Att växa och minnas och lite av varje

I tisdags hade Moa en lite kämpigare dag än vanligt. Hon var envis och vägrade sova och det slutade med att hon var totalt övertrött och skrek så fort vi la ner henne någonstans. Hon skulle minsann sitta i knät och vara med även om hon var så trött att ögonen var som små springor och hon smågnällde hela tiden av utmattning. Jag var ut och gick med henne i vagnen i nästan fyrtio minuter, och då var hon bara nöjd när hon fick titta på mig. Inte somnade hon inte.

För att orka med såna dagar så säger jag till mig själv att hon växer och utvecklas. Då gör det inte lika mycket att hon är lite svår. Henne gnäll och skrik blir liksom gulligare då.

Tre och en halv månad är hon nu. Idag åker vi till Värmland för att hälsa på mina föräldrar. Pappa har inte sett Moa på en månad nu så han kommer nog att förvånas lite över hur mycket hon har växt! Inte bara till utseendet utan också allt hon har lärt sig! Hon har jobbat så mycket senaste veckorna på att gripa tag om saker med händerna, studera sina fötter, ta tag om sina fötter, blåsa salivbubblor och prata. Pratar gör hon massor! Hon är så vansinnigt söt när hon ligger i famnen på mig och jollrar medan hon tittar mig uppmärksamt i ögonen att jag kan bli tokig.

Jag vill komma ihåg varje ögonblick. Jag vill minnas precis hur hon ser ut just nu och igår och imorgon. Komma ihåg alla hennes dagar. Men jag märker redan nu att minnet av hur hon var igår bleknar. Jag tittar på bilder från de första dagarna och har svårt att tänka tillbaka på hur liten och rund och mjuk hon var då. Och det är ändå bara tre och en halv månad sen.

Jag har sagt det förr tror jag men jag säger det igen: Tiden går så fort! Och ändå är varje dag en evighet.

Eurovision Song Contest

Nu har jag lyssnat igenom alla årets låtar och jag har skrivit upp de som jag rent spontant har gillat - av någon anledning.

Jag förväntar mig att de här hamnar i finalens top 10! Eller att de åtminstone tar sig till final...

• Sverige (förstås, inte bara för att jag är svensk utan för att jag faktiskt tycker att den är bra)
• Moldavien (jag älskar saxofoner)
• Bulgarien
• Irland
• Litauen (jag har den på hjärnan!!)
• Albanien
• Tyskland (Moas favorit)
• Lettland

Lettland är en bubblare, mest för att jag tycker att hon som sjunger ser ut som Penny i Big Bang Theory, eller som Britney Spears (jag menar inte att jag gillar låten för att hon ser ut som Britney Spears och att jag tycker att Brittan är bra, bara att jag blir fascinerad av likheten).

Tyskland är en skräll! För när gjorde Tyskland en bra låt senast? Typ aldrig? Om man gillar Lily Allen gillar man den här!

Belgien stod nästan med på listan, var tvungen att lyssna på den två gånger och strök den vid andra lyssningen. Ska bli intressant att se hur det går för den. Finns flera andra låtar som jag tycker är "helt okej men inget speciellt".

Årets bottennapp är definitivt Slovenien. Oh My God vad USELT!

Årets show på scen tror jag blir Spanien.

Sådär! Om en månad ungefär så får jag veta hur duktig jag är på att tippa vinnaren i Eurovision, för någon av de här bara måste vara vinnaren. När jag vet vilka som är i final så ska jag försöka våga mig på en mer precis gissning.

Lyssna på låtarna här: svt.se/melodifestivalen

Egentid

Idag hann jag inte duscha när Per var hemma, så senare på kvällen fick det bli en snabbdusch istället med dörren öppen medan Moa sov. Annars brukar dagens dusch vara min dos av egentid. Då kopplar jag bort världen. Stänger av alla Moasensorer och bara njuter av att få vara för mig själv en liten stund.

I förra veckan läste jag om en nybliven mamma som hade fått dåligt samvete för att hon njöt av att ha tagit sig egentid och åkt och handlat själv. Tanken har inte ens fallit mig in att jag borde eller skulle ha dåligt samvete för något sånt. Att någon gång då och då få göra något själv, i min egen takt, har varit så självklart för mig från första början att jag inte ens reflekterat över att det skulle vara konstigt. Jag vet ju att jag mår bättre och fungerar bättre som mamma om jag rår om mig själv ibland. Dessutom är egentid för mig lika med kvalificerad pappatid. Tid som Per och Moa får ha för sig själva utan att jag kan lägga mig i.

När jag är iväg på egen hand så längtar jag något oerhört, det skrev jag om häromdagen, men det är inte samma sak som att ha dåligt samvete.

Jag borde kanske ha skrivit till henne att hon inte borde ha dåligt samvete, men det gjorde jag inte - och för det kan jag ha lite dåligt samvete.

Kramförbud

Läste precis att kramar förbjudits på en del skolor i USA. Det låter helt vansinnigt, men faktum är att det fick mig att tänka på när vi hade en "etik- och moraldag" i gymnasiet. Jag kommer inte ihåg något alls av vad vi diskuterade eller gjorde den dagen förutom en enda sak. Och det var när det pratades om att det kramades för mycket i korridorerna. Det fanns ju de som kunde ta illa upp, hette det. Mitt inslag i debatten var att mycket ironiskt föreslå att de skulle införa "kram-rutor" som skulle fungera på samma sätt som rök-rutor. Det fnissades runtomkring mig medan läraren blängde surt på mig.

Det infördes förstås varken kramförbud eller kram-rutor.

Gummiband

Det finns ett osynligt gummiband mellan mig och Moa. När jag åker ifrån henne så tänjs det ut, ibland nästan till bristningsgränsen, men det finns alltid där. Det är en känsla av att ju längre bort jag åker desto mer spänt blir det, och ju längre tid jag är borta desto skörare blir det. Ibland känns det som att det skulle få för sig att dra ihop sig och då skulle jag flyga tillbaka - som en boll i ett gummisnöre.

Ett par timmar eller tre brukar det klara. Först kommer saknaden efter Moa, sen längtan och till slut ett trängande behov som får mig att ylandes som en vargmamma försöka ta mig hem så fort som möjligt. När jag väl kommer hem är det raka vägen till henne för att titta, sniffa och gosa. Då kommer lugnet tillbaka. Gummibandet slappnar av.

Jag har blivit gammal!!

"Vilka appar vill du ha?" säger de på reklamen. Vad då "appar"? Jag antar att de menar applikationer? Men vad för slags applikationer? Och till vad? Jag hänger inte med längre. Sånt där vet bara ungdomar. Jag har blivit gammal.

Skit också.

Shoppat kista

Vi har ett bra tag letat en låda eller kista att lägga Moas växande hög med leksaker i. "Vi" säger jag, när jag egentligen menar "jag". Per har nog inte letat så värst mycket själv men han har stöttat mig i mitt letande kan man säga.

Dels har vi (jag) hållit utkik när vi varit och handlat. Tittat i möbelaffärer, second hand butiker och tittat på tradera och blocket. Och så har jag surfat. Häromdagen hittade jag den! Så himla fin! Jag blev kär direkt, visade Per och kistan fick ok. Igår beställde jag den på nätet och idag kom det ett sms att den finns att hämta på posten! Jippie! Nu väntar jag bara på att Per ska komma hem med bilen så att jag kan åka.

Det är nog dagens roligaste händelse! Det slår promenaden i solskenet, och det kommer att slå glassätandet senare ikväll!

Så här ser den ut:

Tre månader

Vi fick höra att de tre första månaderna var värst. Alla sa samma sak. Så vi hade nedräkning. Tänkte att "det är bara två och en halv månader kvar" när hon inte ville somna på kvällen. "Bara två månader kvar" när jag väckte Per mitt i natten och lät honom ta över för att jag inte orkade mer. "Bara en och en halv månad kvar" när jag utmattad och förtvivlad grät mig till sömns.

Sen hände något. Förutom några få dagar då och då (dagar som hon växt extra mycket på gissar jag) så har det varit ganska enkelt och lugnt. Vi har haft rutiner, som i och för sig ändrats med några dagars mellanrum, men ändå rutiner. Vi har lekt och förundrats över hur mycket hon utvecklas. Fascinerats över hur söt och glad och busig hon är. Hon har varit nöjd med att ligga i vagnen, nöjd med att leka för sig själv, nöjd med att sitta i knät. Och hon har somnat om kvällarna och bara varit uppe en eller två gånger på natten för att snabbt äta och sen somna om igen.

Helt plötsligt har de där tre månaderna gått. De som skulle vara de jobbigaste har bara susat förbi och ärligt talat var det bara de första en och en halv månaderna som var svåra, och det har jag nästan glömt nu.

Idag firar vi hennes tremånadersdag. Vi passade på att fika på balkongen när solen låg på. Det var varmt men lite blåsigt. Moa tyckte att det var otroligt spännande att för första gången känna vinden som fläktade i ansiktet. Och jag är otroligt lättroad som blir så glad av allt nytt hon upplever som kul.

Hemska sprutor

Hon fick en spruta i varje ben idag. Vaccinering mot diverse sjukdomar. Hon satt i mitt knä och skrek förtvivlat när hon blev stucken. Det höll nästan på att gå över när hon fick den andra i andra benet, och den var värre! Hon skrek och skrek och tårarna rann och jag höll om henne och vyssjade och tröstade och gosade så gott jag kunde. Jag har bara sett henne vara så ledsen två eller tre gånger förut (det är inte så illa på tre månader!). På något vis så kändes det inte så hemskt den här gången, för jag visste ju varför hon var ledsen. Visst var det hjärtskärande, men ändå lite gulligt.

Jag pysslade om henne, tog på henne kläderna och bar ut henne till vagnen medan hon fortsatte att gråta lite till och från. På med min jacka, stoppa in nappen, på med mössa och filt och så rullade jag iväg. Det var inte många meter jag hann innan hon sov som en stock.

Stackars lilla sötnosen.

Nu är hon för övrigt 64,5 cm lång och väger 6650 g. Stora lilla sötnosen!

En helt ny värld

Förut drömde jag om att bo mitt i stan. Mitt i smeten. Nära till krogen, party, efterfesterna, shoppingen, bageriet, bion och allt som hände.

Nu drömmer jag om ett hus på landet eller i ett lugnt område, med en trädgård där Moa kan leka när hon blir större. Nära till dagis, skola och buss. Långt borta från stadens vilda liv.

Förut satt jag bakis på tåg och bussar och irriterade mig på barn och bebisar och föräldrar som inte höll ordning på sina barn. Irriterade mig på dessa i största allmänhet, oavsett var de befann sig eller om jag var bakis eller inte.

Nu är jag aldrig bakis. Föräldrar och deras småttingar är sötare än de var förut. Mer intressanta och inte lika irriterande. Jag stör mig fortfarande på dem titt som tätt, men inte alls lika ofta som förut. Idag kom jag till och med på mig med att småle när jag hörde bebisskrik när jag handlade på Maxi.

Att se folk få barn på tv eller i filmer berör mig på ett helt annat sätt än vad det gjorde tidigare. Ligger mig varmare om hjärtat.

Förut förstod jag aldrig poängen när nyblivna föräldrar kom och visade upp sina små på arbetsplatsen. Jag tyckte alla bebisar såg ungefär likadana ut och de var väl inte något att springa och titta på?

Nu är alla bebisar helt egna individer, med speciella drag och egna personligheter. Det är helt fantastiskt!

Att jag förut inte vill ha barn alls känns konstigt och främmande. Det här är ett helt nytt liv, en helt ny värld. Och jag stormtrivs. Det har bara gått tre månader, men jag kan knappt minnas hur det var innan. Det här är livet. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att jag inte ville ha barn?

Visst, det kanske är så att jag just nu befinner mig i en babybubbla. Ett lyckorus utan dess like. Jag kanske landar så småningom. Men då ska jag läsa det här, och komma ihåg att det är underbart att ha en bebis.

Veckan som gått

En hel vecka utan en enda liten skrivelse. Man kan ju tro att jag saknat tid eller inspiration. Har nog inte saknat något av det egentligen. Det har bara inte blivit av att jag skrivit ner något av allt det jag tänkt eller drömt.

Vårkänningar, husfunderingar, påskmiddagar, godis, drömmar... och så vidare. De gånger jag skriver i tankarna är oftast i duschen eller när jag håller på och somna om mitt i natten efter att ha varit upp och matat Moa (hon sov förresten sin första hela natt förra veckan, från halv tolv till tio över sju!). Tillfällen då det är svårt att sätta sig ner och skriva med en gång. Och sen är det borta.

Nu skriver jag utan att egentligen ha något direkt upplägg, då blir det bara pladder.

Vi har varit och tittat på ett hus. Huset var fint men vi var inte helt nöjda med läget. Det kändes helt enkelt inte riktigt rätt. Så det blev inte det huset, men det var roligt att åka och kolla. Nu känns det som om läget är viktigare än själva huset. För mig i alla fall.

Jag var och köpte vårjackor precis i rätt tid för oj vad härligt varmt det var i påsk!

Och så har jag drömt att jag blivit jagad av Danny i EMD. Vad betyder det tro?