Projekt -10 kg

Start: 0

Okej. Jag började i måndags, men glömde väga mig. Det kom jag ihåg först idag så jag vet inte om de två första dagarna har gett effekt.

Planen: att gå ner tio kg.

Hur: Med en hel radda olika tankesätt, dieter, strategier, infallsvinklar och diverse försök.

Jag vet ju hur lätt jag tröttnar, slappnar av, tappar fokus och ger upp. Det saknas motivation som oftast helt enkelt.

Men nu har jag en plan! Och jag ska vara seriös och ambitiös och ärlig. Det är väl inte helt och hållet genomtänkt, men alla sätt är bra tänker jag!

Första veckan: sopplunchdieten. Vilket innebär, förutom soppa till lunch, havregrynsgröt till frukost, knäcke med keso och banan till mellanmål och minskade portioner.

Två första dagarna har gått fint. Jag har varit mätt och bara fuskat med en kaka.

Heja mig!

Slut på hemmalivet

Hade svårt att somna igår, var väl nervös för att lämna två barn på dagis och börja jobba igen, så jag låg och funderade ut alla vinnare i Eurovision sedan 1999. Kom på allihopa efter mycket funderade och sen somnade jag.

Var förstås tvungen att kolla i morse om jag hade fått ihop det och jodå - alla rätt! Klapp på axeln till mig.

Och jag lämnade två barn i tid på dagis, pigga och glada sprang de in för att äta frukost som om de aldrig gjort annat.

Jag hade hunnit fixa både smink och hår skapligt och hann med bussen. Stod vid datorn och funderade på lösenordet i fem minuter,  sen var allt som vanligt igen.

Precis som förr

Söndagen den 25 november 1962 startade Aftonbladet en ny serie om kvinnornas ställning i samhället. Tragiskt nog kunde den inledande artikeln lika gärna ha varit skriven idag, med bara några få förändringar. 

(Jag har tidningen kvar ifall någon är intresserad. Per hittade den på vinden och den är bara lite äten på i kanterna.)

Middag

Ebba äter först upp korven, sen spagettin.
Moa äter först upp spaggettin, sen korven.

De kompletterar varandra bra, kan man säga.

Lite kvällsfilosofi

- Vad kallas det om man är en sån som vill göra så många som möjligt glada? Frågade jag en gång på filosofin i gymnasiet. Minns fortfarande att jag fick svaret utilitarist, men den följande utläggningen om vad det innebar fick mig att förstå att läraren hade missförstått lite vad var ute efter. Jag var och är fortfarande inte någon utilitarist, men det kanske då var det närmaste man kunde komma min slags livsfilosofi. Jag utvecklade inte min mening och därför fick jag inte heller något bättre svar. 

Då ville jag dessutom ut i världen. Göra förändring. Utvecklas och segra. Skämmes dem som bara ville vara kvar med näsan i sin potatisblast i sin lilla minimala värld där allting var sig likt dag ut och dag in! Jag vill vara bättre, förbättra och vara egen. Unik. 

Men vad händer. 

Jag sitter här i mitt lilla hus, men mina små barn och mitt lilla grönsaksland. Trivs. Vill kanske förändra, men orkar inte, orkar inte kämpa och inte segra. Jag har kapitulerat för vardagen och Svensson-livet. Blundar inte för orättvisorna och allt man ska argumentera för eller, men ser förbi, är lite lagom. Köper ekologiskt när andan faller på och tänker att jag bara ska köpa begagnat men köper nytt i alla fall och delar bra länkar på facebook ibland till artiklar som är tänkvärda och som jag en gång hade kunnat skriva. 

Tillfälligt i dvala? Jag kanske kommer igen som pensionär. 

Nu lever jag livet. 

Ett annat slags liv än vad jag tänkte som ambitiös och lite vilsen artonåring i en småstad.

Sådärja.

Det här var Pers sista dag på semestern. Imorgon är han tillbaka på jobbet igen. Hans sista dag blev ju alldeles lysande. Istället för Tenacious D som det var tänkt på Gröna Lund så låg han hemma i magsjuka. Hurra.

Jag har två veckor kvar på semestern med inskolning av lilla Ebba på förskolan. Lilla sötnosen ska bli stora tjejen! Herregud vad det känns hjärtknipande och stort och sorgligt och roligt på en och samma gång! Hon, min lilla gosiga bebis, ska lämnas bort medan jag är på jobbet hela dagarna. Hur ska jag klara mig?? Det känns så mycket värre än när Moa skolades in - då var det mest roligt, så spännande att hon blivit så stor. Men det här ju min minsting! Sen är det slut på bebislivet.

Gosungen som börjar springa omkring, ropar mamma och skriker "DÄÄÄ" och pekar när hon vill nåt. Som kastar sig hejdlöst och har full tillit att vi ska fånga henne. Ebbisen som är överlycklig när hon får gunga, eller gräva, eller äta äpple. Den älskade lilla tösen som lyckligt kastar upp mina kläder till mig i sängen på morgonen för att jag ska komma upp. Hur ska mitt hjärta orka med att lämna både henne och Moa på dagis?

Jag kanske allvarligt får tänka över det här med att jobba 100 procent ändå...

Pyssel

Det är en underbar sommarkväll. Men jag passar på att pyssla lite medan Per är ute och målar. Det är semester det också.