I tisdags hade Moa en lite kämpigare dag än vanligt. Hon var envis och vägrade sova och det slutade med att hon var totalt övertrött och skrek så fort vi la ner henne någonstans. Hon skulle minsann sitta i knät och vara med även om hon var så trött att ögonen var som små springor och hon smågnällde hela tiden av utmattning. Jag var ut och gick med henne i vagnen i nästan fyrtio minuter, och då var hon bara nöjd när hon fick titta på mig. Inte somnade hon inte.
För att orka med såna dagar så säger jag till mig själv att hon växer och utvecklas. Då gör det inte lika mycket att hon är lite svår. Henne gnäll och skrik blir liksom gulligare då.
Tre och en halv månad är hon nu. Idag åker vi till Värmland för att hälsa på mina föräldrar. Pappa har inte sett Moa på en månad nu så han kommer nog att förvånas lite över hur mycket hon har växt! Inte bara till utseendet utan också allt hon har lärt sig! Hon har jobbat så mycket senaste veckorna på att gripa tag om saker med händerna, studera sina fötter, ta tag om sina fötter, blåsa salivbubblor och prata. Pratar gör hon massor! Hon är så vansinnigt söt när hon ligger i famnen på mig och jollrar medan hon tittar mig uppmärksamt i ögonen att jag kan bli tokig.
Jag vill komma ihåg varje ögonblick. Jag vill minnas precis hur hon ser ut just nu och igår och imorgon. Komma ihåg alla hennes dagar. Men jag märker redan nu att minnet av hur hon var igår bleknar. Jag tittar på bilder från de första dagarna och har svårt att tänka tillbaka på hur liten och rund och mjuk hon var då. Och det är ändå bara tre och en halv månad sen.
Jag har sagt det förr tror jag men jag säger det igen: Tiden går så fort! Och ändå är varje dag en evighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar