Sjukt synd om mig

Så här sjuk har jag inte varit sedan juni 2006.

Då, för drygt fyra år sen, trodde jag först att jag bara var extremt bakis. Vilket inte alls var en konstig gissning eftersom jag samma dag kommit hem från en fantastisk kryssning med Vonka. Vi hade druckit Zlatan-drinkar, dansat halva natten under stjärnorna och stått och pekat på Åland medan solen gick upp.

Det var inte konstigt att jag kände mig bakis, och det var inte konstigt att jag blev sjuk den gången - det är inte så nyttigt att i början av juni dansa sig svettig under bar himmel.

I vilket fall så var det ingen tvekan om att jag var sjuk när väckarklockan ringde på måndag morgon den där gången. Jag ringde jobbet och sen somnade jag om igen. Det är fördelen med att ha mobilen som väckarklocka, man behöver inte sträcka sig två gånger efter saker man behöver.

När jag efter fem dagar äntligen blev frisk igen, ja då kunde jag inte gå! För jag hade fått något slags virus på balansnerven och allting runtom mig gungade, som om jag vore kvar på den där ålandsfärjan!

Den här gången har det varit något liknande, förutom bakiskänslan och balansviruset. Nu äntligen börjar jag piggna till igen, efter fem dagar. Nu känns det bara som om jag ska hosta upp lungorna och nysa ut hjärnan. Men det är petitesser i jämförelse.

När det var som värst, då kände jag mig som han i reklamen: "Ni kvinnor snackar om att föda barn!" Jo, jag vet precis hur han har det - och han har så rätt!

Jobb dygnet runt

Det är helg och meningen är att jag ska ta det lugnt, koppla av och vara ledig. Vilket jag gör, vilket jag är. Men ändå är det emellanåt svårt att inte tänka på jobbet. På hur veckan har varit, vad jag har gjort. Det har varit fullt upp varje dag och vissa saker känner jag att jag har gjort bra, att jag har lyckats. Andra saker har det inte gått fullt lika bra med. Och de sakerna grämer jag mig över. Det är så svårt att komma ihåg att det är det positiva jag ska älta.

De där småsakerna som jag själv känner att jag inte gjort tillräckligt bra ger mig lite ågren.

De sakerna som ligger framför mig i veckan som jag känner att jag inte har full koll på hur jag ska lösa ligger som en klump i magen.

Det är helg. Jag ska koppla av. Jag ska ta det lugnt och vara ledig. Ändå är jobbet som en gnagande hamster innanför tinningen.

Jag måste hitta strategier för att släppa jobbet när jag är ledig, om det ens är möjligt?

Tröga föräldrar

Moa kryper in i sovrummet. Stannar. Pratar och gnäller. Hon kryper tillbaka, stannar i dörröppningen och tittar på mig och Per. Jollrar innan hon vänder och kryper in i sovrummet. Pratar och kryper fram och tillbaka. Klagar verkligen.

Till slut fattar jag vinken och följer efter henne. Jag sätter mig på sängen och frågar vad hon vill. Då kikar hon in under sängen och jag gör detsamma. Där under ligger hennes boll och hon når den inte.

"Mamma, pappa! Kom och hjälp mig ta fram bollen under sängen! Mamma! Pappa!

Herregud, vad trögfattade vi kan vara då!

Full fart

På jobbet är huvudet fullt av lagar, rutiner, arbetsinstruktioner, transaktioner, arbetsområden, scheman, möten och koder. Samtidigt försöker jag ta reda på en massa saker, få andra att göra en massa saker, göra en massa saker själv och ta reda på vad alla andra gör eller borde göra. Det är ungefär lika rörigt som det låter. Speciellt när ingen riktigt verkar veta vad det är de gör eller borde göra.

Då är det enklare hemma. Där är det full fart. Mest framåt eller uppåt.

Barnvagnsfolket

I många, många år har jag irriterat mig över folk som envisats med att ta med sig barnvagn på ställen där det är fullkomligt uppenbart att det kommer att vara alldeles för trångt; bokrea och marknader bland annat.

Jag har klagat och gnällt och tyckt att det varit fullkomligt idiotiskt. Inte alls kunnat förstå poängen med att ta med sig en bebis på såna ställen. Varför inte lämna ungen hemma? Vad gör den för nytta där? Inte alltid har jag varit helt snäll i mina tankar när jag suckat och stönat åt dessa monstervagnar som tagit plats och spärrat vägen.

Ändå var jag där själv nu. Med barnvagn på mârten. Trängdes. Fick höra kommentarer "idiotiskt att ta med sig barnvagn". Och visst, det var trångt och det var jobbigt. Fast jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det hela. Fnissa åt att jag själv har varit en som gnällt, och fnissa åt att jag trillat dit och blivit en sån där småbarnsförälder som ska ta med sig bebisen överallt.

Två anledningar fanns det: Vi skulle på kalas efteråt, så skulle vi gå på mârten så var vi tvungna och ta med Moa. Den andra anledningen var att det ändå var ganska mysigt. Första mârten med Moa. En upplevelse som hon nu råkade sova sig igenom, men det kunde inte vi veta i förväg.

Nästa år ska hon få en ballong, smaka på en kokosboll och åka tekopparna. Även nästa år ska vi trängas bland folket med barnvagn och bli kallade för idioter.