Svante diggar Loka

Loka var underbart. Jag var lite matt på förmiddagen och sov hela vägen dit, men sen mådde jag bra.

Rummet vi bodde i var fint med en skön säng. Vi startade med en väldigt god sconesbuffé och kakbuffé. Sen gick vi till spat och det var alldeles fantastiskt att ligga i bassängen. Jag kände mig lätt som en fjäder och svävade omkring i vattnet. Men lite roligt såg det nog ut när jag simmade på rygg med magen putande upp över ytan.

Innan middagen slappade vi på rummet och då fick Svante fullständigt tokspel! Jag och Per har aldrig varit med om något liknande och tyckte faktiskt att det var lite läskigt! Jag lyckades fånga några av Svantes krumsprång på film, men jag varnar känsliga tittare inte bara för min bleka mage utan för att det ser ut lite som i Alien innan monstret hoppar ut.

Learning by doing...

Det är inte hälsosamt att vara nyttig! Något jag egentligen har konstaterat för länge sen, men tydligen har jag inte lärt mig av mina tidigare misstag. (Har till exempel alltid blivit sjuk om jag försökt mig på att jogga och så.)

I torsdags tänkte jag att skulle vara nyttig genom att äta torkad frukt istället för choklad. Så jag satt i soffan med en påse torkade aprikoser och glodde på mammas pojkar (som var ungefär lagom iq-befriat för min extremt trötta hjärna). Efter några stycken såna där aprikoser tänkte jag att nu hade jag nog ätit alldeles för många och la undan dem.

Mycket riktigt. När Per kom hem vid halv ett vaknade jag och hade magknip! Trodde inte magen kunde kännas mer uppsvälld än vad den gör. Hade ont hela natten och sov inte mycket mer. När klockan ringde strax efter sex bestämde jag mig för att ta sovmorgon. Vaknade en timme senare och funderade på om jag var hungrig, när jag insåg att jag mådde illa. Riktigt illa. Snabbt upp på toa och kräktes.

Vet inte hur jag tänkte när jag en timme senare försökte få i mig lite yoghurt till frukost. Den fick jag inte behålla längre än tio minuter.

Så det blev en dag i sängen. Sov mest hela tiden. Vaknade till lite då och då för att gå på toa eller hämta vatten. Vid två-tiden fick jag i mig några skedar yoghurt. Småsov till dansbandskampen och förvånades över Settmans ganska så barnförbjudna skämt.

Per kom hem vid sju och då förflyttade jag mig från sängen till soffan. Mådde mycket bättre men hade fruktansvärt ont i kroppen efter att ha legat i sängen hela dagen. Fick äntligen i mig lite riktig mat och kollade på idol. Mycket skräp-tv blir det.

Usch vilken hemsk fredag!

Idag mår jag bra, men är förstås rätt matt. Ska bli skönt att komma iväg till Loka Brunn och bara vila och ha det skönt och slappna av i ett bubbelbad. Om en timme åker vi. Härligt!

Och hädanefter ska jag bara äta riktigt godis!

Hicka!

Igår var vi hos barnmorskan igen. Jag är alltid lika överkänslig när jag är där, blir alltid lika besviken. Har egentligen tusen frågor att ställa, men när jag väl tar mod till mig och frågar något så får jag inga ordentliga svar och inga nyfikna följdfrågor om vad jag menar. Jag får en känsla av att hon inte bryr sig utan bara tycker att jag ställer dumma frågor, så jag blir tyst. Hon bryr sig säkert egentligen, men som jag sa så är jag överkänslig.

Hur som helst så har det lett till att jag ställer väldigt få frågor. Snart har hon semester. Då ska jag få träffa någon annan. Det ska bli intressant.

För övrigt såg det bra ut. Hon lyckades mäta livmodern lite bättre och den är fortfarande stor. Pust. När hon lyssnade på hjärtljuden hände något roligt. Erika berättade nämligen att sist hon var hos barnmorskan och lyssnade på hjärtat så hade hennes räka hicka samtidigt. Nu hade Svante också det! Det var som om Svante hade tjuvlyssnat när vi pratat om det och minsann skulle visa att han också kunde. Eller hon kanske jag ska säga, för hjärtslagen låg på 160. Det ska vara en flicka om hjärtslagen är över 140 sägs det.

Det ska bli så spännande att se vad det är för en krabat som ålar omkring och hoppar på min urinblåsa!

Gravid x 3

Idag har det känts som om jag var tre gånger så gravid som jag var igår. Tre gånger så trött, tre gånger så tung, tre gånger så nedstämd och allt jag gjort har gjort tre gånger så ont.

Jag satt på jobbet och kände mig miserabel och längtade hem till sängen då Svante sprattlade till. Som för att påminna mig om anledningen till varför det är så jobbigt, och att det faktiskt är värt det. Ett litet lyckorus for igenom mig och en stund kändes allting mycket bättre. Tills jag glömde bort det och tyckte synd om mig själv igen. Så höll det på ungefär hela dagen.

Det slutade med att jag flexade ut och gick hem lite tidigare. Åt lite yoghurt och la mig i sängen och läste. Somnade ganska så kvickt och vaknade någon timme senare av att det ringde. Annars hade jag nog sovit hela kvällen så trött var jag!

Jag hoppas att det här bara är tillfälligt för idag så att jag kommer att känna mig lättare och piggare imorgon. Annars vet jag inte vad jag tar mig till om det ska vara så här de sista två månaderna!

59 dagar kvar

Det är 59 dagar kvar till beräknad förlossning. Nu känns det att det börjar närmar sig slutet. Det är mindre än två månader kvar och nedräkningen har börjat.

Det är söndag kväll och jag känner mig lite sliten efter en intensiv men härlig helg! Igår var tre av världens bästa människor här på middag. Jag är så glad att de kunde komma hit, att träffas och umgås och prata innan bebisarna kommer till världen. Som jag och Erika sa så ses vi nog nästa gång med en varsin unge i famnen. Det känns overkligt! Och spännande förstås.

Mycket prat blev det om barn och graviditet. Men också en hel del skvaller, nostalgi, bryderier och tramsande. Härligt! Från början hade jag tänkt att det skulle bli mera fest, men eftersom partyfolket redan hade planerat in andra saker blev det myskväll istället och jag är supernöjd.

Nu rumlar Svante omkring i magen och sparkar vilt åt alla kanter och håll. Sitter jag för stilla eller vad är det frågan om? Hungrig kan han ju inte vara, han fick nyss jättegod fläskfilégryta som pappa Per lagat till.

Så sjukt trött

Har haft utbildning den här veckan. Sånt är alltid jobbigt. Av någon anledning sliter det mer på en, eller i alla fall på mig, än normala jobbdagar. Så jag kom hem i måndags jättetrött. Minns knappt vad jag sa eller gjorde på hela kvällen. I tisdags när vi slutade var jag dödstrött och hade huvudvärk. Köpte mackor på subway. Åkte hem och åt. Tog en alvedon som inte hjälpte och låg i soffan och kollade på teve i stort sett hela kvällen. Borde förresten sluta titta på Desperata hemmafruar, det är nästan aldrig bra längre. Jag var så sjukt trött och sliten och huvudvärken gick inte över. Jag var tung och hade ont och allt kändes jobbigt.

För första gången bad jag Per ta över. "Kan du ta över nu? Det är inget roligt längre att vara gravid". Men det ville han förstås inte utan påpekade att det bara är två månader kvar.

Hade fortfarande ont i huvudet när jag vaknade halv sex på morgonen, tog en alvedon till som inte hjälpte. Så jag stannade hemma och vilade hela dagen. Det var verkligen superskönt. Välbehövligt också antar jag. Efter dagens utbildningspass känner jag mig mycket piggare. Nästan normal.

Experimentet, del 2

Måste fortsätta skriva om Pers äggexperiment som han höll på med i söndags.
Ägget tinade och sprickan drog ihop sig. Intressant.



Knäckte ägget och gulan var fortfarande frusen. Väldigt intressant konsistens. Lagade inte till något av ägget...




Sen fick han för sig att stoppa ett ägg i mikron. Äggsplosion! Fy tusan vad det small! Han hade att göra med städning ett bra tag. Vi skrattade länge åt det också. Skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Experimentet, del 1

Vetenskapsmannen Per fick igår för sig att frysa in ett rått ägg. För att se vad som händer.

Spända av nyfikenhet studsade vi upp ur sängen imorse för att kontrollera resultatet. Ägget hade inte exploderat, men det hade spruckit.

Nu ligger det i en påse och tinar.

Ultraljud nr 3

Per tycker att jag spårat ur och blivit för flummig. Det kan han faktiskt ha rätt i. Jag får skylla på att jag varit så trött eller något. Sjukt trött. Funderar på om jag ska korta ner mina arbetsdagar lite framöver så jag får komma hem och vila istället för att sitta på jobbet sista timmarna och kämpa för att hålla ögonen öppna.

Idag var vi på ultraljud igen. Min barnmorska kunde inte riktigt mäta livmodern på mig, så då åkte jag till specialistmödravården istället. Svante är en jättebebis. 1916 g redan! Det är fortfarande inom det normala, men krysset låg precis på gränsen. Så vi ska tillbaka dit om tre veckor igen för att kontrollera att Svante inte växer för mycket för fort.

Ultraljud i vecka 30 är för övrig inte så jättespännande. Bebisen är för stor för att man egentligen ska få något grepp om vad man ser. Det var en stor bubbla när de mätte huvudet och en stor bubbla när de mätte magen. Per tyckte dock att han såg en liten "boll" där han trodde att mellan benen var. Jag tror nog att det bara var önsketänkande från hans sida eller något. Det kan ju lika gärna ha varit navelsträngen eller vad som helst. Vi får se när Svante kommer ut om Per såg rätt i att det är en pojke eller inte.

Ett möte

Jag klev på bussen och satte mig på första lediga säte. Mitt emot mig satt en kille som knappade på sin mobil, han såg upp när jag pustande satte mig och magen tillrätta. Jag log lite snabbt mot honom och sen såg jag ut genom fönstret och drömde mig bort.

Efter en stund ringde hans mobil och det lät som om han var på väg hem till sin flickvän. "Vilken trevlig röst" tänkte jag och funderade ett ögonblick på om jag skulle säga det till honom, men kom på att det säkert skulle vara oerhört fånigt. Sen funderade jag över om jag inte möjligtvis kände igen den där rösten från någonstans. Såg lite närmare på killen och insåg att jag minsann hade sett honom någonstans förut. I huvudet gick jag igenom möjliga bekantskaper jag gjort genom åren; en dejt? Nej. En kompis kompis, någon jag festat med? Nej. Så kom jag på det! Det var spelevinken från mitt förra jobb! Han var i en annan del av byggnaden, men vi sprang på varann ibland vid entrén eller vid kaffeautomaten och han var alltid glad och hade något skoj att säga. En riktig charmör som fick mig på bra humör varenda gång.

När jag väl kommit på det så satt jag och smålog lite för mig själv, kikade på honom för att kolla att jag verkligen kom ihåg rätt. Till slut stoppade han ner telefonen i fickan och sa "vad tänker du på"?

Så jag förklarade att jag känt igen honom, och så skrattade vi lite och pratade resten av vägen om vad vi gör nu och om hans barn och om mitt barn på väg.

Det var roligt!

Den här dagen

Den här dagen har varit en helt vanlig dag. En sån dag då man betar av timmarna på jobbet. Det går på rutin. Inget speciellt händer. Jobbar, äter, jobbar. Filosoferar över allt och ingenting på bussen hem. Jag minns inte ens vad jag tänkte. Den här dagen kommer att gå förlorad. Finns det något speciellt jag kommer att minnas om ett par veckor? Vad händer med såna dagar? Är de värda något om ett par år? Har de egentligen över huvud taget existerat om man inte minns dem? Om man bara har levt de dagar man minns, hur många år är man då?

En riktig man

Fråga 1: Hur är en riktig man?

Får en bild av en orakad, bredaxlad karl i svettig flanellskjorta med en yxa över axeln som spottar snus och säger ungefär tre meningar om dagen. Däremot tror jag inte att det är det man är ute efter när man säger att man vill ha en riktig man (som pojkvän, sambo, i sängen). Så vad är det man är ute efter när man säger så? Kanske någon som är stabil och trygg i sig själv. Vet vad han vill och tar för sig. Samtidigt som han är generös och ödmjuk. En riktig man är inte elak, han är inte heller en besserwisser eller alltför mesig.

Ta nu de fyra sista meningarna och byt ut han mot hon så har ni samma svar till frågan hur en riktig kvinna är. Enligt mig i alla fall.

Fars dag

Firade Per på blivande fars dag imorse. Firade är kanske att ta i, men han fick ett paket i alla fall till frukost. Han blev förvånad och glad och då är jag också glad!

För några dagar sen skojade han om att han skulle behöva vänta i ett helt år på att bli firad, medan jag får fira mors dag redan i maj. Så jag vet inte om han trodde att jag fixade det här nu i sista minuten bara för att han sa så. I så fall tror han fel, för jag har planerat och handlat för flera veckor sen! Mest som en kul grej, men naturligtvis också för att jag är så otroligt glad för att Per ska bli pappa till vårt barn. Dessutom är han en alldeles fantastisk pojkvän till en gravid flickvän så han förtjänar verkligen en present.

För övrigt så hade vi en heldag på Marieberg igår. Vi handlade massor med saker. En hel del julpynt och till och med några julklappar. Känns bra att vara ute i god tid i år. Jag var också ute efter en vinterjacka och till slut hittade jag en som gick ihop över magen. Det känns lite dumt att köpa en jacka som jag bara ska ha ett par månader. Men jag får väl sälja den sen. Eller som Per sa "spara den till nästa gång".

Vaccineringssjuk

Idag är jag hemma från jobbet. Låg nerbäddad hela kvällen igår, det kändes precis som om jag skulle ha hög feber, varm och öm i kroppen och hängig. Plus att jag hade jätteont i armen! Så jag stannade hemma idag, nu framemot två börjar jag piggna till. Har stoppat i en tvättmaskin, startat diskmaskinen, bakat en sockerkaka och nu sitter jag här och skriver samtidigt som jag känner hur Svante skuttar runt i magen.

Jag tycker det var alldeles nyss som jag väntade på att Per skulle lyckas känna något. Nu inte bara känner han, utan det syns ibland också! Magen bubblar till och buktar ut när Svante är igång som värst! Det är häftigt, och värre lär det väl bli. Mamma har sagt flera gånger: "när jag väntade Anders, så tog han sats med fötterna mot revbenen och sträckte på sig - det gjorde ont!" Jag hoppas att Svante aldrig kommer att vara så elak mot mig.

Ett vimsigt inlägg

Känner mig lite vimsig i huvudet. Lite varm om kinderna. Öm i armen. Idag fick jag nämligen vaccinering. Får se om jag klarar mig från värre biverkningar eller om jag imorgon ligger i sängen med frossa.

Det var bara en parantes. Det jag egentligen gjorde idag på vårdcentralen var ett glukosbelastningstest. Tjugo i åtta var jag där i morse, redan tokhungrig eftersom jag inte fått äta något sedan igår kväll. Ett sådant där test tar de för att kolla om man har graviditetsdiabetes eller inte. Fick reda på i måndags att jag skulle göra ett sånt test och mina tankar hann förstås skena iväg rätt rejält!

Där satt jag i alla fall idag, drack en väldigt äcklig sockerlösning och sen var det bara att vänta i ett par timmar. Läste en föräldratidning under tiden. Stod förvånansvärt lite intressant i tidningen. Jag vill väl inte läsa om kvinnor över 40 som har svårt att få barn? Eller om par som har svårt att få sitt andra barn? Vart var nybörjartipsen för de som just kommit hem från BB med sitt lilla knyte?

Två timmar senare var jag tillbaka hos barnmorskan för ett stick i fingret. Testet visade bra värden. Ingen diabetes. Pustade ut och fick en spruta med vaccin. Väldigt snällt av henne att ordna det så att jag slapp gå tillbaka dit senare idag och köa med alla andra.

Gick raka vägen till konditoriet och åt en stor baguette med kyckling.

Helgen som var

Jag har haft en underbar helg! Den började med en ledig fredag då jag mest bara tog det lugnt. Förutom en sväng när jag tvättade, diskade och dammtorkade. På lördagen var vi till Västerås och firade Alvin på sin ettårsdag. Det känns märkligt att det redan har gått ett år sen jag höll honom som nyfödd. Det går så fort!

På kvällen kom några kompisar på besök. Jag fixade tacos och marängsviss. De hade med sig spel och så hade vi en riktigt trevlig kväll! Per drog iväg på grabbkväll och kom tillbaka vid två-tiden lite lagom fnissig. Han är så söt när han är lite berusad.

Söndagen tillbringade vi framför wow. Hela dagen! Med avbrott för lunch. Sen åkte vi iväg till en kompis och hälsade på deras nytillskott. Sex dagar gammal bara. En ganska stor bebis, men ändå så liten. Han låg i min famn och sov så sött, sträckte lite på sig och släppte en liten prutt då och då. Det är alltid speciellt att hålla en sån i famnen. Så liten och hjälplös och jag blir alldeles varm i hjärtat.

Jag frågade Per om han kan förstå att vi kommer att ha en sån där om några månader och han svarade tveksamt ja. För mig är det fortfarande rätt ofattbart. Jag har nyss insett att jag är gravid, men jag blir fortarande chockad när jag tänker tanken "hjälp, jag ska ha barn!!" I en minisekund förstår jag vad det innebär och allt stannar upp i en slags skräckblandad förtjusning. Sen går det över och jag går tillbaka till att lulla på som gravid.

Det är tur att man har åtminstone nio månader på sig att förbereda sig. Mentalt och praktiskt.