Dagen innan dagen D

Måndagen den 11 januari var dagen innan jag skulle åka in till förlossningen för att bli igångsatt.

Det var en dag med fantastiskt väder, strålande solsken och femton grader kallt. Jag fick med mig Per ut på en promenad runt huset. I mitt tempo då så tog det ungefär en kvart, sen var jag trött och hade ont, men det var skönt att komma ut och få frisk luft och se solen. Det var sista gången jag var ut i friska luften på en vecka, men det visste jag inte då.

Den dagen kändes det verkligen som om jag gjorde allting för sista gången. Efter promenaden tog vi en dusch och jag blev lite vemodig och kramade om Per rejält. Då tittade han på mig med varma ögon och sa: "Nämen, vi KOMMER att duscha ihop igen! Jag lovar!" Han är en tankeläsare och han känner mig väl, för det var precis det jag tänkte på och var orolig för. Att vi aldrig, eller i alla fall inte på väldigt länge, kommer att duscha ihop igen.

Nu är Moa sexton dagar gammal. Dagarna går åt till att sova, äta, mata bebis, byta blöja, trösta skrikande bebis... och några få stunder om dagarna har jag tid för mig själv.

Det känns som om vi aldrig kommer att få duscha ihop igen.

Den blå mössan

I väskan hade vi packat ner ett par mössor, eftersom vi hört att nyfödda behöver en mössa för att hålla värmen. Mössorna hade vi fått av kusin Theodor och en av dem var blå. Det var inget jag tänkte närmare på att det var en blå mössa, men det blev snart ganska tydligt att det var förvirrande för några i personalen på BB.

Det kunde låta ungefär så här:

- Hur mår han?
- Hon mår bra.
- Och han äter ordentligt?
- Jo, HON äter bra.
- Vad bra. Han är så söt så.

Vissa bara gav sig inte. Jag kommer bara på två orsaker till det här. Antingen så lyssnade inte personen på vad jag sa, eller så trodde personen inte på att jag visste vad det var för kön på mitt eget barn utan litade mer på färgen på mössan.

Vet inte vilken anledning som är värst, men nästa gång (om det blir en nästa gång) så ska jag ta med både en rosa och en blå mössa. Man ska vara rädd om personalens mentala hälsa.

Shotgun Baby

"Jag vill ha ett shotgun wedding. Du vet, träffa någon som jag blir så upp över öronen förälskad i och som känns så rätt från första ögonblicket att vi gifter oss med en gång."

Jag vet att jag sa så, vet inte om någon av er minns det.

Nu blev det inget shotgun wedding med Per, även om den rätta känslan absolut fanns där.

Istället blev det en shotgun baby. Det fungerar precis lika bra det med. Om den rätta känslan finns där så är det rätt tidpunkt. Jag skulle inte ha velat haft det på något annat sätt. Att vara gravid och få barn när jag är nykär är fantastiskt!

Historien om namnet

Igår kom det papper från skatteverket så nu är det allvar. Nu ska det slutgiltigt bestämmas: det fullständiga namnet på vår lilla tös.

I magen hette hon Svante, men det var ju bara arbetsnamnet, som krypet eller räkan eller liten eller vad man nu säger om det där okända livet man bär omkring på i nio månader. Vi visste inte om det var en flicka eller pojke vi skulle få. Svante kom till av en slump innan vi ens visste att hon existerade och då blev det naturligtvis så att bebisen fick fortsätta kallas Svante. Nu i efterhand kan man undra vad hon egentligen tyckte om att bli kallad vid ett killnamn när Per ropade "Svaaaanteeee" med munnen tryckt mot magen.

De sista veckorna blev hon dessutom ibland kallad "Bob bebis". Vet inte om hon gillade det bättre än Svante men de första dagarna på BB var det hennes nya smeknamn medan vi gick igenom de flicknamn vi tidigare funderat över. Om det hade blivit en pojke så hade han hetat Arvid, men ett namn på en tös hade vi inte klurat ut.

Maja, Agnes, Signe, Lovisa, Wilma, My... inget kändes riktigt rätt. Till slut hade vi två namn, som inte funnits med på någon lista tidigare: Elma och Moa.

På kvällen dagen efter att hon kommit till världen lyckades vi äntligen bestämma oss för Moa. Moa Marie - världens sötaste bebis.

Smidig som en katt

Nio dagar efter förlossningen väger jag sex kilo mer än vad jag gjorde när jag blev gravid. Jag har ingen aning om det är mycket eller lite, men det känns helt ok för mig! Jag kan nämligen gå nästan normalt igen, plocka upp saker från golvet, resa mig upp ur soffan utan en avancerad manöver och ta på mig strumpor stående på ett ben! Vanliga strumpor!

Per fnissade åt min lyckliga min när jag hade lyckats med det senaste för första gången.

Snart ska jag våga mig på att prova mina snygga vinterstövlar som jag köpte förra året. Håller tummarna för att jag kommer i dem igen!

Mirakel

Jag har inte sovit ordentligt på en vecka. Jag har haft ont och varit orolig och haft humörsvängningar och gråtit. Ändå har den här veckan varit den bästa i mitt liv. Från det ögonblicket som hon lades upp på min mage har tiden på något vis stått stilla. Vi lever i en liten bubbla och det är svårt att tänka sig att världen rullar på som vanligt där ute.

Att få ett barn är magiskt. Det finns många klyschor kring det.

Det sägs att det gör ont att föda barn, men så fort barnet är ute så slutar det göra ont. Jag trodde att det var något man bara sa för att lugna gravida. Men så var det. Det slutade faktiskt göra ont! Inte bara att man blev distraherad av att det låg en blodig och slemmig bebis på magen utan för att smärtan helt plötsligt upphörde!

En annan klyscha är att alla nyblivna föräldrar tycker att sin egen bebis är världens absolut sötaste någonsin. Nu är det så att Moa faktiskt är världens sötaste bebis. Det kan inte bara vara jag och Per som tycker det. Hon ÄR det!

Hon är vårt lilla underbara älskade mirakel.

Kastar mig in

Jag har inte hunnit med fotbadet. Hade tänkt att göra det idag, men så kom Sandra på besök istället. Vilket var mycket bättre än ett fotbad! Jag bakade en kladdkaka och bjöd på och så fick jag prata av mig om allt som jag är rädd för. Det är så skönt att kunna säga precis allt, hur dumt det än låter. Sandra är bra! Och så pratade vi killar och strunt och allt möjligt och skrattade.

Per är tillbaka på jobbet idag så det passade verkligen extra bra att hon kom och hälsade på ikväll så jag slapp vara ensam hela tiden.

Någon mat i frysen har det inte blivit mycket av, däremot några muffins som jag svängde ihop idag efter kladdkakan.

Jag har inte skrivit någon text till bilderna, däremot har jag spelat spel och läst och sett på film i massor. Och rensat ur garderoben.

Är jag redo? Blir man någonsin redo? Det är nog som med allt annat - man får kasta sig in med huvudet före och hoppas att det går vägen. Skillnaden är att det här kommer man inte ut ur eller igenom. Jag kastar mig in och sen är jag mamma för alltid. Svindlande tanke.

Sista söndagen?

Är det här sista söndagen utan barn? Det kan det vara. Vad har vi gjort då för att förgylla och minnas den här dagen? Inte ett dugg! Dagen har rullat på ungefär som vanlig med frukost, surfande och spelande, druckit kaffe, tvättat och pysslat, ätit mat och glott på dålig tv.

Borde man ha passat på att göra något speciellt? Kanske, men å andra sidan är det väldigt skönt att bara ta det lugnt, koppla av och njuta av vardagen.

Imorgon ska Per åka och jobba igen. Han jobbar kväll vilket innebär att jag är ensam från halv tre till halv ett på natten. Det känns inte så skoj direkt, men det är inte så troligt att det skulle börja hända något på bebisfronten just imorgon. Och så kommer Sandra och hälsar på! Det ska verkligen bli roligt! Superskoj!

Drömmar

Jag har haft många konstiga och bisarra drömmar sedan jag blev gravid. Jag drömmer i och för sig märkligt i vanliga fall också, men drömmarna om graviditet, bebisar och sånt har eskalerat rejält. En natt drömde jag att jag hade fött, men det var inte någon bebis som kom ut utan en hundvalp! Hunden såg ut som Stefan, som är den fulaste hunden jag någonsin sett! Men jag försökte tycka om mitt lilla hundvalpsbarn i alla fall, han var ju trots allt min. Och Stefan är en väldigt snäll och älskad hund som bara vill väl, han kan ju inte hjälpa att han är så ful och klumpig.

Stefan the Dog

Kärleksdikt

Till Terese den absolut bästa
ska jag idag åka och gästa

Hon vill så gärna bjuda på fika
eller var det jag som henne ville berika?

Terese den bästa gör inga fel
med mig spelar hon inga spel

Alfapet, malarky och TP är förstås en plan
så länge man får ligga på en divan

Nu skriver jag till henne en liten dikt
av kärlek så klart och inte av plikt

Den vackraste och finaste Terese
borde av alla i evighet tillbes

Rastlös

Funderar på vad jag ska göra de sista dagarna innan Svante kommer. Den här dagen har varit lång, och då är ändå hela kvällen kvar. Vad fyller man sina dagar med? Med tanke på hur orörlig jag är. Det är inte direkt så att jag orkar med några långpromenader eller shoppingturer på stan. Jag pratade med en kollega innan jag slutade jobba som berättade att när hon gick över tiden så var hon ut och cyklade och gick och skurade badkaret och en massa såna saker (för att sätta igång). Hur orkade hon?! Att försiktigt vagga till och från bilen är ganska lagom för mig!

* Laga mat och stoppa i frysen

* Baka muffins och stoppa i frysen

* Ta ett fotbad och försöka få fötterna lite fina till den stora händelsen

* Skriva bildtext till Skottlandsalbumet

* Rensa ur garderoben

* Packa väskan

* Spela Sims

* Se på film

... och mer kommer jag inte på. Det där räcker ju knappt till att fylla en dag! Hjälp mig!

Slut på jobb, dags för vila

Igår var sista dagen på jobbet. Från och med imorgon så är jag föräldraledig. Det känns väldigt konstigt. Att gå hem igår och säga hejdå till alla kändes nästan lite fel. Det är svårt att greppa att jag inte ska tillbaka dit imorgon, eller på måndag, eller om ett par veckor när "semestern" är över. Det är många, många månader tills jag ska dit och jobba igen. Konstigt.

Jag är lite orolig för att jag kommer att tröttna på att vara hemma ganska så fort. Att gå hemma med en bebis kanske inte alls är något för mig? Men jag hoppas att det kommer att vara det, ett tag i alla fall. Alla säger ju "det är så mysigt, passa på att njuta!". Så det ska jag försöka göra. Njuta.

Åtminstone nu innan Svante kommer till världen ska jag verkligen bara försöka ta det lugnt, slappna av, göra mysiga och roliga saker och helt enkelt vila upp mig. Sen får vi väl se hur många dagar det blir.

Sista chansen

Jag har fått en släng av "måste-hinna-göra-så-mycket-roligt-som-möjligt-innan-det-är-för-sent-sjukan". Så igår var jag och Per på Karishma och åt indiskt. Jag älskar indiskt! Det kommer säkert att vara sista gången på... länge. Men de har ju avhämtning i och för sig.

Idag har sjukan resulterat i ett par bokade biobiljetter. Det dyker ju upp kommentar efter kommentar på facebook från alla som varit och sett Avatar att den ska vara så himla bra. Då känner jag att jag måste se den! Och att gå på bio lär säkert också vara sista gången på väldigt länge. Det ska även bli intressant att se hur Svante reagerar på ljudvolymen på bion. Jag har för säkerhets skull bokat en soffa längst ut på kanten nära utgången, så att det är lätt att smita ut om det skulle behövas. Jag tror nog att det kommer att gå bra. Skoj ska det bli i alla fall!

Måndag och tisdag innebär jobb. Onsdag är en ledig dag. Vad ska man hitta på då tro?

Torsdag bli spännande. Väldigt spännande. Då ska vi på ultraljud igen för att kolla hur mycket Svante har växt sen sist. Bestämmer de för ett planerat snitt så har jag och Per en bebis inom tre veckor. Kanske till och med inom två veckor. Det är väldigt väldigt snart! Läskigt!