Apropå tidigare inlägg så fick jag en impuls att radera det direkt efter att jag lagt upp det, men jag stod emot och inser nu att det var nog lite förvirrande. Jag mår bra och det är inga större fel på mig, förutom att jag är lite lätt disträ.
Det jag menar är att jag är enormt imponerad av de som klarar av att skriva öppet och ärligt om sin sorg och sin smärta. Det är starkt och modigt gjort. Det är speciellt en blogg jag tänker på, som en av de klokaste och varmaste människor jag känner skriver. Att få ta del av det som har hänt, av känslorna och tankarna har verkligen betytt mycket när man inte har varit i närheten och kunnat ge det stöd man helst velat.
En annan dag ska jag ta mig i kragen och berätta om en fantastisk charmig liten kille som jag tyvärr bara fick träffa en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar