Samtalsämnet nummer ett

"Hur är det med magen? Sparkar det? Vet ni vad det blir? Hur mår du? När är det dags? Hur länge har du tänkt att jobba?"

Ibland känns det som om allting kretsar kring mage och bebis. Som om min identitet är detsamma som gravid just nu. Jag har märkt av det fenomenet förut när vänner varit gravid, att det är det enda de får frågor om - speciellt från kvinnor som själva fått barn. Jag trodde att det skulle bli väldigt trist, men ärligt talat är det ganska mysigt. Det är ju det stora viktiga som händer i mitt liv just nu, och jag tycker om att andra är nyfikna och intresserade. Det är inte alls lika tråkigt som jag befarade!

Dessutom är det väldigt praktiskt att ha ett givet samtalsämne i situationer när man ska småprata med folk man inte känner särskilt väl.

För att besvara frågorna högst upp:
Magen mår bra, den blir bara större och större! Jag har börjat vagga. När jag försöker gå fort känner jag mig som en pingvin. Pingviner är ganska söta.
Det sparkar. Vissa dagar mer än andra. Nyss såg jag hur magen hoppade till av en spark.
Vi vet inte vad det blir, det ska bli en överraskning!
Det är beräknat tjugonde januari och än så länge mår jag fint, förutom att jag är tung, andfådd, blir trött fort och ibland har en riktigt jobbig halsbränna.
Jag ska försöka jobba så länge jag mår bra och orkar med.

Ett händelserikt år

För ett år sen bodde jag i ett rum och kök. Jag hade inte någon pojkvän (inte ens en potentiell pojkvän, träffade bara konstiga typer på nätet och på krogen). Inte heller hade jag något jobb eller vettig utbildning. Det kändes lite som om jag inte hade åstadkommit någonting under mina då 28 år. Vilket naturligtvis inte var sant för jag hade gjort och upplevt massor. Det var just då som det vissa dagar kändes som om jag stod still.

Det var bara för ett år sen! Tänk hur fort ens liv kan förändras. Nu bor jag ihop med världens mest fantastiske pojkvän som jag är galet kär i. Jag har (snart) ett fast jobb som jag trivs riktigt bra med. OCH - jag kommer att ha ett barn om ungefär två och en halv månad. Det låter lite tokigt! Det låter också ganska underbart. Det är verkligen underbart. Jag är helt igenom lycklig.

En ny era har inletts!

Det smet en liten fis i ett enda stort PLOPP. Det gick inte att låtsas som om det inte hade hänt. Det var för uppenbart. Jag tittade förskräckt på Per som tittade på mig och så utbrast vi samtidigt: "Det var Svante!!" Sen sprang jag in i vardagsrummet och skämdes. Per kom skrattandes efter och sa att jag var söt.

Igår förmiddag låg jag på sängen och vilade när han kom och spoonade in sig hos mig. Hade det riktigt mysigt när min mage krampade och jag grimaserade vilt ett par minuter. Det var bara min mage som krånglade, förklarade jag så att han inte skulle bli orolig. Strax efteråt kunde jag inte hålla inne prutten, den smög sig ut. Per fnissade och jag sa förlåt, den smet. Oj, vad generad jag blev.

"Du fiser aldrig!" sa jag till honom.
"Det gör jag visst det" sa han.

Så igår kväll slog han till och släppte en riktig brakare. Jag skrattade och han såg riktigt stolt ut. Nu har vi överstigit det hindret. Pruttarnas tid är inne. Det är ändå lite lätt fantastiskt att vi klarade oss från att fisa inför varandra i över tio månader!

"Du vet inte vad du har släppt lös.... " säger han sen. Ska han säga. Jag ska nog visa honom! Han är bäst på att rapa, men han kan ju inte få vara bäst på allt!

Tur att man har fyra försök på sig i alla fall

För ett par månader sen fick jag en grundhandling från transportstyrelsen. Fick en rejäl skopa ångest av att det redan var dags att förnya körkortet. Plus att jag är rätt nöjd med det gamla kortet och inte alls hade någon lust att ta ett nytt!

Så jag har skjutit på det så länge som möjligt. I onsdags tänkte jag att jag skulle gå och ta kortet efter att jag klippt mig, men på vägen över stan mötte jag Pers mamma som frågade om jag ville åka med henne hem. Svårt val. Klart att jag ville ta chansen att slippa åka buss hem!

I torsdags pallrade jag mig iväg till automaten istället. Trött och sliten efter jobbet och sådant där är inget man gör varje dag direkt. Det tar ett tag innan man förstår när korten tas. Snabbt går det! Per skrattade gott när han fick se dem, och det gjorde jag med. Han har redan lagt upp dem på bilddagboken, men de är så bra så de får hamna här med. Såna här kort tror jag inte man lyckas med om man försöker, de bara blir av en slump. Sista kortet i serien är nu ivägskickat, så får jag se om det blir godkänt eller inte.

1. Oj! Knäppte den så fort?
2. Åhh...
3. Koncentration!!
4. Det får duga...

Smärta!

Igår när jag var hos frisören passade jag på att få mina ögonbryn plockade ordentligt. Jag tycker det är skönt att någon annan fixar till dem när de har växt igen, och så är det lättare att hålla efter dem själv sen. I alla fall, jag ligger där med hårinpackning medan hon plockar och plockar och det gör för jävligt ont. Det svider, jag får ryckningar i ögonbrynen och ögonen tåras. Det enda jag kunde tänka på var:

Hur i helvete ska jag klara av att föda barn när jag knappt klarar av att få brynen plockade av ett proffs i några minuter??

Otäck dröm

Inatt hade jag en riktigt obehaglig dröm. Kommer inte ens att komma i närheten av att beskriva stämningen i den om jag försöker, men jag ska göra så gott jag kan. Sen kanske någon kan våga sig på en drömtydning.

I drömmen är det två unga män, jag vet inte vilka de är, men de känner varandra sedan innan. De har precis fått reda på att de blivit smittade av ett virus som när som helst kommer att bryta ut. Det är en fruktansvärd sjukdom som gör att de kommer att bli helt galna av raseri och börja attackera och döda alla runtomkring sig (tror jag har sett en film om det här för länge sen nu när jag tänker efter). I alla fall så ser de skräckslagna på varandra innan de springer iväg åt varsitt håll. Kanske försöker de fly från sig själva och vad de kommer att bli.

I nästa scen i drömmen vaknar jag liggande i ett hörn på golvet i ett mörkt rum. Det känns lite som en stenkällare, det finns inga fönster och bara en öppning ut mot världen. Överallt omkring mig ligger blodiga, lemlästade kroppar. Jag förstår att sjukdomen har spritt sig, att i stort sett alla blivit smittade och dödat varandra. Av någon anledning lever jag, kanske trodde de att jag redan var död. Jag ser i ögonvrån hur någon smyger förbi dörröppningen och jag ligger alldeles stilla och försöker låta bli att andas, men jag är rädd för att synas. Min bleka hud lyser i jämförelse med de blodiga smutsiga kropparna. Varelsen kommer in och stryker handen över min kropp och över min mage. Jag blundar, håller andan och hoppas att barnet inte ska sparka. Varelsen lämnar mig och smyger ut igen.

Jag reser mig upp och går in genom en korridor bakom mig. Där ligger fler döda människor, bland annat Sylar (från Heroes) och jag böjer mig ner och drar ut en glasskärva ur hans bröst så att han kan läka sig själv. En annan kvinna ligger skadad bredvid, hon lever och jag frågar henne om hon är galen eller om hon klarat sig. Hon har klarat sig så jag hjälper henne upp. Sylar, hon och jag ger oss av därifrån.

Jag står utanför en port till en lagerlokal full med matvaror. Dörren är öppen och två av mina kompisar är därinne, medan jag och en till väntar utanför. Då kommer det en grå Volvo kombi körandes. Den stannar några meter ifrån mig och tre killar i artonårsåldern hoppar ut. En av dem kommer emot mig. Jag riktar ett gevär mot honom och skriker stopp! Han fortsätter gå mot mig trots att jag fortsätter att skrika "stopp, stanna, inte ett steg längre annars skjuter jag!". Till slut har jag gevärspipan mot hans bröst och då trycker jag av utan att tveka. Jag trycker och trycker men det bara klickar. Killarna skrattar och då börjar jag slåss med geväret istället. Jag slår dem och sparkar och de backar undan. På något vis kommer jag åt en låda med patroner (de ser ut som batterier) och jag stoppar in ett par stycken i geväret och riktar det återigen mot killen.

"Du vågar inte!" säger han och skrattar.
"Varför skulle jag inte göra det?" svarar jag. Jag vågade ju förut så varför skulle jag inte våga nu?

Jag vaknar långsamt med orden "jag gör det, jag gör det" ekandes i huvudet. Det tar ett tag innan jag vaknar till ordentligt och förstår att det bara var en dröm. Vissa drömmar kommer man bara ihåg en kort stund när man vaknar innan de försvinner. Den här har knappt bleknat, den var full av färger, dofter och känsla.

Vill iväg

Gravidkuren

70 minuter. Avslappnande kurbad. Ansiktskur med rengöring, mask och massage. Avslutas med en cirkulationsfrämjande fotkur med peeling och massage.

Det låter helt underbart! Speciellt fotkuren, eftersom jag snart inte kommer att kunna ha någon kontakt med mina stackars fötter alls.

Jag vill åka på spa med Per en helg snart. Jag vill komma iväg och koppla av och mysa. Ha det lugnt och skönt och romantiskt. Få färdiglagad mat, slippa diska, sova i rena lakan och gå omkring i morgonrock hela dagarna. Om vi kommer iväg tänker jag passa på att ta ovanstående spabehandling - men det är bara en bonus och inte anledningen till att jag vill åka.

Jag tror att jag har lyckats övertala honom, men ni som vet hur härligt det är på spa med trerätters middag, bubbelbad och tofflor kan väl lägga in en kommentar så att jag får fler saker att motivera med.

Apropå gårdagens inlägg så hann jag inte berätta om sparken för Per när jag kom hem, han hade redan läst om det i bloggen. Plus i kanten till honom för att det var en av de första sakerna han sa när jag kom innanför dörren.

Sparkar del 2

Idag kom första sparken uppåt. Tidigare har Svante enbart sparkat nedanför naveln, ganska vilt emellanåt men han har ändå hållit sig i de trakterna. På förmiddagen idag kickade det till ovanför naveln, lite vid sidan och under revbenen. Jag hoppade till en smula i stolen av förvåning.

Jag berättade det för en kompis som sa "Fränt? Men varför berättar du det?"

Ja, det kan man ju undra, men hon frågade faktiskt om det hänt något nytt och det var något nytt för mig. Hon får veta det mesta, även det som inte är så värst intressant. Per däremot kanske tycker att det är roligt att få reda på. Jag ska berätta det för honom när jag kommer hem. Om jag hinner innan han läser det här.

Efter det har det lilla livet tumlat omkring och röjt som vanligt. Är övertygad om att det skulle synas små fötter som buktade ut om jag var lite smalare.

Annars har den andra gömt sig väl

"Är du säker på att det bara är en?"

Har varit i Värmland och träffat familjen och släkten för första gången på några månader, och de tyckte nog att jag hade blivit ganska stor. Det är faktiskt tre månader kvar, så jag hoppas att magen inte kommer att växa så mycket mer för då kommer jag väl att bli tvungen att rulla fram!

Det blev mycket prat och planering om en framtida bebis och för första gången kände jag en längtan efter att den ska bli född. Visst jag har längtat förut också, men nu var det på ett annat sätt. Jag har tyckt att det varit skönt att det är lång tid kvar, för jag är inte redo. Jag måste förbereda mig både praktiskt och mentalt. Nu längtade jag och tre månader kändes ganska länge.

En härlig och lite pirrande känsla, men jag blir fortfarande lite chockad när jag inser att jag och Per faktiskt ska ha ett eget barn om bara några månader!

Hem

Idag är jag hemma och njuter av en semesterdag. Helt spontant. Jag kom på igår att det skulle vara väldigt skönt att vara ledig. Det har varit en tuff vecka och jag kände mig sliten, så jag frågade chefen om det gick bra och det gjorde det. Nu tar jag det lugnt. Har ätit frukost i lugn och ro. Druckit kaffe i lugn och ro. Slappat, surfat, spelat och bara njutit. Härligt. Dessutom kommer jag pigg och utvilad till värmland ikväll.

Vi tar en tur dit över helgen, åker i stort sett så fort Per kommer hem från jobbet. Ikväll blir det mys och imorgon middag hos farmor och farfar. Och så hoppas jag att vi hinner med fika med mina underbara vänner som jag ser alldeles för sällan!

Värmland är fint. Jag har hemlängtan. Längtar efter skogen och luften och stillheten och varenda krök på vägen som jag känner igen. Var jag än bor i världen så kommer det alltid att vara hemma.

Mardröm

Vi har nyss bytt lokaler med jobbet och inatt hade jag en riktig mardröm om det! För många många år sen kände jag en tjej som var otroligt jobbig. Feg, korkad, osäker och pratade bara om sig själv hela tiden. Jag har nog aldrig stört mig så mycket på någon någonsin!

Inatt drömde jag att hon hade fått jobb här hos oss, vilket var riktigt illa bara det. Första dagen på nya stället gick jag i korridoren och letade efter mitt rum där jag skulle sitta. Jag gick förbi rum efter rum utan att hitta mitt namn på någon dörr. Till slut kom jag till sista rummet och där stod hennes namn och mitt namn! Ångest! Jag ville inte gå in så jag gick förbi dörren istället och satte mig i en trappa och funderade på hur jag skulle göra. Sen blev jag arg för att mina chefer hade satt mig i samma rum som henne utan att fråga. Hade hon sagt att vi var bästisar en gång för länge sen och de hade trott på henne?

Gissa om det var skönt att vakna och inse att det bara var en dröm och att jag inte alls behöver ha något med henne att göra om jag inte vill.

Firar

Idag har jag och Per varit tillsammans i hela tio månader.
Det firas med ne... jag menar chokladbollar!

Bortglömt

Jag vet att jag formulerade ett så bra inlägg på bussen på väg till jobbet. Nu är det borta. Jag försöker gå igenom i huvudet vad det kan ha handlat om; buss, gravid, strumpor, jobb, vänner? Inget resultat. Det är helt blankt i huvudet. Det är så irriterande för jag vet att det var bra!

Apropå att komma ihåg att det var något riktigt bra som man har glömt bort...

För många år sen berättade en kompis om en bekant som rökte på rejält en gång. När han var som högst upp (eller längst ner) kom han på det klokaste och bästa han någonsin tänkt. Det var ungefär som att komma på meningen med livet! Så han skrev upp tanken på en lapp och slocknade. När han sedan vaknade kom han ihåg att han skrivit upp något extremt smart, så han läste lappen och där stod:

Bananer är gula!

Så med det i åtanke är det inte säkert att dagens bussfilosoferande var så bra som jag tror, jag är trots allt ganska trött och inte riktigt vaken den tiden på morgonen.

100 dagar kvar

Idag flyttade jobbet till nya lokaler i nytt hus. Det var totalt kaos på morgonen när vi skulle logga in i alla program och det inte fungerade som det skulle. Sakta men säkert kom allt igång och det återgick till det mer normala igen. Ny lokal, nya rutiner och samtidigt var det massor med nytt folk, och en del gamla bekanta som var roliga att träffa igen. Det hände saker hela tiden och dagen gick fort i alla fall!

Det är 100 dagar kvar till beräknad förlossning. Sånt är lätt att hålla koll på när man registrerat sin graviditet på familjeliv.se. Jag och Per var på USÖ på informationsträff. Nu känner jag mig lite lugnare när jag vet vart jag ska ta vägen och vilken dörr jag ska ringa på när det är dags att åka in. Jag är ett sånt kontrollfreak. Känns som om jag har resfeber, ska flyga för första gången och inte vet vilken gate jag ska till på Arlanda eller hur man gör när man checkar in.

Nu är jag trött och skulle behöva helg igen. Igår var första gången som Svante höll mig vaken när jag skulle sova. Svante sparkade och for omkring så jag fick klappa en stund på magen tills det lugnade ner sig.

Barnvagn - check!

Igår morse vaknade Per och sa att han hade drömt att Danmark vann över Sverige med 1-0. Då måste du spela på den matchen sa jag! Det gjorde han naturligtvis inte. Så vi blev inte rikare för det.

Han var hos en kompis och kollade på matchen. Jag var hemma och såg på James Bond och åt chips. Hade det väldigt lugnt och skönt. Har varit stressad och nojig ett bra tag nu, så jag tog fram ett tomt block och började skriva listor över allt som ska köpas, fixas och ordnas till Svante. Sånt gör mig lugn.

Idag fick Per bocka av det största inköpet från listan, nämligen barnvagnen. Efter många om och med och funderingar (från min sida) har vi äntligen bestämt oss. Eller om det var jag som bestämde mig och Per gav med sig nu när jag äntligen verkade säker på något. Värre beslutsångest över något har jag nog aldrig haft förut! Jag har till och med drömt mardrömmar om barnvagnar. Började med att titta på Emmaljunga Nitro City, skummade igenom utbudet av Teutonia, Bugaboo och alla andra. Fastnade en sväng för Mutsy - men den gick inte in i bilen. Senaste tiden var det Brio Sing som gällde.

Idag var vi på Babyproffsen igen när vi ändå var ute i de trakterna och hängde. Kikade på Brio Sing igen, och så helt plötsligt bestämde vi oss för Brio Go. Per valde färg och så betalade vi handpenning. Nu är det klart och det känns väldigt väldigt skönt. Bara att hoppas på att jag inte ångrar mig!

Nu ska vi njuta av kaffe och kardemumma. Det har vi förtjänat efter det här.

Uttråkad

Andra veckan på rad som Per jobbar kväll. Jag är ensam hemma och har väldigt tråkigt. Vad gjorde jag förr egentligen?

Inatt drömde jag att Per och jag skulle flytta in i min mormors hus (vart mormor hade tagit vägen framgick inte). Vi planerade var vi skulle ha sovrummet och någon tyckte att vi skulle ha det i grovhallen vid trappan till övervåningen. Det lät inte som någon bra idé tyckte jag och så kom vi fram till att det var bäst att bygga ut nedervåningen.

Undrar om min käre pojkvän kan tänka sig att flytta till värmlandsskogarna?

Jag har nog bara hemlängtan, det brukar gå över efter ett par dagar ute i vildmarken.

En liten förklaring

Apropå tidigare inlägg så fick jag en impuls att radera det direkt efter att jag lagt upp det, men jag stod emot och inser nu att det var nog lite förvirrande. Jag mår bra och det är inga större fel på mig, förutom att jag är lite lätt disträ.

Det jag menar är att jag är enormt imponerad av de som klarar av att skriva öppet och ärligt om sin sorg och sin smärta. Det är starkt och modigt gjort. Det är speciellt en blogg jag tänker på, som en av de klokaste och varmaste människor jag känner skriver. Att få ta del av det som har hänt, av känslorna och tankarna har verkligen betytt mycket när man inte har varit i närheten och kunnat ge det stöd man helst velat.

En annan dag ska jag ta mig i kragen och berätta om en fantastisk charmig liten kille som jag tyvärr bara fick träffa en gång.

Sånt som är svårt

När jag började skriva den här bloggen tänkte jag att här ska allt få plats. Inte bara det roliga och det glada. Utan även det som är tråkigt och sorgligt och jobbigt att skriva om, men det är svårt. Jag är för bra på verklighetsflykt som mina vänner kanske vet. Det svåra får inte plats på bilddagboken eller på facebook. Jag låtsas inte om det och pratar inte gärna om det. Ändå finns det hela tiden inom mig. Sorgen och smärtan och oron. Jag bär det med mig, i tankarna och i hjärtat finns det alltid plats.

I den här bloggen ska det finnas utrymme till det. Det här ska inte vara verklighetsflykt utan äkta och på riktigt. Jag har smygstartat med en del. Kan kanske kalla det träning.

Om ni har undrat varför jag inte sagt något alls om vissa saker, så är det här lite av en förklaring.

Som ett sågverk

Är fortfarande lite yr efter beskedet om jobb igår. Det känns så otroligt skönt att veta att jag har ett fast jobb att vara mammaledig ifrån och komma tillbaka till. Per kom hem vid halv ett inatt och gratulerade. Jag tyckte att jag var riktigt pigg då, men tydligen hade jag sagt något för att sen somna om och börja snarka i nästa andetag.

(Svante gör så att jag snarkar som ett helt sågverk. Jag sover gott, men Per är det synd om. När det väl går över och jag bara snarkar så där lite gulligt igen, så har vi en skrikande bebis istället.)

Bara en sak

Har bara en sak att säga idag.
En stor och positiv nyhet:

Jag har fast jobb från och med första januari. Det känns något alldeles enormt bra.

Besök nr 3

Idag var det dags för mödravårdscentralen igen. Det känns som om det var evigheter sen jag var där sist. I juni tror jag det var. Nu var jag nervös, för jag har hunnit fundera så länge på alla frågor jag ska ställa och hur barnmorskan skulle svara. Hon var inte så trevlig sist så det var nog det som gjorde mig orolig. Som tur var så hade hon vaknat på rätt sida idag och var faktiskt ganska snäll, så det gick relativt bra. Per var dessutom med och frågade en del åt mig när modet svek mig. Skönt. Om han inte förstod innan vilket stöd han var för mig så kanske han gör det nu när han läser det här.

För övrigt tror jag att det bara är i gravidtidningar som barnmorskor framställs som goda féer med enorm kunskap, förståelse och empati. I verkligheten är de vanliga människor med fel och brister och dåliga dagar precis som vem som helst.

Hur var det med mig och Svante då? Det viktigaste. Jo, alla prover såg bra ut. Jag behöver inget extra järn och inte var det något socker heller. Hon tog blodprover igen, för de förra hade tydligen kommit på villovägar. Inte gjorde det mig något, att sticka en nål i armen har jag verkligen inga problem med.

Efter det fick vi höra Svantes hjärta. Tjoff-tjoff-tjoff-tjoff. Fort gick det! Till skillnad från mitt intill, tjooooff-tjooooff-tjoooff. Det lilla hjärtat var uppe i 150-160. Om man ska tro på skrocket kommer det alltså att bli en flicka. En riktig liten vilda i så fall, för vid lunch och nästan hela eftermiddagen har det sparkats och boxats och knuffats för fullt. Tränar ungen på att bli akrobat kanske?

Inga rosa moln idag

Alla dagar är inte bra dagar. Vissa dagar frågar Per hur det är med mig flera gånger i timmen. Han är rädd att jag är ledsen för någonting för jag ser så "ledsen ut på ögonen". Bra, svarar jag, för det är det ju egentligen. Så försöker jag förklara, men det är inte helt lätt. Idag är en sån dag.

Jag är inte ledsen, inte deprimerad, inte arg. Hur ska man förklara avsaknaden av energi, av glöd? Det är mer som tomhet än en känsla. Om man är ledsen finns det en anledning som går att prata om. Om man är ledsen kan någon göra en glad igen. En tomhet liknande ett svart hål är svårt att fylla.

"Det är en sån dag" är det bästa svaret jag har. Det är hormonerna som spökar och det går över, det gör det verkligen.

Alla dagar är inte bra dagar, men jag är glad att jag har Per när dagarna är mindre bra.

Min stora kärlek

Min nya stora kärlek heter Acrobat. Vi var och hämtade sötnosen på Chilli idag och efter lite pyssel med benen så kunde jag äntligen krypa ner i den. Underbart. Här kommer jag att bo framöver. Kanske tur att min andra älskling jobbar kväll framöver så att vi inte behöver bråka om den.

Zantoreflexen

Det suger i vintarmen när jag träffar Sandra. Igår kollade vi Idol och åt morotskaka och jag blev tvungen att ta en alkholfri öl. Jag saknar våra vinkvällar så otroligt mycket, men igår kändes det nästan som förr. Förutom att det då var jag som planerade och var nervös inför dejter. Vad ska man ha på sig, vad ska man göra, vad ska man prata om, vad ska man ha PÅ SIG? Ja, jag kommer verkligen ihåg det där, det är ju bara knappt ett år sen. Nervositeten och pirret. Roligt var det, men jag är glad att den biten är över nu.

Hur som helst så var det skoj att bubbla med kära Zantoo igen. Det går ju faktiskt att göra det på alkholfri öl också.

Lycka är att...

Fjärde kvällen ensam.
En överraskning väntade när jag kom hem.
Jag har en underbar pojkvän.

Inte konstigt att jag är så galet kär i honom.

Bussfunderingar

Idag fick Örebro nya trendiga biogasbussar. Jag tänkte "Las Vegas" när den kom farandes i gryningen. Löfbergs lila. Ja färgen alltså. Kunde ha varit en turnébuss åt Sven-Ingvars. Fina, fräscha bussar. Sätena kanske inte var världens skönaste men med gott om plats åt benen. Det är bra! "Oj, vilka stora rena fönster!" tänkte jag när jag tittade ut.

Bussresandet börjar oroa mig lite. Till jobbet är det inga problem, jag är nästan först med att stiga på och kan vraka och välja mellan de bästa platserna. Hem däremot är det värre. Bussen är alltid överfull trots att jag jobbar över lite och tar en senare buss för undvika den värsta folksamlingen. Ska jag få sitta eller inte? Nu går jag på i början av linjen och hittills har jag lyckats, ibland har jag haffat åt mig en handikapplats (bredvid figuren med brutet ben så är det en figur med väldigt stor mage, så jag har inte alltför dåligt samvete). Jag oroar mig lite för hur det ska bli sen, när jag blir riktigt stor, och arbetsplatsen har flyttat så att jag inte kan stiga på där jag går på nu utan blir tvungen att gå på när bussen redan är överfull. Varje dag ett orosmoment.

Kanske blir det bra träning för mig att kräva en plats, ta vad jag behöver.
Eller så ligger jag hemma i sängen, sjukskriven på grund av foglossning. Så då är problemet löst.