Gott Nytt År!

Om en och en halv timme ska jag vara på plats för nyårsfirande. Jag sitter i morgonrock med blött hår och tycker att jag har massor med tid på mig. Inte bara för att det tar max två minuter för mig och Per att gå dit, utan också för att det är så mycket som jag inte behöver göra innan jag ska dit. Till exempel förfesta.

För två år sen var jag på min vildaste nyårsfest någonsin. Vad jag kan komma ihåg i alla fall. Hemma hos Zantoo förstås. Helt galen kväll, på gott och ont. En sån där som man verkligen minns. Ni som var där vet vad jag menar! Och nu är det antagligen slut med sånt. Det här året blir det extremt lugnt. Lite mat och några alkoholfria öl. Jag kommer troligtvis inte ens att orka gå ut och kolla på några fyrverkerier. Det finns till och med risk för att jag ligger och sover vid tolvslaget!

Och hur kommer det att bli i framtiden? När jag har en liten son eller dotter att tänka på? Nej, det är nog bara att inse att det inte blir några fler galna fester á la Zantoo. Jag får titta på korten från den tiden och skratta åt alla minnen istället. Det är inte så dumt det heller.

Önskar er alla ett Gott Nytt År!

Äntligen!

Nu är den äntligen här! Svantes fina vagn.

Per var och shoppade idag medan jag var på jobbet. Förutom vagnen så var han även en tur till IKEA och fixade spjälsäng och lite sånt. Nu står allting i förrådet. Det är åtminstone ett steg närmare till att allting ska bli klart tills Svante kommer till världen.

Jag känner mig lite lugnare och tryggare.

Och så är det en väldigt fin vagn. Jag tror att Svante kommer att bli supernöjd!

23 dagar kvar

Vad STOR du är!! Du är ju jättestor! Du är OFANTLIGT gravid!

Den kommentaren fick jag när jag kom till jobbet idag och det är precis så jag känner mig när jag vaggar fram i korrdoren. Hade för övrigt inte alls någon lust att jobba igen idag, det kändes bara som en väldigt dålig idé. Jag sov dåligt inatt, det värkte i kroppen hur jag än låg. Det känns att det börjar närma sig. Det kan ju faktiskt börja när som helst egentligen även om det vore tidigt! Så där låg jag och väntade på att det skulle bli dags att gå upp och funderade på om det kanske inte är dags att packa väskan. Vilken väska ska man ta? Vad ska man ha med sig? Tänk om vattnet går utan att jag märker något? Det är inte nyttigt att ligga vaken så där...

Tack och lov har jag egen privatchaufför de här dagarna så jag slipper vagga fram i snön och vara rädd för att halka. Jag är inte så smidig. Bara stor och tung som ett kylskåp.

Fick precis reda på att Per har tänkt att ge sig iväg och hämta barnvagnen och shoppa loss på IKEA imorgon. Det skulle kännas väldigt skönt att äntligen få allting på plats och i ordning.

God Jul

"God jul!" Sa jag till Per när han slog upp ögonen imorse.

"God jul..." svarade han sömnigt, och fortsatte efter en liten stund: "Vet du vilket som är mitt bästa paket?"

"Nej."

"Det här", sa han och strök mig över magen.

"Men det får du inte öppna idag", fnissade jag.

"Jag kan vänta."

Han är så söt!

...

Var det i söndags det hände? Två dagar sen? Inte en evighet?

Livet är orättvist mot mina vänner. Man ska inte förlora sina barn! Inte någonsin.
Och det är så elakt att först få vara på ultraljud och få höra att allting ser bra ut, att glädjas och att kanske äntligen våga slappna av och lita på att det finns ett litet liv inom en, och så bara några dagar senare krossas allting. Det är... fel.

Jag går här och försöker leva vardagsliv som vanligt. Bakar julgodis, lagar köttbullar, planerar inför att mor och far och bror ska komma och hälsa på imorgon och fira jul. Ser på teve, spelar spel och så vidare. Men jag är konstant ledsen, och om jag emellanåt är som vanligt och glad - så får jag nästan dåligt samvete för att jag glömt bort hur hemskt det är.

Känslan av att vara otillräcklig och inte kunna göra något för att det ska bli bra igen är hemsk. Vet inte om det betyder något att säga att jag tänker på er jättemycket, men det gör jag.

Saker som är bra är att godiset och köttbullarna blev mycket goda. Familjen kommer hit imorgon. Vi har fått massor av fina julkort (tack alla). Vår lilla pyntade gran är jättesöt. Jag har fortfarande en underbar pojkvän. Svante verkar må bra och det gör jag också.

Ledsen

Det gick inget bra. Jag är så fruktansvärt ledsen. Det är så fel! Så orättvist! Finns det någon man kan vara arg på?

Och finns det något man kan göra?

Orolig

Min oro och nervositet och rädsla inför förlossningen känns just nu som en struntsak, något fånigt.

Med två kompisar på sjukhus så är jag mer orolig för dem. En är där med havandeskapsförgiftning och är beräknad att få barn 28 december, så det känns ändå ganska bra, även om det naturligtvis är oroligt.

Men den andra, som är i vecka 19-20 och åkte in till sjukhuset igår och blev inlagd på obestämd tid för att livmodertappen är öppen... Det är helt enkelt smärtsamt oroligt. De försöker förhindra värkar, men går vattnet så är det kört. Jag verkligen hoppas och håller alla tummarna för att det ska gå bra! Fast det ser ju inte så bra ut. Och de har verkligen varit så glada för den här bebisen. Så söta! Och jag har varit glad för att de också ska få ett litet kryp bara några månader efter mig och Per. Hoppas hoppas hoppas att det går bra!

Så rädsla för att föda känns inte mycket att bry sig om just nu. Det viktigaste med min förlossningen är att Svante mår bra och klarar sig fint - oavsett på vilket sätt han kommer ut eller vad som händer med mig.

Fortsätter att hoppas och hålla tummarna!

Jobb!

Idag satt jag i ett konferensrum på nionde våningen med utsikt över hela stan och planerade starten på 2010 med ett gäng härliga personer. Jag hade jätteroligt! I januari 2010 kommer allting att vara kaos, massor med problem ska lösas, arbetsuppgifter ska tilldelas, rutiner ska skapas och så vidare. Jobbigt förstås men roligt samtidigt. Och då ska jag gå hem! Och någon ska vara vikarie för mig. Sen kommer jag att komma tillbaka när allting har fallit på plats, alla vet vad alla gör förutom jag som inte har koll på någonting.

Jag vill inte gå hem nu! Jag vill jobba!

Ett år idag

För ett år sen var den fjortonde december en söndag. Jag och Per hade träffats i stort sett varenda dag de senaste två veckorna. När jag inte träffade honom längtade jag efter honom och när vi sågs var allting underbart. Det var två ganska intensiva veckor och jag var upp över öronen galet kär. Det är märkligt att det bara var två veckor, när det hände så mycket och jag kände så mycket!

Den där söndagen för ett år sen så blev vi i alla fall officiellt ihop. Jag önskar att jag kom ihåg exakt vad vi sa, men jag minns mest hur lycklig jag blev.

Jag kan utan tvekan säga att det här året har varit det absolut bästa året i mitt liv. Jag kan inte komma på något annat år som skulle ha kunnat vara bättre. Det här året har jag fått vara kär i Per varenda dag och jag är fortfarande alldeles vansinnigt förälskad i honom. Jag älskar honom lite mer för varje dag som går. Det är alldeles fantastiskt att det kan vara så här.

Ikväll ska vi ut och fira. Per har planerat och jag vet bara att vi ska ut och äta någonstans. Men inte vart, det blir en överraskning! Och så ska jag tydligen få en liten present! Spännande!

Nio dagar kvar...

Imorgon har jag semester. Känns hur bra som helst att ha ledigt på en måndag och förlänga helgen. Slippa söndagsångest! Sen har jag fyra korta dagar - på fredag ska vi ut och äta julbord på lunchen med jobbet och sen går jag hem och tar julledigt direkt efter det.

Jobbar i mellandagarna och två dagar i januari. Sen är det tänkt att jag ska vara föräldraledig.

Så jag har alltså nio dagars jobb kvar. Det är ju ingenting! Det är inte ens det egentligen eftersom två dagar bara är halvdagar och de andra dagarna slutar jag tidigare. För det mesta känns det ganska märkligt att jag ska vara ledig så länge sen, har aldrig INTE jobbat så länge i sträck sen jag började jobba. Å ena sidan ska det bli skönt, och roligt att få vara hemma med Svante. Men å andra sidan händer det så otroligt mycket på jobbet just nu och jag vill inte alls missa det och bli efter. När jag kommer tillbaka så kommer alla att kunna allting och allting gå på rutin. Tråkigt! Jag gillar kaos!

Får bara hoppas på att jag har fel och att det kommer att fortsätta hända nya saker och vara lite kaotiskt längre än några månader.

För övrigt så är det elva dagar kvar till jul och alla paket är inköpta och inslagna och ligger under granen som ska pyntas. Det är en liten idegran som stått på balkongen som nu ska få leka julgran. Idag har vi bakat pepparkakor, så om en liten stund blir det glögg och pepparkakor lagom till Robinson.

Jag har bra dagar också!

Livet är bra härligt.

Har en bebis i min mage som sparkar. En underbar pojkvän som jag fortfarande är galet nyförälskad i. I dessa tider har jag ett fast jobb som dessutom bjuder på en del oanade möjligheter.

Det är två veckor kvar till jul och trots att december är varm och regnig så myser jag av adventsljusstakar och paketinslagning.

Lyssnar på Winnerbäck och tvättar babykläder.

Slutade tidigare idag. Klockan är kvart i sju, jag har varit hemma i drygt tre timmar och är pigg och glad och förstår inte vad jag ska göra av hela kvällen.

Idag är livet bara härligt.

En liten stund av allvar

Mentalt börjar jag förbereda mig för att det kan bli tal om kejsarsnitt. Svante beräknas fortfarande bli jättestor, men vi ska kolla igen när jag är i vecka 38.

Jag som redan från dag ett har varit rädd för förlossningen är numera fullständigt skräckslagen. Därför har jag stoppat huvudet i sanden och mer eller mindre förträngt att ungen ska ut på något sätt. Fast det ska den ju, så det är dags att ta tag i det där.

Om jag visste att förlossningen skulle gå bra, att han inte vore jättestor, att han inte skulle fastna och få syrebrist eller bryta armen eller nyckelbenet på vägen ut, att jag inte skulle brista - eller ännu värre bli klippt - då skulle jag kunna hantera det tror jag. Då skulle jag "bara" behöva vara rädd för smärtan och för att förlora kontrollen och allt det där.

Men nu vet jag ju inte att det kommer att gå bra. Ingen kan garantera att förlossningen blir helt problemfri. Så en del av mig hoppas nästan att han kommer att vara tillräckligt stor så att kejsarsnitt är ett alternativ. Visst finns det bekymmer och risker med det också, men det känns som att det är under kontroll. Det är planerat och läkare finns på plats. Jag blir betydligt lugnare bara vid tanken på det.

Men det är många tankar som snurrar och som jag behöver bearbeta. I vilken utsträckning kan jag påverka? Hur fungerar det? Vad händer sen? Och så vidare. Ska höra med min barnmorska om jag får prata av mig med någon, så att jag inte står vid nästa ultraljud och får knapphändig information och att vi måste bestämma oss där och då. (Jag är ett kontrollfreak, jag vet).

Om det blir planerat snitt, så går jag miste om hela förlossningsupplevelsen. Inget väntande på att värkarna ska börja, eller att vattnet ska gå, inget samtal för att fråga om det är dags att åka in. Jag behöver inte oroa mig för att Per ska jobba när det händer. Får aldrig veta hur jag skulle ha hanterat smärtan, får inte veta hur Per reagerar och hanterar det. Det ligger en slags besvikelse i att missa allt det där, även om den är enormt mindre än rädslan för att föda en jättebebis.

Nu stoppar jag ner huvudet i sanden igen ett tag.

Det närmar sig

Igår var vi för första gången på föräldrautbildning. Efter den lite lätt pinsamma presentationen och genomgången av "vad vill ni prata om de kommande gångerna" så delade vi upp oss i gravida och partners.

Per och de andra hade fått berätta om hur deras respektive mått. "Hon är konstant trött" hade han sagt. Det stämmer bra det. Även de dagarna jag nu för tiden känner mig ganska pigg är jag egentligen trött, och de dagarna jag är riktigt trött så är jag så ända in i märgen trött så jag tror jag kommer att gå sönder. Ibland förstår jag inte hur Per står ut med mig. Han är bäst.

Ultraljud igen i tisdags för att beräkna hur stor Svante är. Läskigt läskigt läskigt. Jag stoppar huvudet i sanden ett tag till. Jag vill inte, vill inte, vill inte vill inte vill inte vill inte.