Tisdagkväll och trött

Jag är så förbannat trött på att gå slalom mellan leksaker och försöka undvika att trampa på duploklossar. Trött på att slå tån i en pall eller en gunghäst eller en dockvagn. Överallt ligger det böcker, bilar, dockor, hårsnoddar, nallar, pennor, papper, gem, påsklämmor, pärlor eller vad tusan det nu är hon har dragit fram och sedan lämnat i en enda röra någonstans.

Jag är trött på att skyffla ihop allting i en låda för att bara en timme senare vada fram bland leksakerna på golvet igen.

Baaahh!!!

Samtal om döden

Vi hade ett allvarligt samtal om döden idag, jag och Moa. Det hela började när vi gick till dagis. Det hade regnat på morgonen och lite här och där på vägen kröp det maskar. Jag visade på en lång mask som kröp och hon studerade den fascinerat. Resten av vägen fortsatte vi att titta på maskar.

När jag hämtade henne på eftermiddagen hade det torkat upp och alla maskarna var borta. Förutom de som var överkörda eller trampade på och helt mosade.

Vid stället där vi hade sett den första masken såg sig Moa omkring och utbrast lite förtvivlat: "Masken?!" Då förklarade jag för henne att den hade krupit iväg till gräsmattan och ner i jorden, där alla maskar bor. Det tyckte hon var spännande. Frid och fröjd. Men så uppmärksammade hon en av av de mosade maskarna. "Den är gammal" sa jag lite ogenomtänkt. "Slänga den?" tyckte Moa och jag svarade bestämt att den minsann kunde ligga kvar där på vägen. Moa satt på huk och granskade den. "Masken sover", sa hon. "Ja, det kan man säga att den gör", svarade jag. Och så tog jag mig i kragen och försökte fint och pedagogiskt förklara för min tvååriga dotter att masken inte bara var gammal och sov, utan att den var död. Hon lyssnade med en bekymrad rynka i pannan, och sen gick vi vidare hem.

När vi kom hem berättade hon överlyckligt för sin pappa att maskarna kröp ner i jorden under gräset, där de bodde.

Känns ganska bra att det var historien om de levande maskarna som hon ville berätta om.

Konversation med en tvååring

Idag satt vi och tittade på bilder, och jag visade en bild på huset för Moa.

Jag: Det här är Moas hus.

Moa: Och Ebba hus. Och pappas hus. Och mammas hus.

Jag: Ja, och vi kommer snart att flytta dit.

Moa: Nu?

Jag: Nej, om några veckor.

Moa: Göra pannkaksmet först!

Nostalgi i hårfärger

Sedan någon gång i tonåren har jag färgat håret. Oftast själv. Brunt, blont, rött. Ibland har jag varit på salong och sagt: Gör vad du vill! Men de senaste tre åren har jag haft min egen färg. Vilket var kul, för jag visste knappt vad jag hade för hårfärg på riktigt längre. Så en dag i förra veckan blev jag helt plötsligt trött på det. "Nu färgar jag håret!" Sa jag och så åkte jag till affären och köpte färg. (Egentligen passade jag på att köpa färg när jag ändå var och handlade, men det lät roligare på det andra sättet). Hur som helst. Så här såg jag ut "på riktigt".

Och så här blev det efteråt. Lite blondare, men ingen större skillnad. I alla fall så är det ingen som har sagt något om min förändring. Så antingen så syns det knappt, eller så ser det för jävligt ut.

Och så kunde jag ju inte låta bli att göra ett litet collage med några av mina färger, den längst upp till vänster är från 2002 tror jag, brunt med röda, vita och svarta slingor. Helt klart fräckare än vad det ser ut som på bilden. Snyggast var jag 2007 i det superblonda. Det var tider det.

När jag ammar Ebba, och hon ligger och vilar med huvudet i mitt armveck och med rumpan i min hand, och hon luktar gott av bebis och hon andas så snabbt och ögonlocken blir tunga av mjölken och hela hon blir tung och avslappnad och händerna är knutna, då får jag ibland en rofylld känsla av att jag vill ta henne med mig, rymma.

Men det behöver jag inte, för hon är redan min.

Moa - 2 år och 3 månader

"Vad gör du, mamma?" frågar Moa. Fast hon antagligen vet precis vad jag gör. Tar fram filmjölken ur kylskåpet till mellanmålet till exempel. Eller dricker kaffe. Eller tar på mig strumpor. Hon frågar ändå. Troligtvis är hon inte så intresserad av svaret, utan tycker bara att det är en rolig fråga att ställa. "Vad gör du, mamma? Vad gör du, pappa?"

Något annat som vissa dagar är väldigt roligt att fråga är "Vad heter du, mamma? Vad heter du, pappa? Vad heter du, Ebba?" Gulligt, och lite tröttsamt i längden. Mest gulligt.

Ibland när hon ritar så säger hon att hon ritar gubbar. "Mage, ben, ben, fot, fot..." Det är så jag säger när jag ritar mina slarviga och ganska fula gubbar åt henne. Hennes gubbar ser mest ut som krumelurer. Väldigt likt de solar eller bollar eller bilar eller vad hon nu säger att hon ritar.

Och så låtsas hon att hon matar Ebba med godis. För Ebba tycker om godis.

Inspiration

Tittar på bilder av kök idag och blir inspirerad. Ett sånt här kök tror jag skulle vara fint i vårt nya hus. Eller något liknande i alla fall.

Myresjö kök/Ramsö Cappuccino

Huset

Vi tänker hus och pratar hus och planerar hus och vi vill flytta in i huset nu! Men det är över en månad kvar tills vi får tillträde till det. Så vi får fortsätta att tänka, prata och planera. Ibland känns det som om vi andas och äter hus också. På ett bra sätt.

Moa och Per ritar om huset.

Glad Påsk!

För ett par dagar sen målade jag och Moa med färger. Det är så Moa säger när vi ska måla med fingerfärgerna. Hon tycker att det är extremt roligt, och jag brukar inte kunna låta bli utan kladdar lite jag med. Den här gången skulle vi göra som "tjejen". Hon på bolibompa betyder det. På morgonen hade hon gjort en läcker påsktupp och Moa ville att vi skulle göra likadant.

Fast Moa tyckte att det var roligast att måla själva handen, och inte lika spännande att göra handavtryck.

Jag däremot gjorde en ordentlig tupp. Ganska festligt faktiskt.

1 månad

För en vecka sen så fyllde Ebba en månad. Vi firade inte på något speciellt sätt, och hon sa inte så mycket om det heller, kanske bara protesterade lite för att hon inte fick några presenter?