Bara en dröm

Jag hade en av de märkligaste drömmarna inatt. Jag tänker inte ens försöka ge mig in på att återge den i sin helhet och in i detalj, för jag skulle aldrig lyckas, och skulle aldrig lyckas göra den rättvisa.

Jag ska försöka göra en sammanfattning av den, för den var lång och innehållsrik och så full av nyanser och vissa delar av den har etsat sig fast som om det vore riktiga minnen. Vissa drömmar gör ju på det viset, och har en förmåga att påverka en länge efter att man vaknat upp.

Jag ska försöka berätta, men jag vet att det kommer att verka som om det är flera olika drömmar, men det var faktiskt en och samma dröm som på något vis hängde ihop och de olika delarna hade stor betydelse för varandra.

Exakt var den började vet jag inte, men någonstans i drömmen hade jag i alla fall fött en flicka till, en jättesöt flicka med mörkt lockigt hår. Vi visste inte vad hon skulle heta utan funderade på olika namn.

Sen var jag på en fest i en lägenhet. Med gamla vänner och nya vänner, och även om jag inte var medelpunkten på något sätt, så kände jag mig hemma. Trygg och bekväm och på något sätt var det självklart att jag var där. Just där och med de människorna hörde jag hemma.

Så gick jag uppför en slänt, in i mörkret när två män plötsligt dök upp bredvid mig. Och jag skrek. I vissa drömmar lyckas man aldrig vare sig springa eller skrika, men nu skrek jag högt och ljudligt av mina lungors fulla kraft och jag visste att jag skulle bli räddad.

Sen stod jag en bit utanför en nästan fallfärdig lada. Fast det var ingen lada utan en slags bostad. Jag stod där och funderade på om jag skulle gå in eller in. In betydde tillbaka, och jag visste inte om jag ville tillbaka. Jag funderade på vad jag hade haft och kom till slut fram till att det borde vara rätt att gå tillbaka. Jag gick in i huset och gick förbi små sovalkover där personer inte bara sov utan bodde. Till slut såg jag honom. Han som jag levt med förut. Han satt i en säng framför en annan man och det syntes på dem att de var ihop.

Han blev inte glad att se mig. Han undrade var jag hade varit och jag försökte finna ord. Att säga att jag varit ute på ett äventyr lät inte riktigt rätt. Men han hittade orden åt mig. Jag hade varit i en annan värld. Ja, sa jag så var det. Men även om jag hade begett mig till en annan värld så hade hans värld hört talas om mig. Och det var inga snälla historier som berättats. De har gjort narr av mig och du har skämts för mig? frågade jag och han nekade inte.

Jag var inte arg på honom, bara ledsen, och jag visste att jag skulle lämna honom igen och gå tillbaka till den andra världen. Och jag försökte förklara för honom varför. Förklarade att i den andra världen hade jag känt mig trygg. Omtyckt och respekterad för den jag var. Där hade jag inte behövt vara någon annan. I den andra världen hade det känts som om jag fanns på riktigt.

Och någonstans när jag satt där och förklarade för honom så vaknade jag till och i en slags halvdvala fortsatte jag att förklara varför jag gick tillbaka.

Det var märkligt. En dröm som har så många bottnar, som jag kan fundera på länge, länge och som jag känner har varit enormt viktig just nu. Att åtminstone få en del av den nedskriven är betydelsefullt.

Förlåt att jag är kryptiskt. Det här blogginlägget är verkligen mer för min egen skull än någon annans.

Mig och dig

Det är inte lätt det här med mig och dig.

"Hjälpa dig" säger Moa fast hon menar "hjälpa mig". Och det är ju inte så konstigt eftersom vi ständigt frågar henne om vi ska "hjälpa dig?".

Likadant säger hon att hon ska visa mig, fast hon menar dig. Hon har helt enkelt inte riktigt fått ordning på det där med dig och mig än, men hon försöker.

Jag försökte förklara det för henne en gång på vägen till dagis och insåg att det faktiskt var ganska komplicerat även om jag försökte förenkla det.

"Jag säger mig om mig och dig om dig, och du säger mig om dig och dig om mig, hänger du med?"

Jag tror tyvärr inte att hon blev något klokare av det, och jag förebrår henne inte heller.

Ut på tu man hand

Ikväll ska jag och Per ut och äta romantisk middag.

Sista gången innan vi är tvåbarnsföräldrar.

Vi ska ha det så himla mysigt.

Och så här snygg är jag med min stora mage!

Gravid och lite ledsen

Jag orkar inte skriva om sånt som är tråkigt och sånt som gör mig ledsen. En del av mig kanske vill, men den delen tränger jag undan så fort den försöker få sina tankar på pränt. Istället skriver jag om annat. Mer vardagliga och triviala saker. Låter glad och glättig fast jag inte alls är så värst glad och glättig just nu.

Allt som har hänt senaste tiden, med farfar bland annat (som jag av ovanstående orsaker inte skrivit något om) gör att jag inte kan glädja mig åt och se fram emot bebisen så mycket som jag skulle vilja göra. Som jag känner att jag borde göra.

Det gör att jag inte njuter av de här föräldralediga veckorna innan bebisen kommer så mycket och på samma sätt som jag hade tänkt och trott att jag skulle göra.

Istället går omkring som i dvala. Känner mig ledsen och liten och emellanåt en smula förtvivlad. Gravidhormoner gör säkert inte saken bättre. Och så blir jag ledsen för att jag är ledsen och inte glad som jag borde och så blir jag ännu mera ledsen. En ond cirkel.

Tack och lov glömmer jag bort det ibland. Och så är jag glad på riktigt. Får för mig att skriva något banalt på facebook. Fnissar åt vad andra skrivit. Älskar Moa. Älskar Per. Fast det gör jag förstås oavsett om jag är glad eller ledsen.

Älsklingen

Hus, prinsessa och bebis

När det äntligen kommer ut ett hus på hemnet som åtminstone verkar som Det huset för oss - ja, då ligger det helt åt fanders fel! Inget hus idag heller alltså. Jag blir så ledsen.

Annars är dagens stora händelse att en prinsessa kommit till världen. Det är det väl ingen som missat?

Daniel berättade själv för pressen att det fötts en prinsessa. Men jag tror inte att han någon gång pratade om sig själv som pappa, och om Victoria sa han bara "Kronprinsessan", han kallade henne aldrig för sin fru eller något annat mer familjärt. Det tycker jag är lite märkligt. Trots det känns han mer folklig och gullig än någon av hela kungasläktet.

Idag är det två veckor kvar till beräknat. Eller kanske bara en vecka om det blir igångsättning tidigare. Nu känns det märkligt.

Igår var jag hos barnmorskan för sista gången. Hon kollade så att bebisen hade växt som den skulle och konstaterade att den hade fixerat sig. Snart är det dags. Det är in i satans tungt nu och det trycker på något fruktansvärt obehagligt. Ibland känns det som om jag går omkring med ett bowlingklot mellan benen! Inte för att jag vet hur det känns på riktigt, men man kan ju föreställa sig...

Från och med nu tänker jag inte böja mig ner och plocka upp saker från golvet om jag inte verkligen måste! Så det så!

Nu ska det bli soffläge, sängläge eller datorläge så ofta jag bara får chansen!

En länk

Det här är helt klart det mest intressanta jag läst idag. En hel del som är värt att tänka på hur man bemöter sina barn, eller hur man vill bemöta och prata med sina barn och hur det påverkar dem.

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/

Bokrea!

Idag har jag gjort färdigt arbetet med bokrean.

Jag suger på den som en karamell. Längtar efter den. Skaffar katalogerna så fort de dyker upp i affären. Bläddrar. Ringar in det som är intressant. Lägger undan dem för att några dagar senare kolla igenom dem igen. Har jag kanske missat något?

Sen kollar jag nätet för att se om det finns andra böcker på rean där som kan vara något.

Och så håller jag på ett tag.

Idag gjorde jag slutfasen. Skrev upp alla intressanta böcker på ett papper och sen kollade priser. Sammanställde. Som ett diagram kan man säga. Sån är jag. Så att jag verkligen ser hur många böcker jag är intresserade av, vart de är billigast och vilka jag ska köpa var. Måste tänka ut en budget först annars kan det blir hur mycket som helst. Per föreslog fnissandes att jag skulle göra en excelfil. Men någonstans drar till och jag med gränsen. Papper och penna känns mer äkta för mig dessutom. Åh, jag är lite hopplös!

Sen beställde jag. En bok från adlibris, fyra från bokus och tre från cdon. På onsdag när bokrean drar igång på riktigt ska jag göra en tur på stan för att hitta de böckerna som inte fanns på nätet.

Jag är en sån boknörd. Det kan jag glatt erkänna! Bokrea är viktiga saker!

Och även om det är bekvämt med internetbokhandel och få paketet på Maxi som man kan hämta samtidigt som man handlar, så saknar jag till viss del charmen med att stå och hänga utanför Bokia klockan tolv på natten som jag gjorde förr. Det var tider det.

Slutligen kommer tre tips inför bokrean:

Inlåsta av Emma Donoghue - en berättelse som även om den inte är sann så är den tänkvärd. Tänker på den fortfarande ibland fast det var månader sen jag läste den.

Iakttagelserna av Jane Harris - underhållande roman från en annan tid.

Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko - den är bra även om den inte håller riktigt hela vägen, men det är en annorlunda fantasy som utspelar sig i nutidens Moskva. Bara det är intressant.

Tjuvlyssnat

En helt underbar "Tjuvlyssnat". Det är så det ska vara!

TGIF

Tåg mellan Linköping och Mjölby

Mamma ~35: Imorgon är det fredag. Bra skit.
Dotter ~5: Vad är bra skit?
Mamman: Fredag, för då får du äta chips och se på film medan mamma får till det, det kallas fredagsmys!

Det känns bra att ha rätt!

24 dagar till beräknat, är i vecka 36+3 och jag har varit hos barnmorskan idag.

Känner mig lugn och trygg. Vilket förvånar mig lite med tanke på hur skräckslagen jag var förra gången. Men jag har mer koll den här gången, och det gör allt så mycket lättare.

Och det känns bra att ha rätt.

"Jag tror bebisen har sjunkit ner nu för det är tungt på ett annat sätt och trycker på så det gör ordentligt ont ibland", sa jag. När hon kände efter så sa hon "oj, javisst har bebisen sjunkit ner, är fortfarande lite ruckbar men inte mycket mer".

Nu kan bebisen i stort sett få komma när som helst. Jag är typ redo.

Är jag knäpp, eller?

Det är väl något allvarligt fel på mig, men jag har lite ångest över att jag INTE ska jobba på måndag. Att jag ska vara ledig från jobbet i drygt tio månader från och med nu. Det är galet. Det är väl ett tecken på att jag verkligen trivs på mitt jobb. För det gör jag. Jag känner mig engagerad, kreativ och delaktig. Jag har så många vänner där som jag kommer att sakna. Jag kommer på riktigt att sakna att inte vara där alls. Hjälp! Kommer jag verkligen att stå ut med att "bara" vara hemma?

Jag gjorde sista dagen igår. Rensade skrivbordet. Delegerade ut saker som behövde göras. Packade ner de saker jag ville spara i en flyttlåda. Bjöd på muffins och kakor och pratade med folk.

Och så fick jag blommor av mitt team! Det hade jag inte räknat med alls och jag blev himla glad och rörd! Tänk att något så enkelt som lite blommor kan värma ett litet hjärta så mycket.

3 dagar kvar...

3 arbetsdagar kvar innan jag går på föräldraledighet alltså. Och jag hade ju inte tänkt att jag skulle vara sjuk något den sista veckan! Det var definitivt inte med i planeringen! Men här sitter jag ändå med ont i halsen och snuva och hosta och känner mig allmänt vissen.

Det började i fredags, att jag under natten fick ont i halsen. Jag sov jättedåligt och tänkte att jag nog bara var trött och inte så värst sjuk egentligen. Så vi åkte till Värmland i alla fall. Jag knaprade alvedon och hängde mest på soffan hela tiden. Det blev mysigt ändå, även om inte just jag var så aktiv. Moa fick leka med mormor och gammelfarmor Maj. Hon var med morfar och tände i pannan. Åkte pulka, grillade korv och spelade en massa boll. Så hon var helnöjd!

I alla fall så är jag lite bättre nu, förutom hostan som kommer som en glad överraskning på slutet och verkar bita sig fast ordentligt. Trodde jag skulle kräkas förut när jag låg i sängen och försökte ta en powernap.

Och nu sitter jag här och har lite lätt ångest och panik över att jag inte är på jobbet och gör allt det jag borde göra. Allt jag måste hinna med innan jag går hem. Allt jag vill ta tag i och ordna innan jag går hem. Och lite lätt panik över allt jag säkert missar medan jag är borta. Det händer alltid en massa saker där så fort man vänder ryggen till. Det känns inte alls bra.

Så imorgon tänker jag banne mig gå till jobbet oavsett hosta, ont i halsen eller hur dåligt jag än har sovit. Så det så!

Dessutom fyller jag år imorgon, och även om det inte är någon stor händelse i mitt då 32-åriga liv så har jag ingen lust att vara sjuk.

På önskelistan:

• Att få en hel bunt födelsedagspussar av älskling.
• Att få en bakelse från Sveas - helt okej att jag köper med mig den hem själv efter jobbet.
• Att inte behöva lägga Moa, utan kunna läsa en god bok under tiden Per lägger henne.

Boston Bebis

Återkommer till historien om när Moa och jag var på Mega för att köpa kläder till Boston. Det är så himla gulligt. Hon var ju helt med på noterna och förutom att hon drog omkring med korgen på golvet så plockade hon också ner en del kläder. En del hängde hon snällt tillbaka efter att jag sagt till och annat tog hon, granskade nästan kritiskt och sa sen ”näeee” och hängde tillbaka själv. Men så var det ett par blå plyschbyxor. De skulle Boston ha! Hon la ner dem i korgen och var helt bestämd på det. När vi kom hem packade hon upp kläderna ur påsen och la dem på Bostons hylla. De blå byxorna var det extra noga med, lappen skulle bort med en gång, och hon tittade på dem länge och visade dem om och om igen för mig. Som om jag inte varit med och köpt dem! ”Bostons kläder. Ha dem. Boston ut magen. Tack Boa”. Ungefär så lät hon, upprepade det om och om igen tills jag bekräftade att ”Ja, det är Bostons nya byxor som han ska ha när han kommer ut ur magen, och då kommer han att säga Tack Moa.”

Hon förstår mer och mer. Från början var det som om hon trodde att vi skojade med henne när vi sa att mamma hade en bebis i magen. Och då hade Moa också en bebis i magen. Även pappa hade en bebis i magen. Efter en tid hade mamma en bebis i magen, Moa hade frukost i magen, och pappas bebis var i mammas mage. Och nu ligger Boston och sover i mammas mage och han ska ha de nya klädena när han kommer ut ur magen.

Det är ganska häftigt.

Nedräkning!

I förra veckan kände jag en stor förändring. Då började nedräkningen i veckor istället för i månader. ”Det är sex veckor kvar till beräknat”, svarade jag när folk frågade. Sex veckor tänkte jag och fick nästan lite panik för att det går så fort!

Idag är det bara fem veckor kvar till beräknat. Den 10 februari gör jag min sista dag på jobbet innan jag tar föräldraledigt. På fredag har jag semester. Det vill säga att jag bara har sex arbetsdagar kvar. SEX dagar! Och ibland känns det som om det enda jag gör på jobbet är att försöka bli av med saker, eller tänka på allt som jag måste ordna och fixa och bli av med innan jag slutar.

Sen tänkte jag vara hemma några veckor, ordna och pyssla med det som ska bli klart innan Boston kommer. Umgås med Moa. Vila. Och så vidare.

Så hade jag tänkt. Fem veckor kvar till beräknat.

Imorse var jag på specialistmödravården och gjorde ultraljud för viktuppskattning. En stor bebis är det den här gången också, men enligt uppskattningen stor inom det normala! Skönt! Det är bara att hoppas på att det stämmer och att Boston inte får för sig att tokväxa sista veckorna. Det kändes väldigt bra att de bokade in en ny tid om några veckor, och ärligt talat blev jag väldigt lättad när de i stort sett bestämde med en gång att jag inte ska behöva gå över tiden utan sätta igång mig lite tidigare den här gången också. Jag var nervös för att de skulle säga ”nej, nu är det inom det normala så du får faktiskt snällt vänta!”. Men läkaren tyckte att det var onödigt att låta bebisen växa sig ännu större även om det är en normalstor stor bebis. Tack!

Så det beräknade datumen 8 mars och de fem veckorna kvar stämmer inte längre. Nu är det troligtvis bara fyra veckor kvar helt plötsligt! Fyra veckor! Sen är jag tvåbarnsmor! Hjälp!