Återkommer till historien om när Moa och jag var på Mega för att köpa kläder till Boston. Det är så himla gulligt. Hon var ju helt med på noterna och förutom att hon drog omkring med korgen på golvet så plockade hon också ner en del kläder. En del hängde hon snällt tillbaka efter att jag sagt till och annat tog hon, granskade nästan kritiskt och sa sen ”näeee” och hängde tillbaka själv. Men så var det ett par blå plyschbyxor. De skulle Boston ha! Hon la ner dem i korgen och var helt bestämd på det. När vi kom hem packade hon upp kläderna ur påsen och la dem på Bostons hylla. De blå byxorna var det extra noga med, lappen skulle bort med en gång, och hon tittade på dem länge och visade dem om och om igen för mig. Som om jag inte varit med och köpt dem! ”Bostons kläder. Ha dem. Boston ut magen. Tack Boa”. Ungefär så lät hon, upprepade det om och om igen tills jag bekräftade att ”Ja, det är Bostons nya byxor som han ska ha när han kommer ut ur magen, och då kommer han att säga Tack Moa.”
Hon förstår mer och mer. Från början var det som om hon trodde att vi skojade med henne när vi sa att mamma hade en bebis i magen. Och då hade Moa också en bebis i magen. Även pappa hade en bebis i magen. Efter en tid hade mamma en bebis i magen, Moa hade frukost i magen, och pappas bebis var i mammas mage. Och nu ligger Boston och sover i mammas mage och han ska ha de nya klädena när han kommer ut ur magen.
Det är ganska häftigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar