En av alla tankar efter valet...

"Hur känns det att jobba 5 % åt SD?"

En fråga ställd med mycket ironi och humor på jobbet ett par dagar efter valet. Men ändå. Det känns ju sådär.

Man kanske skulle börja jobba 5 % mindre varje dag? Blir det rätt då?

Fredag igen?!

Men snälla nån, det är fredag redan.

Dagarna bara försvinner en efter en och jag hinner inte riktigt med känner jag. Jobbet tar mycket tanke och kraft och energi, men det är roligt. Väldigt roligt till och med. För tillfället så stormtrivs jag och jag hoppas på att det kommer att fortsätta på det viset.

När jag kommer hem får jag ett par timmar med sötaste Moa innan hon somnar för kvällen. Hon är så underbar när hon börjar krypa mot dörren för att möta mig när jag kommer hem. Ett par timmar per dag med Moa är inte mycket så jag försöker få det till kvalitetstid med henne. Jag skulle aldrig kunna bli arbetsnarkoman och jobba över varje kväll (som jag har möjlighet att göra nu om jag vill). Jag vill vara med Moa. Och med Per förstås. Vi har våra tv-kvällar jag och han. Vi är inrutade som bara den!

19.00 Vem vet mest
19.30 Halv åtta hos mig
20. 00 Idol

Sen kan det vara något mer efter det. Soffpotatisar är vi! Men det är skönt!

Inte tid!

Jag har inte tid att blogga för f-n.
Men jag har tid att laga äppelmos och gröt och barnmat och sånt.

Konstigt.

Ja, det var Per som författade åt mig när han klagade över att jag inte bloggat på länge.

Och så vill han poängtera att han var ironisk, för det framgick inte sa han.

Jag ska bli bättre på att blogga framöver. Jag lovar!

Ut i verkligheten

Det svåraste med att jobba är att gå hemifrån på morgonen. Innan jag sätter på mig skorna och koftan smyger jag in i sovrummet en sista gång för att säga hejdå till mina älsklingar. Vid den tiden på morgonen brukar Moa ha förflyttat sig från sin säng till vår. Där ligger hon tätt intill Per, med sin napp och sin snuttefilt. Båda sover sött, är varma och luktar drömmar.

Det knyter sig i hjärtat och helst av allt vill jag strunta i jobbet och istället krypa ner bredvid dem. Stanna i babybubblan ett tag till. Men jag har haft min tid, nu är det Pers tid.

Jag får nöja mig med en varsam puss på deras pannor innan jag smyger ut igen.

Moa kryper

Måndag den 6 september tog Moa sina första riktiga kryp. Ett stort steg för en sån liten tjej. Sen dess har det gått fort. Idag går det betydligt snabbare när hon tar sig fram än vad hon gör på den här lilla filmsnutten från i måndags. Men åh, så lycklig hon är över att ta sig framåt. Och så fantastiskt söt förstås.

Tänk om man sa vad man tänkte...

Ibland får man lust att säga: "Hej, vilken snygg stjärtskåra du har! Den ser ju riktigt fin och len ut!" Men man inser ju att det är ganska opassande, dels för att mannens fru går bredvid och dels för att... ja, det är opassande helt enkelt att kommentera andras stjärtskåror.

Vid just det här tillfället var det vid entrén till Maxi, och jag tänkte att det kanske hade varit en bra raggningsreplik. Om inte hans fru hade varit med, och om han hade varit (betydligt) yngre och om vi befunnit oss på krogen lagom salongsberusade.

Kan inte någon som är singel och som springer på krogen och råkar få syn på ett bra jeanshäng testa den repliken? Jag är ganska nyfiken på vad svaret skulle bli.

Första dagen på jobbet

"Hej, jag heter Marie och det här är min första dag efter mammaledigheten." Den meningen följdes av en lång harang om vem jag är. Fem gånger idag på fem olika möten fick jag presentera mig. Vet inte riktigt vad jag sa, svamlade antagligen mest. Hämnades genom att alla andra också fick presentera sig lite snabbt med att säga något "värdelöst vetande" om sig själva. Samtidigt satt jag och skrev ned vad de sa i ett försök att memorera alla namn. Ett ganska hopplöst projekt, jag vet, men något fastnade förhoppningsvis.

"Jag är usel på att komma ihåg namn, så ta inte illa upp om jag frågar tre-fyra gånger till". Några enstaka fniss fick jag till svar. På det stora hela så tror jag nog att det gick ganska bra. I vilket fall som helst så var jag snygg i håret!

Dagen gick fort, det var intensivt och väldigt roligt. Det blir nog bra det här, även om jag har otroligt mycket att lära mig på kort tid. Får gå en dryg vecka som lärling och sen är det bara att kasta sig huvudstupa in. Det är skoj! Det känns till och med roligt att gå till jobbet!

Det enda som gnager är saknaden efter Moa. Den var stor idag på eftermiddagen och bussresan hem var svår. Jag gick in med skorna på och plockade upp Moa från golvet och bara kramade om henne. Min älskade lilla bebis. Då kläcker Per nyheten att hon tagit sina första riktiga försök till att krypa! Och det har jag missat! Första dagen jag lämnar henne för att jobba så passar hon på!

Skitunge!