammal nu!

Nu är hon en vecka och en dag gammal. Hon gör inte mycket annat än att sova, äta, bajsa och kräkas än. Så som bebisar gör. De få tillfällena som hon är vaken ser hon sig omkring med stora mörkblå ögon, och liksom snörper ihop munnen så att hon ser både förskräckt och förnärmad ut på samma gång. Hon undrar säkert var hon har hamnat och vad hon gör här. Det är ändå så himla gulligt, hon ser lite ut som en gammal sköldpadda när hon sträcker fram huvudet på sin lilla smala, rynkiga hals.

Kärlek

Nu har jag tre stora kärlekar i mitt liv.

Per

Moa

och Ebba