Tre månader

Vi fick höra att de tre första månaderna var värst. Alla sa samma sak. Så vi hade nedräkning. Tänkte att "det är bara två och en halv månader kvar" när hon inte ville somna på kvällen. "Bara två månader kvar" när jag väckte Per mitt i natten och lät honom ta över för att jag inte orkade mer. "Bara en och en halv månad kvar" när jag utmattad och förtvivlad grät mig till sömns.

Sen hände något. Förutom några få dagar då och då (dagar som hon växt extra mycket på gissar jag) så har det varit ganska enkelt och lugnt. Vi har haft rutiner, som i och för sig ändrats med några dagars mellanrum, men ändå rutiner. Vi har lekt och förundrats över hur mycket hon utvecklas. Fascinerats över hur söt och glad och busig hon är. Hon har varit nöjd med att ligga i vagnen, nöjd med att leka för sig själv, nöjd med att sitta i knät. Och hon har somnat om kvällarna och bara varit uppe en eller två gånger på natten för att snabbt äta och sen somna om igen.

Helt plötsligt har de där tre månaderna gått. De som skulle vara de jobbigaste har bara susat förbi och ärligt talat var det bara de första en och en halv månaderna som var svåra, och det har jag nästan glömt nu.

Idag firar vi hennes tremånadersdag. Vi passade på att fika på balkongen när solen låg på. Det var varmt men lite blåsigt. Moa tyckte att det var otroligt spännande att för första gången känna vinden som fläktade i ansiktet. Och jag är otroligt lättroad som blir så glad av allt nytt hon upplever som kul.