Boston

Det är 71 dagar kvar till beräknad förlossning, den 8 mars. Jag ligger i sängen och håller handen mot högra sidan av magen och känner hur bebisen verkar flytta sig närmare, trycker ryggen, huvudet eller rumpan mot värmen av min hand. Då är det mysigt. Kärlek. Och jag längtar efter att få se vad det är för en liten människa, att få hålla henne eller honom intill mig och borra in näsan i mjuk bebishud och pussa på ett litet, litet huvud.

Vill upptäcka den här lilla krabaten som vi kallar för Boston.

För det mesta känns det som om tiden går alldeles för fort, jag hinner inte med. Det är bara drygt två månader kvar och jag har knappt hunnit vara gravid! Och ibland, som nu, vet jag inte hur jag ska orka med två månader till. Inte bara för att jag längtar som ovan, utan för att min kropp redan börjar tröttna. Fogarna gör ont, magen gör ont, det är tungt och slitsamt och energin tar slut så fort. Jag är så trött, så trött, och ledsen och frustrerad över att jag är trött och har ont. En förlamande, obeskrivbar trötthet som gnager sig in i märgen och tär på själen. Så känns det.

Idag är jag hemma och vilar för magen gör för ont. Varför vet jag inte, men det känns bättre om jag ligger raklång i sängen och andas sakta. Som om innehållet får bättre plats då och inte behöver trängas med mat och tarmar och stress.

Just nu önskar jag att jag kunde ligga raklång i sängen varje dag i två månader framöver och bara vila.

Veckorna innan jul

På det stora hela har december varit bra. Men vart tog veckorna vägen, kan jag undra? Alldeles nyss var det första advent och nu helt plötsligt är det bara några dagar kvar till jul!

Den här veckan har jag och Per semester, vilket är enormt skönt. Inte bara för att ha semester utan för att jag senaste tiden har varit väldigt, väldigt trött. Den lilla bebisen i magen suger ur mig nästan all energi. Och Moa tar resten.

Idag tog vi en tur till Marieberg för att handla de sista julklapparna. Nej, inte bara de sista förresten, utan nästan alla. Och aldrig mer igen tänker jag ta med en snart två-årig tjej dit för att stressa omkring! Hon tyckte förstås att det var himla kul och ville gå själv, men ville inte gå där jag och Per gick utan blev mer och mer rymningsbenägen och kutade iväg på sina snabba små ben! Tack och lov att vi var två, så att en kunde försöka handla medan den andra höll koll på henne. Till slut gav vi upp och gick och åt lunch. Sen somnade hon snällt i vagnen. Äntligen kunde vi gå och handla det sista i lugn och ro.

Extremt söt är hon i alla fall. Hon pratar massor nu, säger att "pappa läsa bajsen" vilket betyder Bamse. Och att hon "klappa pytteliten heff" vilket betyder hund.


Förra veckan var hon världens sötaste tärna i Luciatåget på dagis.

Första advent

För tre år sen brydde jag mig knappt om att julpynta något alls. Jag nöjde mig med att sätta upp en adventsljusstake som jag köpt på ÖB eller någonstans, och ställa upp de två tomtarna jag fått av farmor och farfar, Ibland la jag på en julduk på köksbordet också. Klart! Då var det jul.

Det är klart att det inte var så intressant då, jag var singel, bodde själv och åkte oftast hem till Värmland över julen.

Nu däremot kan jag inte riktigt få nog. Nu räcker det inte med en adventsljusstake i fönstret och en julduk. Nej, nu ska det vara gardiner och dukar och alla tomtar som finns ska upp! Jag har köpt kökshanddukar med julmotiv och pusslat ihop till en egen, ja, heter det också adventsljusstake?

Jag skulle vilja ha ännu mera tomtar och kuddar och dukar och kanske till och med en bonad att hänga på väggen. Jag skulle vilja ha fler ljus och naturligtvis göra en egen adventskalender till Moa. Tur att det är långt kvar till jul än, jag hinner med en hel del av det. Och så ska jag baka lussekatter och göra julgodis. Tillsammans med Moa förstås, och Per om han vill vara med.

Jag tror inte att jag är ensam om att ha gått igenom en sån här förändring från att inte ha barn till att ha barn. Allt blir mycket roligare nu, att göra det juligt för någon annan och att se nyfikenheten och glädjen lysa i ett par barnögon över så små saker. Det är helt enkelt härligt. Livet blir härligt.

Tänder första ljuset.

Pepparkaksbak!

Senaste nytt

• Vi har fortfarande inget hus. Inte heller har vi något hus på gång, men vi har inte gett upp hoppet än. "Vårt" hus kommer att dyka upp.
  
• Moa stoppar händerna i byxfickorna och säger "Boa tuff".
• Bebisen sparkar på. Var hos barnmorskan som sa att allt såg bra ut. Hjärtat slog i 155. Kanske är det en tjej till?
• Idag ska jag till Västerås för att lyxa till det med några timmars spa.
• Jag är fortfarande vansinnigt kär i Per!
• Igår hade Moa namnsdag vilket vi firade med en bulle. Moa tyckte helt klart bäst om hallonen och vaniljkrämen.

Baguette de luxe!

Seriöst!

Det här var nog det roligaste idag:

http://fredrik.cafe.se/atardagen-for-atar-mackan/

Och om jag inte redan hade ätit mitt kvällsmål bestående av fil med flingor, så hade jag nog gått och gjort mig en smörgås för jag blev tusan hungrig igen!

Är det något fel på mig då? Inte för att jag tror det, men jag kan ju alltid skylla på att jag är gravid i så fall!

Regler kring paxande

"Man får paxa den eller den, men man får inte superpaxa!" Säger Per när Moa försöker ockupera hela soffan och inte låta Per sitta någonstans.

Han lär henne så bra saker.

Sötnosar.

Husjakt

Idag ska vi titta på ett hus. Igen. Vilket hus i ordningen vet jag inte. Har vi tittat på 20 hus? Eller 50? Men det här kanske, kanske är det rätta. Och kanske, kanske att vi "vinner" budgivningen om vi vill ha det.

Ibland känns det som om hela fritiden går åt till att leta hus, drömma om hus, prata om hus. Det var ungefär så jag presenterade mig på en utbildning: "Hej, jag heter Marie. Har ett barn och nummer två på väg. På fritiden letar jag hus".

Att jag börjar känna mig lite stressad tidsmässigt gör inte saken bättre. I mars har vi två barn, och även om vi skulle klara några månader med två barn i den här tvåan, så skulle det vara skönt att åtminstone ha ett hus på gång, veta var vi ska bo framöver och när vi ska flytta in. Börja planera för DET huset och inte bara ETT hus.

Håller tummar och tår för att det här huset kan vara ett bra hus för oss.

Ledig fredag

Moa sitter i soffan och ser på Bollibompa. Hon äter kex (smörgåsrån) och dricker vatten. Hon vet hur det ska vara. Det brukar hon göra medan Per och jag dricker morgonkaffet framför våra burkar. "Tatten! Tetts!" Ropar hon och springer till skåpet i köket. Sen springer hon iväg och kryper upp i soffan och sitter där snällt och knaprar tills kexet är slut.

Jag är ledig idag, skulle egentligen ha jobbat halva dagen. Fast har man möjlighet att flexa så gör jag gärna det en sån här dag för att få långhelg. Det är en av de stora fördelarna med det här jobbet! Så det här ska bli en skön dag, jag har inga planer alls. Kanske tar en tur med Moa till biblioteket sen, ta en promenad, leka lite. Och så.

Krabaten i magen sprattlar på. Precis som förra gången väntar jag nu på att det ska bli så tydliga sparkar att Per ska kunna känna något också. Det blir som mer på riktigt då. Moa säger att mamma har en bebis i magen, klappar på magen och säger "hej, hej". Men å andra sidan säger hon att hon har en bebis i magen, och pappa har en bebis i magen också.

Hon är hemskt söt. Jag begriper fortfarande inte att jag har kunnat få en så fantastisk dotter.

Krabaten!

Jag är redan att i vecka 20! Förra gången tyckte jag tiden gick så sakta, så sakta. Det var förväntan och nyfikenhet. Jag väntade med spänning att det skulle bli en ny vecka, och så läste jag om vad som hände med bebisen då. Jag hade stenkoll på exakt vilken vecka plus dag jag var i.

Nu går tiden så fort, så fort. Halva tiden har redan gått! Jag kan lätt ange flera orsaker till att tiden går snabbare nu:

Jag har mått så bra att jag knappt märkt att jag varit gravid.

Jag har inte haft tid att komma hem och slockna i sängen av utmattning, för Moa har tagit den sista energin jag haft kvar.

Det har varit fullt upp på jobbet, hela tiden, varje dag.

Och så naturligtvis är det inte riktigt lika fascinerade. Det är fortfarande oerhört spännande med en ny liten bebis. Men själva graviditeten har jag ju gjort förut.

En ny liten krabat är i alla fall på gång. Vi vet inte vad det blir, och vi ska inte ta reda på det heller. Det får bli en överraskning den här gången med.

Nu känner jag hur han eller hon hoppar och skuttar i magen. De första riktigt kännbara rörelserna, som inte är att ta miste på. Det är mysigt, och det är nu det börjar. Både det härligt gravida, och det jobbiga med halsbränna och ont i ryggen och klåda och... gör jag verkligen det här frivilligt en gång till? JA!

Krabaten i vecka 12.

Tvåordsmeningar

Nu börjar meningarna komma, med två ord. Oftast fraser som hon hör oss säga, till exempel "byta blöja", "sitt ner", "pappas bil". Och ibland dyker det upp saker som "Moas docka" eller "mera mjölk". Det är roligt att höra henne försöka säga nya ord. Jag och Per fnissar åt henne ibland. Som idag när hon tittade på bollen som låg i hennes leklåda och sa "ramla boll". Hon säger ofta att hon själv ramlar, fast hon bara leker att hon ramlar förstås.

Om någon skulle fråga mig vilken ålder som hittills har varit bäst så skulle jag svara: Hon har alltid varit bäst precis just nu. För det är så det är.

Liten knähund

Jag kan ha skämt bort henne lite.

När jag sitter vid datorn så ska hon helst sitta i mitt knä. Ja, hon blir faktiskt ganska förbannad om jag inte låter henne göra det vid något tillfälle. Enda gången som hon går med på att inte få sitta i knät utan alltför många protester är när jag dricker kaffe. Det har hon förstått. Nu sitter hon i knät. Hänger över skrivbordet och stänger av och sätter på högtalarna. Väljer penna ur pennstället och ritar på ett papper hon hittat. Jag bara väntar på att hon ska komma på att hon ska knappa på tangentbordet. För det tycker hon är enormt roligt, speciellt när hon ser att jag gör det.

Jo, lite bortskämd. Men mest söt.

Fler nya ord

Jag tror det bara sprutar ut nya ord! Det känns som om hon försöker säga minst två nya ord varje dag. Här är senaste skörden (som jag kommer på just nu):

Borta, mera, regnar, traktor, arm, tröja, välling, snutte, mormor, stänga, vagn, kex, äpple, banan, många, apa, flygplan, docka och gris.

En salig blandning. Och man kan ju undra, varför just de orden? Varför traktor och inte bil som vi säger bra mycket oftare?

Inskolningen

Om jag har frågat "Ska vi gå till dagis?" så har Moa tio sekunder senare stått vid dörren och försökt få på sig skorna. Ett gott tecken på att hon tycker det är roligt och att hon trivs.

Inskolningen har gått väldigt bra. Förskolelärarna verkar underbara. Lugna, trygga och pedagogiska. Det känns som om de har tänkt igenom allting de gör för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Moa har tytt sig främst till två av dem.

Jag har lämnat henne där, första gångerna gick jag bara till lärarrummet och kom tillbaka efter en halvtimme. Hon brydde sig inte det minsta om att jag sa hej då. Fick knappt en vinkning. Hon hade fullt upp med att leka. Men hon blev glad när jag kom tillbaka i alla fall. Och så har det fortsatt. Hon har velat gå till dagis, haft roligt och lekt. Fröknarna säger att hon verkar trygg och går omkring och grejar, utforskar och tittar mycket på de större barnen som är ute och leker. De säger att hon är lite försiktig i sina uttryck, jag talade om för dem att det kommer, ju tryggare hon känner sig. Då!

Även när jag gick i stort sett med en gång efter att vi gått till dagis så gick det bra. Hon tittade lite betänksamt på mig när jag sa hej då, sen följde hon med fröken för att leka. Jag fick gå hem under tiden - hon skulle både äta och sova på dagis. Och vad rastlös jag var hemma! Plockade undan leksaker, hängde undan lite tvätt, surfade lite, hängde undan lite mer tvätt, diskade lite, plockade undan fler leksaker, surfade lite till, tittade på klockan tusen gånger. När de äntligen ringde var jag snabb till dagis! Allting hade gått jättebra, hon hade till och med somnat i vagnen utan bekymmer.

Så, det känns bra för måndagens allvar. Hoppas bara att det fortsätter så här bra. Och jag ska börja jobba heltid på måndag igen, det känns ju lite tungt nu efter att ha jobbat 60 procent sen maj och dessutom haft semester!

Ofrivillig nappavvänjning

Per var med Moa på inskolningen idag. Det hade gått bra sa han. Hon hade lekt och ätit en massa banan. Föräldrarna hade fått kaffe. Det fick vi minsann inte igår. Det var säkert bara för att det var så många pappor där idag, skojade jag.

När de kom hem åt Moa glatt upp hela sin portion köttfärssås och spagetti och sen skulle det sovas. Men var var nappen? Den var inte på sin vanliga plats ovanpå garderoben. Inte på mikron. Inte på skrivbordet. Inte på vita byrån. Inte i soffan. Jag gav upp och sa"jag gör ett försök utan napp."

"Naaaa?!" Protesterade Moa när vi gick in i hennes rum och släckte lampan. "Nappen är borta", sa jag, "du får sova med snutten". Och det var som om hon sa okej, la sig ner i sin säng med snutten, och somnade efter att ha vridit och vänt på sig litet. Det gick ju bra!

Tänkte, att nu får vi väl fortsätta sova utan napp, men vi gjorde ändå ett allvarligt försök till att hitta de försvunna napparna. Vi skojade i och för sig om det i helgen, att vi skulle försöka sluta med napp den här veckan. Eller Per skojade om det, för han jobbar kväll och skulle alltså slippa vara med om besväret. Jag började nästan misstänka att han gömt napparna med flit så att det faktiskt skulle bli så. Vilken skurk! Fast med tanke på den energin han la ner på att leta så verkar det inte troligt. Eller så spelar han bättre än vad jag trodde. Någon napp fann vi i alla fall inte.

Det blev samma sak på kvällen. En liten protest och fråga efter nappen, men när jag sa att den var borta så var det inget mer med det. Hon la sig, skruvade på sig länge, satte sig upp flera gånger och sa "natt, natt", och slutligen, mitt i en suck så somnade hon.

Vågar knappt säga det, jag är rädd för att jinxa det, men - det var väl inte så himla svårt att sluta med napp?

Inskolning dag 1

"Nu ska vi till dagis och leka med andra barn!" sa jag hurtigt till Moa på väg till dagis. Hon satt i vagnen och sa "regnar" (fast det låter mer som gjejnaj) trots att solen sken från en molnfri himmel. Lite rätt hade hon ändå, för på väg hem från dagis en dryg timme senare så spöregnade det.

Jag var nog hur som helst mer nervös än Moa, hon visste ju inte vad som var på gång. Vad som är på gång. Hon vet inte att vi om ett par veckor kommer att lämna henne där om dagarna. Alldeles själv. Utan mamma eller pappa som förstår henne och tycker om henne. Pust. Hur ska jag klara av det? Lämna min lilla goseunge där? Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig att jag VET att hon kommer att få det jättebra, att hon kommer att ha roligt, få leka med kompisar, lära sig nya saker och så vidare och så vidare. Hon kommer ju inte att göra det med mig eller Per. Jag kan inte fråga ut dagisfröken om varenda liten detalj hon har haft för sig, om hennes ansiktsuttryck när hon fått syn på något nytt.

Det gör ganska ont i hjärtat på mig att förlora så mycket av hennes liv. Det handlar inte bara om att lämna henne i främmande händer. Att i tanken höra henne gråta och ropa efter mamma och pappa. Usch.

Bäst jag går och lägger mig.

Eller vänta. Första dagen på dagis. Det gick jättebra. Hon var lite blyg i tio minuter, sen var det full fart och hon lekte och utforskade rummen. Bestämde i vilken hink fröken skulle lägga kapsylerna. Hon höll bara koll så att jag fanns i närheten. Dagis kommer att bli hur bra som helst.

Min nya hobby

Helt plötsligt fick jag en idé - jag skulle börja virka. Jag vet inte riktigt vart den idén kom ifrån, jag har inte virkat sedan syslöjden i mellanstadiet och har inte heller varit sugen på attsedan dess. Nu däremot i mitt sökande efter en hobby - jag har provat att sticka och gjort örhängen tidigare - bestämde jag mig för att prova. Jag letade upp en bok på nätet och beställde hem. Letade upp virknål och garn när jag jag var hemma hos mina föräldrar.

Först satt jag vid köksbordet med nål och garn och mobiltelefonen med en beskrivning av hur man startade en virkning, och jag kom ingenstans. Tack och lov att min kära mor var hemma och kunde visa de vanligaste maskorna, annars hade jag aldrig kommit igång.

Väl hemma med boken påbörjade jag det som såg absolut enklast ut, en morot. Efter att ha virkat en bit insåg jag att jag hade läst mönstret fel. Det skulle inte alls bli en morot, bara något orange misslyckat fladder. Jag repade upp, började om - och gjorde fel igen! Tredje gången gillt lyckades jag och det såg äntligen ut som en morot. Då skulle man "bara" snörpa ihop och avsluta. Hur då? tänkte jag, för det fanns inte med någon beskrivning över det. Kände mig bra urbota stendum när jag inte hittade beskrivning på varken det ena eller det andra på google. Till slut gav jag upp internet och gjorde ett försök i alla fall. Kände mig inte fullt så dum när jag klarade det alldeles utmärkt på egen hand.

Voila! En morot!



Nu är bara frågan om jag enbart kommer att göra morötter i framtiden, eller om jag vågar försöka mig på bebisbävrar, möss, flugsvampar eller snöflickor.

För länge sen...

Han frågade en gång hur det var att växa upp här, när vi satt i soffan i vardagsrummet och såg på teve. Han nickade ut mot fönstret bakom sig, och jag vände mig om och studerade utsikten ett par sekunder innan jag frågade "vad menar du?"
"Ja, vad gjorde du och så?"

Jag visste inte var jag skulle börja. Vad jag gjorde? Skulle jag förklara känslan av att springa barfota genom det daggvåta gräset ner mot sjön för att bada en varm sommarmorgon. Hur jag nästan i farten rev åt mig några mogna vinbär eller krusbär eller hallon och mumsade på vägen.

Jag kunde ha förklarat hur jag och mina kompisar badade, hoppade från båten, dök efter musslor, stod på händer i vattnet. Hur vi kunde bada i flera timmar, tills läpparna var alldeles blå och sedan värmde oss i solen, alldeles ensamma.

Sjön var en lekplats. På våren letade jag husmaskar, byggde akvarium åt dem och tittade när de kröp omkring. På vintern åkte jag skridskor eller spark på isen. Mamma gjorde labyrinter med sopkvasten i den nyfallna pudersnön. Där var vägar och hus och där bodde Enar Eremit.

Skogen. Vi byggde kojor, hade skattjakt och lekte krig med pistoler gjorda av pinnar. Jag byggde hus åt tomtarna och hittade på historier om jättar och troll åt min lilla kusin. Jag hade en trädkoja och jag minns ännu lukten och känslan av att sitta högt ovanför marken på trädplankor och leka med kastruller och svampar och mossa som fick agera mat.

Alla kojor och gångar vi byggde av höbalarna i ladan. Snögubbarna och snökojorna på vintern. Hur vi hade snöbollskrig och åkte pulka i backen bakom huset. Det var så viktigt att man lyckades svänga för annars for man rakt in i skogen och krockade med ett träd. Snön är fortfarande kall och hård mot mina fingrar.

Smultron på strån. Dimma över ängarna där älvorna dansade. Kattungar i garderoben. Kurragömma om kvällarna efter grillkvällarna där moster spelade gitarr och sjöng och pappa grillade nyfångad gädda.

En idyll, jag vet. Och idyller har baksidor, det är jag väl medveten om. Men var skulle jag börja berätta när han frågade? Jag blev nästan stum. Det går inte att jämföra med att växa upp på asfalt bland hus som står tätt, tätt, tätt.

Vad gör man då kan jag undra? Vad leker man då?

Fyller 30!

Jag ska passa på att blogga idag när min älskling fyller 30.

Jag har hela tiden (hela tiden är ca två och ett halvt år) skojat om att när han blir gammal, det vill säga 30, så ska jag byta ut honom mot ett nytt lammkött. Men det har ju förstås bara varit trams. Jag skulle aldrig byta honom mot någon annan. Inte ens mot Brad Pitt eller Robbie Williams eller Måns Zelmerlöf. Min älskling är helt klart bäst.

Nu är han inte i 20-årsåldern längre, men lika snygg och sexig fortfarande. Kanske till och med mer! Nu väntar vi bara på de gråa tinningarnas charm!

Älskar dig! Puss!

Jag kom på det

Jag tror jag har kommit på det.

Vad som är fel.

Jag har helt enkelt glömt bort hur man skriver. Hur man får ner tankar, idéer, anekdoter och filosofier i text. Jag har förlorat ordet. Har jag tappat bort det för gott? Eller är det bara lite vilse? Tänk om alla mina formuleringar har gömt sig i en mörk garderob? Vad väntar de på? Att jag ska hitta dem eller kommer de ut när det finns plats för dem igen? För jag erkänner. Just nu är det så fullt. Fullt av jobbtankar och problem och lösningar. Jag tänker inte i ord längre. Inte i text. Inte i vad som egentligen finns inuti.

Har orden gömt sig? Eller har de tagit slut? Får alla en viss mängd, och jag har redan förverkat mina?

Hur får jag dem tillbaka? Hur får jag fler?

Fundering nummer ett

För det första så var midsommar alldeles enormt trevligt! Trevligt sällskap, god mat, god öl, goda jordgubbar, roliga lekar och så vidare.

För det andra så fick jag morgonen efteråt frågan om jag hade ordnat med barnvakt nu när jag var borta så länge (ungefär ett dygn). Jag tyckte att det var en lite märklig fråga eftersom mitt barn var hemma med Per - Moas pappa och min älskade pojkvän. För mig är det ju så självklart att en pappa inte kan vara barnvakt åt sitt eget barn. Frågan lät för mig därför som om hon trodde att jag var en ensamstående mamma som hade haft stora problem med att ordna barnvakt åt min lilla dotter. Nu var det säkert inte så hon menade. Hon menade kanske ingenting alls egentligen utan bara undrade lite förstrött i brist på samtalsämnen. Man vet aldrig.

Hur som helst hade jag egentligen ingen större poäng med det här, förutom just det att jag inte tycker att pappor (eller mammor för den delen) kan vara barnvakt åt sina egna barn.

3 till

...och "nej" och "oj" och "tittut" förstås..

Ord

Moa lär sig fler och fler ord. Hon förstår enormt mycket, mer än vad vi tror, och vi får verkligen passa oss för vad vi säger! Vi kan till exempel inte säga att hon ska bada om vi inte har tänkt att hon ska få göra det på en gång. Nu! Annars blir hon ilsken.

Ord som hon säger, eller försöker säga fast det inte blir riktigt rätt än.

Mamma, Pappa, Moa, tack, hej, hejdå, slut, buss, napp, godnatt, höna, bolibompa... och några till som jag inte kommer på just nu eller upptäckt.

Nostalgi!

I torsdags hade jag nostalgikväll med Zantoo. Det var nästan som förr i tiden.

De rätta ingredienserna fanns där: Tacos, vin, cigg och gamla låtar från förr spelades. Vi diskuterade killar. På en kväll mitt i veckan med jobb dagen efter. Ändå var det stora skillnader.

För det första så blev det ingen sen kväll eftersom jag till skillnad från då inte bara skulle upp tidigt och jobba dagen efter, utan också tog det på för stort allvar för att komma till jobbet ens en smula bakis. Så alltså åkte jag hem redan klockan tio istället för att dra iväg på krogen och komma hem vid tvåtiden. Dessutom tog jag taxi hem den här gången, vilket jag aldrig skulle ha haft råd med då jag var fattiglapp.

För det andra så delade vi på en flaska vitt vin. Inte på en baginbox. BIB. Vi hade härliga bib-kvällar på den tiden.

Tacosen var i stort sett densamma. Och musiken. Pratet om pojkvännerna handlade uteslutande om våra egna pojkvänner istället för förhoppningsvis blivande pojkvänner. Ja, det var väl mest mina som dissekerades. Sandra hade ju en kille då också.

Och så kanske största skillnaden av dem alla: Barnpratet.

Det var vildare förr. Och galnare. Men absolut lika trevligt. Någonstans så känns det att vi är desamma hon och jag. Att vi även om vi inte alls ses lika ofta längre, eller hörs av lika ofta, så är vi väldigt nära vänner när vi väl ses. En sån där vän som varar "för evigt".

När katterna är borta...

Per jobbar kväll.

Jag passar på att göra sånt jag inte "får" göra annars: Äta knäckebrödsmackor med makrill i tomatsås i soffan samtidigt som jag ser på The Mentalist. Höll på att välta ut hela makrillburken över ryamattan, men som tur var spillde jag bara på bordet! Annars hade jag definitivt varit förbjuden på riktigt att äta sånt nånstans i den här lägenheten!

Jag passade också på att äta upp chokladen jag fick i mors dags present. Ljuvliga praliner från chokladbutiken.

Och så ska jag passa på att somna till The Bachelorette. Denna dåliga teve som jag bara inte kan låta bli att förtjusas av. Hur länge sen är det jag såg första säsongen? Kan det vara elva år sen? Än har jag i alla fall inte glömt den makalöst snygge och charmige och sexige brandmannen som vann tjejens hjärta i en av säsongerna. Var det Ryan han hette? Veronica, minns du? För visst såg jag finalen med dig när du bodde på campus?

Längesen var det. Ett helt annat liv.

Finalen!

7 rätt av 10 i torsdags! Och Sverige kom med. Det var ju roligt! Lite spännande blev det till och med. Startfältet var lite bättre än vad det verkade från genomlyssningen så helt självklart var det inte... det var många låtar som faktiskt tog sig live. Förutom Holland som istället blev sämre live. Så kan det gå.

Ikväll då? Stora finalen? Är Sverige med och slåss om vinsten? Knappast. Men kanske, kanske att den kan skrapa ihop tillräckligt många medelmåttiga poäng för att vara med i topp 15 i alla fall. Kanske, kanske till och med topp 10?

Tror jag fortfarande att Finland eller Ungern vinner? Hmm. Ja, jag tror på Finland. Ungern kunde ha vunnit om de hade satsat mer på showen.

Topp Tio i kväll, utan direkt ordning: Finland, Ungern, Irland, Sverige, England, Tyskland, Azerbadjan, Rumänien, Danmark och Frankrike.

I övrigt är livet ganska så utmärkt just nu.

Delfinal nummer två

6 rätt av 10 i tisdags. Godkänt i alla fall, enligt mig. Och jag är ju den enda som bryr mig så vad the shit, liksom.

När jag kollade i tisdags strök jag dessutom Polen och Turkiet för de fungerade ju inte alls live. La till Serbien i stället som faktiskt gick vidare.

I alla fall. I morse hade jag Kroatiens låt "Celebration" på hjärnan, vilket var fruktansvärt irriterande för den gillade jag inte alls. Och vad hände egentligen med Ungern. Så snygg låt, men varför hade de glömt att göra en show? Himla B och tråkigt. Hejar nu ännu mer på Finland än förut. Han var inte så snyggt stajlad han heller, men åtminstone väldigt söt. Det värmer ett litet tanthjärta. (Fick höra på jobbet igår att det är gammalt att kunna skriva skrivstil, så jo, då är jag väl gammal då.)

Ikväll då? Jag håller förstås tummarna för Sverige! Heja Saade! Han borde verkligen gå vidare, för utbudet är om möjligt ännu sämre än i tisdags.

Dessa går vidare ikväll: Sverige, Bosnien-H, Holland, Slovakien, Ukraina, Bulgarien, Rumänien, Estland, Danmark och Irland. Fast det kan förstås gå hur som helst.

Det mest intressanta ikväll (förutom hur det går för Sverige) är Irland. Definitivt inte typiskt irländskt och det ska bli spännande att se hur de fungerar live. Den låten har jag också haft på hjärnan vid ett par tillfällen. Låten fäster sig som ett tuggummi i håret.

Delfinal nummer ett

Ikväll är det första delfinalen i Eurovision. Jag har naturligtvis lyssnat på alla låtarna minst två gånger, så klart. Jag kan lugnt erkänna att jag är en schlagernörd. Nej, förresten, en person som har schlagertema på sitt bröllop är en schlagernörd och det skulle jag aldrig ha. Jag bara gillar melodifestivalen och eurovision song contest väldigt mycket.

Hur som helst har jag inte lyssnat lika ihärdigt och mycket som förra året, men då var jag föräldraledig åt en fyramånaders bebis och hade massor med tid att sitta med Moa i knät och lyssna på låtar. Moa tyckte det var minst lika roligt som jag och hon diggade mest till Lena som sen gick och vann alltihopa.

Moa har inte varit till mycket hjälp i år, hon har inte alls varit pigg på att sitta still i knät. Inte har hon heller stått bredvid och dansat, utan mest flängt omkring och jagat bollar, radiobilar eller sina egna strumpor.

Vad tror jag om ikväll då? För det första så tror jag att Ungern eller Finland vinner hela tjottaballongen. Mest Ungern faktiskt även om mitt hjärta kanske brinner lite mer för den söte finländske pojken som verkar så härligt genuint äkta och ärlig. Hoppas bara att de gör sig bra live också. Det får jag se ikväll.

Jag tror att följande bidrag går vidare ikväll till stora finalen: Polen, Ungern, Finland, Norge, Turkiet, Schweiz, Island, Azerbadjan, Ryssland och Albanien. Om inte Armenien kommer in och skräller. Föga troligt, men konstigare saker har hänt i schlagervärlden.

Så, det är vad jag tror i alla fall.

Det är rätt så bra nu

Jag visste det i och för sig förut. Att jag haft väldigt tur som träffat Per. Att han inte bara är en fantastisk kille. Utan att han dessutom är perfekt för mig. Och att han inte nog med det också är en helt otrolig pappa.

Med dagens perspektiv i åtanke ska jag inte ta det för självklart. Inte glömma bort att uppskatta honom och inte ta honom och allt han gör för givet. Alla män är inte som han.

Många gånger har jag undrat vad jag lyckats göra för gott för att förtjäna någon som är så bra. Har jag rätt till att vara så här lycklig?

Ja. Det har jag. Jag är värd det. Och jag tänker njuta av det och ta vara på det så länge det varar.

Det var bättre förr?

Dagens ungdom...

Får man säga så när man nyss fyllt 30? Så värst gammal är jag väl inte? Men ibland så, ibland känner jag mig fullständigt vuxen. Jag vill skaka lätt på huvudet och med en djup suck säga "dagens ungdom".

Som när man måste lära en del hur man skriver adressen på ett kuvert. Sånt kunde jag minsann redan i lågstadiet, om inte förr. Jag kunde det definitivt när jag började mitt första arbete.

Jo, det kommer säkert fram även om man skriver adressen uppe i vänstra hörnet med orten först och namnet sist - men det är inte snyggt, och verkligen inte professionellt.

"Dagens ungdom..." Sa hon med en djup suck, skakade på huvudet, och till och med himlade med ögonen.

Vårkänslor!

Det är vår i luften! Snön smälter och fåglarna kvittrar. Nu känns det att vintern har varit lång.

Moa har varit ute och tagit sina första steg utomhus och nu när hon har förstått vad skorna är till för så har hennes skofobi helt försvunnit! Det är till och med så att hon själv hämtar sina skor och vill att vi sätter på dem.

Att vara ute och gå med henne tar sin lilla tid. Man får räkna med en tjugo minuter på 100 meter, men det är det värt så länge man inte har bråttom någonstans. Hennes glädje och uppenbara fascination av minsta lilla löv som rasslar över gångvägen i vinden är oslagbar.

Gambling

"Det är nästan som en trisslott", sa Per, "man har chans att vinna 1000 kronor i månaden i femton år."

Men den här månaden blev det ingen vinst.

Melodifestivalen

Hörde Sebastians låt och trodde att den skulle vinna hela skiten! (Och jag gillar inte Sebastian egentligen).

Men så tar den sig inte ens vidare till andra chansen!

Det är så jag skäms lite, hemskt dåligt gissat. Eller dåligt uträknat, för jag visste ju att unge herr Saade var med.

Uppdatering

Moas fjärde tand är på väg.

Hon har lärt sig att gå.

"Tack, tack!" Säger hon, både när hon tar emot saker och när hon ger bort saker. Kanske mest när hon ger bort dem.

Hon pekar på bilar, bussar, lastbilar och traktorer och säger"BU!" i ett försök att säga buss.
Utanför fönstret kör bussarna förbi på bussgatan, så det är inte så konstigt att allt som går på hjul är en buss. Hon står där på tå och kikar ut genom fönstret och säger "BU!"

Klossarna sätter hon ihop och plockar isär, men det där med pussel har hon inte fått grepp om än. Hon tycker om att äta på bitarna däremot.

Per busar med henne, jagar henne och kittlar henne under hakan så hon skrattar så hon kiknar. Jag lyckas aldrig få henne att skratta på samma sätt. När det gäller lek så är pappa hennes favorit.

Däremot är det jag som får saker av henne, leksaker, vattenflaskan, nallar och skräp. "Tack, tack" säger hon när hon gått förbi Per och istället räcker fram saken till mig.


Min dotter är ett år och en månad gammal. Hon är inte en bebis längre, utan ett barn. En riktig liten människa med en egen vilja, fantasi, personlighet, humor. Det är roligt att se henne varje dag, och försöka förstå sig på hur hon tänker.

Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara att ha en liten i sitt liv. Hur vardagen skulle bli så mycket mer betydelsefull, och jag är tacksam varje dag för att hon finns.