Jag tror det bara sprutar ut nya ord! Det känns som om hon försöker säga minst två nya ord varje dag. Här är senaste skörden (som jag kommer på just nu):
Borta, mera, regnar, traktor, arm, tröja, välling, snutte, mormor, stänga, vagn, kex, äpple, banan, många, apa, flygplan, docka och gris.
En salig blandning. Och man kan ju undra, varför just de orden? Varför traktor och inte bil som vi säger bra mycket oftare?
söndag, augusti 21, 2011
torsdag, augusti 18, 2011
Inskolningen
Om jag har frågat "Ska vi gå till dagis?" så har Moa tio sekunder senare stått vid dörren och försökt få på sig skorna. Ett gott tecken på att hon tycker det är roligt och att hon trivs.
Inskolningen har gått väldigt bra. Förskolelärarna verkar underbara. Lugna, trygga och pedagogiska. Det känns som om de har tänkt igenom allting de gör för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Moa har tytt sig främst till två av dem.
Jag har lämnat henne där, första gångerna gick jag bara till lärarrummet och kom tillbaka efter en halvtimme. Hon brydde sig inte det minsta om att jag sa hej då. Fick knappt en vinkning. Hon hade fullt upp med att leka. Men hon blev glad när jag kom tillbaka i alla fall. Och så har det fortsatt. Hon har velat gå till dagis, haft roligt och lekt. Fröknarna säger att hon verkar trygg och går omkring och grejar, utforskar och tittar mycket på de större barnen som är ute och leker. De säger att hon är lite försiktig i sina uttryck, jag talade om för dem att det kommer, ju tryggare hon känner sig. Då!
Även när jag gick i stort sett med en gång efter att vi gått till dagis så gick det bra. Hon tittade lite betänksamt på mig när jag sa hej då, sen följde hon med fröken för att leka. Jag fick gå hem under tiden - hon skulle både äta och sova på dagis. Och vad rastlös jag var hemma! Plockade undan leksaker, hängde undan lite tvätt, surfade lite, hängde undan lite mer tvätt, diskade lite, plockade undan fler leksaker, surfade lite till, tittade på klockan tusen gånger. När de äntligen ringde var jag snabb till dagis! Allting hade gått jättebra, hon hade till och med somnat i vagnen utan bekymmer.
Så, det känns bra för måndagens allvar. Hoppas bara att det fortsätter så här bra. Och jag ska börja jobba heltid på måndag igen, det känns ju lite tungt nu efter att ha jobbat 60 procent sen maj och dessutom haft semester!
Inskolningen har gått väldigt bra. Förskolelärarna verkar underbara. Lugna, trygga och pedagogiska. Det känns som om de har tänkt igenom allting de gör för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Moa har tytt sig främst till två av dem.
Jag har lämnat henne där, första gångerna gick jag bara till lärarrummet och kom tillbaka efter en halvtimme. Hon brydde sig inte det minsta om att jag sa hej då. Fick knappt en vinkning. Hon hade fullt upp med att leka. Men hon blev glad när jag kom tillbaka i alla fall. Och så har det fortsatt. Hon har velat gå till dagis, haft roligt och lekt. Fröknarna säger att hon verkar trygg och går omkring och grejar, utforskar och tittar mycket på de större barnen som är ute och leker. De säger att hon är lite försiktig i sina uttryck, jag talade om för dem att det kommer, ju tryggare hon känner sig. Då!
Även när jag gick i stort sett med en gång efter att vi gått till dagis så gick det bra. Hon tittade lite betänksamt på mig när jag sa hej då, sen följde hon med fröken för att leka. Jag fick gå hem under tiden - hon skulle både äta och sova på dagis. Och vad rastlös jag var hemma! Plockade undan leksaker, hängde undan lite tvätt, surfade lite, hängde undan lite mer tvätt, diskade lite, plockade undan fler leksaker, surfade lite till, tittade på klockan tusen gånger. När de äntligen ringde var jag snabb till dagis! Allting hade gått jättebra, hon hade till och med somnat i vagnen utan bekymmer.
Så, det känns bra för måndagens allvar. Hoppas bara att det fortsätter så här bra. Och jag ska börja jobba heltid på måndag igen, det känns ju lite tungt nu efter att ha jobbat 60 procent sen maj och dessutom haft semester!
onsdag, augusti 10, 2011
Ofrivillig nappavvänjning
Per var med Moa på inskolningen idag. Det hade gått bra sa han. Hon hade lekt och ätit en massa banan. Föräldrarna hade fått kaffe. Det fick vi minsann inte igår. Det var säkert bara för att det var så många pappor där idag, skojade jag.
När de kom hem åt Moa glatt upp hela sin portion köttfärssås och spagetti och sen skulle det sovas. Men var var nappen? Den var inte på sin vanliga plats ovanpå garderoben. Inte på mikron. Inte på skrivbordet. Inte på vita byrån. Inte i soffan. Jag gav upp och sa"jag gör ett försök utan napp."
"Naaaa?!" Protesterade Moa när vi gick in i hennes rum och släckte lampan. "Nappen är borta", sa jag, "du får sova med snutten". Och det var som om hon sa okej, la sig ner i sin säng med snutten, och somnade efter att ha vridit och vänt på sig litet. Det gick ju bra!
Tänkte, att nu får vi väl fortsätta sova utan napp, men vi gjorde ändå ett allvarligt försök till att hitta de försvunna napparna. Vi skojade i och för sig om det i helgen, att vi skulle försöka sluta med napp den här veckan. Eller Per skojade om det, för han jobbar kväll och skulle alltså slippa vara med om besväret. Jag började nästan misstänka att han gömt napparna med flit så att det faktiskt skulle bli så. Vilken skurk! Fast med tanke på den energin han la ner på att leta så verkar det inte troligt. Eller så spelar han bättre än vad jag trodde. Någon napp fann vi i alla fall inte.
Det blev samma sak på kvällen. En liten protest och fråga efter nappen, men när jag sa att den var borta så var det inget mer med det. Hon la sig, skruvade på sig länge, satte sig upp flera gånger och sa "natt, natt", och slutligen, mitt i en suck så somnade hon.
Vågar knappt säga det, jag är rädd för att jinxa det, men - det var väl inte så himla svårt att sluta med napp?
När de kom hem åt Moa glatt upp hela sin portion köttfärssås och spagetti och sen skulle det sovas. Men var var nappen? Den var inte på sin vanliga plats ovanpå garderoben. Inte på mikron. Inte på skrivbordet. Inte på vita byrån. Inte i soffan. Jag gav upp och sa"jag gör ett försök utan napp."
"Naaaa?!" Protesterade Moa när vi gick in i hennes rum och släckte lampan. "Nappen är borta", sa jag, "du får sova med snutten". Och det var som om hon sa okej, la sig ner i sin säng med snutten, och somnade efter att ha vridit och vänt på sig litet. Det gick ju bra!
Tänkte, att nu får vi väl fortsätta sova utan napp, men vi gjorde ändå ett allvarligt försök till att hitta de försvunna napparna. Vi skojade i och för sig om det i helgen, att vi skulle försöka sluta med napp den här veckan. Eller Per skojade om det, för han jobbar kväll och skulle alltså slippa vara med om besväret. Jag började nästan misstänka att han gömt napparna med flit så att det faktiskt skulle bli så. Vilken skurk! Fast med tanke på den energin han la ner på att leta så verkar det inte troligt. Eller så spelar han bättre än vad jag trodde. Någon napp fann vi i alla fall inte.
Det blev samma sak på kvällen. En liten protest och fråga efter nappen, men när jag sa att den var borta så var det inget mer med det. Hon la sig, skruvade på sig länge, satte sig upp flera gånger och sa "natt, natt", och slutligen, mitt i en suck så somnade hon.
Vågar knappt säga det, jag är rädd för att jinxa det, men - det var väl inte så himla svårt att sluta med napp?
tisdag, augusti 09, 2011
Inskolning dag 1
"Nu ska vi till dagis och leka med andra barn!" sa jag hurtigt till Moa på väg till dagis. Hon satt i vagnen och sa "regnar" (fast det låter mer som gjejnaj) trots att solen sken från en molnfri himmel. Lite rätt hade hon ändå, för på väg hem från dagis en dryg timme senare så spöregnade det.
Jag var nog hur som helst mer nervös än Moa, hon visste ju inte vad som var på gång. Vad som är på gång. Hon vet inte att vi om ett par veckor kommer att lämna henne där om dagarna. Alldeles själv. Utan mamma eller pappa som förstår henne och tycker om henne. Pust. Hur ska jag klara av det? Lämna min lilla goseunge där? Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig att jag VET att hon kommer att få det jättebra, att hon kommer att ha roligt, få leka med kompisar, lära sig nya saker och så vidare och så vidare. Hon kommer ju inte att göra det med mig eller Per. Jag kan inte fråga ut dagisfröken om varenda liten detalj hon har haft för sig, om hennes ansiktsuttryck när hon fått syn på något nytt.
Det gör ganska ont i hjärtat på mig att förlora så mycket av hennes liv. Det handlar inte bara om att lämna henne i främmande händer. Att i tanken höra henne gråta och ropa efter mamma och pappa. Usch.
Bäst jag går och lägger mig.
Eller vänta. Första dagen på dagis. Det gick jättebra. Hon var lite blyg i tio minuter, sen var det full fart och hon lekte och utforskade rummen. Bestämde i vilken hink fröken skulle lägga kapsylerna. Hon höll bara koll så att jag fanns i närheten. Dagis kommer att bli hur bra som helst.
Jag var nog hur som helst mer nervös än Moa, hon visste ju inte vad som var på gång. Vad som är på gång. Hon vet inte att vi om ett par veckor kommer att lämna henne där om dagarna. Alldeles själv. Utan mamma eller pappa som förstår henne och tycker om henne. Pust. Hur ska jag klara av det? Lämna min lilla goseunge där? Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig att jag VET att hon kommer att få det jättebra, att hon kommer att ha roligt, få leka med kompisar, lära sig nya saker och så vidare och så vidare. Hon kommer ju inte att göra det med mig eller Per. Jag kan inte fråga ut dagisfröken om varenda liten detalj hon har haft för sig, om hennes ansiktsuttryck när hon fått syn på något nytt.
Det gör ganska ont i hjärtat på mig att förlora så mycket av hennes liv. Det handlar inte bara om att lämna henne i främmande händer. Att i tanken höra henne gråta och ropa efter mamma och pappa. Usch.
Bäst jag går och lägger mig.
Eller vänta. Första dagen på dagis. Det gick jättebra. Hon var lite blyg i tio minuter, sen var det full fart och hon lekte och utforskade rummen. Bestämde i vilken hink fröken skulle lägga kapsylerna. Hon höll bara koll så att jag fanns i närheten. Dagis kommer att bli hur bra som helst.
måndag, augusti 08, 2011
Min nya hobby
Helt plötsligt fick jag en idé - jag skulle börja virka. Jag vet inte riktigt vart den idén kom ifrån, jag har inte virkat sedan syslöjden i mellanstadiet och har inte heller varit sugen på attsedan dess. Nu däremot i mitt sökande efter en hobby - jag har provat att sticka och gjort örhängen tidigare - bestämde jag mig för att prova. Jag letade upp en bok på nätet och beställde hem. Letade upp virknål och garn när jag jag var hemma hos mina föräldrar.
Först satt jag vid köksbordet med nål och garn och mobiltelefonen med en beskrivning av hur man startade en virkning, och jag kom ingenstans. Tack och lov att min kära mor var hemma och kunde visa de vanligaste maskorna, annars hade jag aldrig kommit igång.
Väl hemma med boken påbörjade jag det som såg absolut enklast ut, en morot. Efter att ha virkat en bit insåg jag att jag hade läst mönstret fel. Det skulle inte alls bli en morot, bara något orange misslyckat fladder. Jag repade upp, började om - och gjorde fel igen! Tredje gången gillt lyckades jag och det såg äntligen ut som en morot. Då skulle man "bara" snörpa ihop och avsluta. Hur då? tänkte jag, för det fanns inte med någon beskrivning över det. Kände mig bra urbota stendum när jag inte hittade beskrivning på varken det ena eller det andra på google. Till slut gav jag upp internet och gjorde ett försök i alla fall. Kände mig inte fullt så dum när jag klarade det alldeles utmärkt på egen hand.
Voila! En morot!
Nu är bara frågan om jag enbart kommer att göra morötter i framtiden, eller om jag vågar försöka mig på bebisbävrar, möss, flugsvampar eller snöflickor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)