Men var är...?!

Idag skulle jag ner på stan för att kolla in bokrean. När jag ändå var på stan tänkte jag att jag skulle kika in på jobbet och se hur de har det. De harnyss flyttat in i de nya lokalerna så jag var ganska så nyfiken på hur det såg ut. Det var jättefint, ljust och rent och fräscht! Det var nån som sa att det påminde om CSI men jag minns inte vem. Hur som helst så var alla jätteglada att se mig - innan deras glada min förbyttes till förvirring och de utbrast: "Men var är BEBISEN?!"

Sen lovade jag att jag ska försöka ta med mig Moa nästa vecka och då blev de glada igen. När de viktigaste frågorna om mig och Moa var överstökade (Hur mår hon? Hur mår du? Hur gick förlossningen?) så fick jag förhöra mig lite hur det är på jobbet nu för tiden, och där är det fullständigt kaos! Alla har alldeles för mycket att göra och ingenting verkar fungera riktigt som det ska. Så nu känns det ännu bättre att vara hemma och mammaledig! En bebis som skriker lite då och då är trots allt ganska behagligt jämfört med arga kunder som skriker en i örat hela dagarna.

En sån där

Jag håller på och blir en sån där som bara pratar om sitt barn. Frågar man mig hur det är så kommer jag genast in på Moa. Frågar man mig om det har hänt något nytt så berättar jag om något Moa har gjort (och hon gör ju inte så mycket så hur lyckas jag?). Jag skulle lätt kunna sitta och diskutera bajs med någon annan småbarnsmamma. Jag håller på och blir en sån där som jag absolut inte skulle bli. Det är så många gånger som jag suttit och irriterat mig på arbetskamrater som inte kunnat prata om något annat än sina barn och nu riskerar jag att själv bli en sån? Ve och fasa!

Säg till mig på skarpen om jag blir sån! Jag ska verkligen försöka att inte hamna i den mammafällan! Men jag förstår att man blir sån. Speciellt när man är föräldraledig och det enda man gör är - umgås med sin bebis 24/7. Ge mig andra samtalsämnen snälla! Snart har jag bara barnvisor på hjärnan istället för Lady Gagas senaste hit. Snart bryr jag mig inte om att jag har rufsigt hår och kräk på tröjan! (okej, där är jag redan, jag erkänner.)

Hjälp mig förbli Marie i min nya roll som mamma!

Kvart över åtta

Igår gick jag och la mig kvart över åtta. Lämnade Moa slumrandes i Pers famn framför "Vuxna människor". Släckte lampan, kröp ner under täcket och somnade på två minuter. Det är underbart att somna på det där viset. Fullständigt avslappnad och veta att Moa är i tryggt förvar hos Per. Jag kan somna och sova utan att lyssna efter minsta lilla pip.

Kvart i tio ropade han. Lilla miraklet hade kräkts upp en hel sjö över Per. Vi hjälptes åt att tvätta rent och byta på henne (och Per) och sen tvärslocknade hon i sin vagn.

Förundrad över det gick jag och la mig igen, men kunde inte riktigt somna om. Jag låg och fantiserade om en partykväll. Gjorde mig i ordning. Drack vin med Zantoo. Var på krogen. Helt enkelt drömde om Det bekymmerslösa livet, så som det såg ut förr. Var det en evighet sen? Har det funnits en tid utan Moa? Skulle jag byta tillbaka om jag kunde? Aldrig i livet! Men jag ser fram emot att om ett tag få en sån kväll, och jag kommer att värdesätta den på ett helt annat sätt än när de kvällarna gick på rutin som för hundra år sen .

Naturligtvis sov hon bara en halvtimme innan jag fick gå upp igen. Tji fick jag för att jag trodde att hon nöjt skulle sova till två.

Kärlek

Vissa stunder sent på kvällarna kan man få köpa Moa för en väldigt billig slant. Som igår. Hon skrek och skrek. Jag försökte med allt. Kollade blöja, ammade, vyssjade, vaggade. Allt, allt, allt. Och hon skrek förtvivlat. Man kunde tro att jag försökte ha ihjäl henne så som hon skrek. Jag blev mer och mer uppgiven. Och så helt plötsligt när jag bytte ställning på henne så spottade hon ut nappen, tittade på mig - och skrattade.

All uppgivenhet och förtvivlan var som bortblåst. Hur kan man låta bli att dyrka och älska en liten varelse som mitt i ett skrik kan börja skratta åt mig?

Det är värt allting.

Korta dagar

Jag har massor av tankar och idéer som jag har lust att skriva ner. Ibland när jag lägger mig ner för att sova skriver jag blogginlägg i tankarna, men längre än dit kommer de aldrig. En del är humoristiska, en del vardagliga och en del kanske lite tragiska. Alla små bitar av mitt liv.

Vart tar tiden vägen? Mata Moa, byta blöja på Moa, få Moa att somna, leka med Moa... och så vidare. Jag börjar ana ett mönster nu. Hon somnar vid två och brukar sova till sex. Ungefär kvart över fyra kommer Per hem. Jag har alltså lite drygt två timmar för mig själv. Jag äter lunch, diskar, tvättar, surfar, spelar lite alfapet på nätet, går på toa, plockar undan lite. Tiden bara rinner iväg. Det är massor av saker som borde göras, saker jag vill göra. Saker som måste göras. Och ibland vill jag helst av allt bara gå och lägga mig och sova.

Ibland, som idag, väljer jag att skriva lite istället för att göra något som jag "borde", till exempel fundera ut middag.

Förlåt mig för att jag dessa korta stunder jag har väljer att slappna av och roa mig själv lite.

Cravings

Det är enormt skönt att inte vara gravid längre! Jo jag vet, jag har sagt det förr. Jag är smidig som en katt. Jämfört med förut i alla fall. Nu är jag normalt klumpig som jag alltid har varit. Mitt tålamod är bättre igen. Jag är enligt mina normer normalt sentimental, och så vidare.

Och så var det där med cravings. Jag tyckte inte att jag hade så mycket såna under graviditeten. Visst åt jag mycket mer frukt än vad jag brukade. I början var det gröna äpplen och sen var det perioder med apelsiner och clementiner. Jag fick dille på aprikosmarmelad en gång. (Läste förresten någonstans att om man är väldigt sugen på citrusfrukter när man är gravid så är det en flicka).

Nu i efterhand så inser jag att jag kanske hade lite mer cravings än vad jag trodde. Det är inte längre nödvändigt med apelsinjuice varje morgon även om det fortfarande är väldigt gott. Och jag MÅSTE inte ha vaniljyoghurt. Det går lika bra med filmjölk.

Det finns massor med anledningar till att det är skönt att vara som vanligt igen. Den bästa är att Moa nu är utanför magen istället för i den så att jag kan titta på henne, hålla om henne, gosa med henne och pussa på henne. Jag slutar aldrig fascineras över hur fin hon är.

30

"Åh NEJ! Jag är snart 30!" Tänkte jag med fasa i flera år. När man var 30 var man vuxen, gammal och tråkig!

Och det är helt okej. Min 30-årskris lyser med sin frånvaro. Det är helt i sin ordning att jag är 30. Jag känner mig inte vuxen, gammal eller tråkig. Däremot har mitt liv förändrats rätt drastiskt senaste året. Jag gör andra saker om dagarna. Och nätterna. Jag prioriterar annorlunda och har andra framtidsplaner. Jag vet att jag på många sätt har förändrats i och med att jag fått andra perspektiv på livet. Det är också i sin ordning.

Kanske därför det känns så rätt med att fylla 30 - det är en ny tid nu.

Älskar...

Älskar att sniffa på hennes hår och att pussa på hennes mjuka goa kinder. Älskar att hålla om hennes små fötter och leka med hennes tår. Älskar hur hon i sömnen gnyr till och vindlar med ögonen för att sedan falla till ro lika snabbt igen. Älskar när hon ser på mig med stora blå ögon och formar den lilla munnen till ett o och lipar. Älskar alla hennes miner och alla hennes ljud. Älskar det lilla livet som är mitt och Pers.

Ensam med min dotter

Idag åkte Per och jobbade. När han åkte satt jag och Moa i soffan och åt. Hon åt alltså, jag bara satt.

På ett sätt är jag lite avundsjuk på honom. Han får åka iväg, vara bebisfri några timmar, umgås med andra vuxna och inte behöva tänka på amning och sömn och bajsblöjor. Det verkar rätt så skönt, men inte tillräckligt skönt för att jag skulle vilja byta på riktigt. Nej, verkligen inte.

Idag har hon dessutom varit snäll. Efter att ha varit vaken ett par timmar tidigt imorse har hon sovit hela tiden, förutom vid ett tillfälle då hon skulle äta. Jag har fått äta frukost, dricka kaffe, titta på ett avsnitt av Supernatural, plocka i och ur en diskmaskin, surfa, plocka bland saker och nu bloggar jag till och med!

Nyss tittade jag på henne där hon ligger och sover i vagnen och jag tänkte: "Jag har en dotter. Jag är mamma till en dotter som heter Moa." Det känns fortfarande overkligt. Det är bara vissa ögonblick som hon blir fullkomligt verklig, som jag fullt ut förstår att det är på riktigt. Kristallklara ögonblick som jag önskar kunde vara för evigt.

Ett sånt ögonblick var när Veronica kom och hälsade på igår. Kanske var det för att jag minns när jag var och tittade på Alvin för första gången för drygt ett år sen, kanske för att vi har känt varandra så länge, kanske för att... ja jag vet inte. Känslan i den stunden kommer jag att bevara.