50 saker som...

Häromdagen fick jag Vi Föräldrar Baby på posten som jag har läst lite då och då när jag fått tid, till exempel under reklamen. Där hade de listat "50 saker du inte trodde att du kommer att vara med om som förälder". Och där stod det - på plats nummer 10: "Få kommentarer om dina bröst om du är mamma". Det som jag skrev om. Det känns ju skönt att det inte bara är jag som har reagerat och tycker att det är lite märkligt.

Andra saker som stod på den där listan som jag varit med om (hittills):

• Höra dig själv säga "Här luktar det bajs minsann!" med en sinnessjukt hurtig röst.
• Fantisera om att söka upp ett gammalt ex och visa upp ditt praktbarn.
• Uppleva det magiska i att titta på ditt sovande barn - hur länge som helst.
  
• Koka saker av plast (som nappar och bröstpumpar).
  
• Bli genuint glad av den svenska välfärden (mödravård, sjukvård och barnomsorg).
  

Inte så många punkter av alla 50 som jag upplevt än, men så är det några som är riktigt fåniga också. Dessutom är det några som jag definitivt aldrig kommer att vara med om, till exempel:

• Äta en tacomiddag och bli full med en familj som du nyss lärt känna (till exempel via mvc eller dagis).
  
• Komma på att du inte duschat på tre dagar och tycka att det kan vänta en dag till.
  
• Överväga att ha samlag, men välja att bli klar med tvätten för en gångs skull.
  

Mina bröst är dina bröst?

I vanliga fall så är det väldigt tabu och konstigt om någon kommenterar någon annans bröst. Nu menar jag direkt till personen det handlar om, annars händer det säkert titt som tätt killar emellan att de diskuterar tjejers bröst (det är vad jag tror i alla fall).

Men något händer när man har en nyfödd. Helt plötsligt verkar det helt okej att ställa frågor om mina bröst. Nästintill vilt främmande människor kan fråga om jag ger bebisen bröstet, om jag har bröst så det räcker eller om jag har ont i brösten. Varför?! Varför blev mina bröst allmänt gods? Varför är det okej? Jag tycker inte att det är okej. Faktiskt. Det är fortfarande mina bröst som först och främst är sexiga saker, även om de just nu är utlånade som matbehållare.

Jag kan sträcka mig till att nästintill vilt främmande människor kan fråga om jag ammar, men jag förstår inte riktigt vad det har för betydelse. De brukar säga "ja, det är ju bra". Vad skulle de säga annars? Att det är synd om bebisen eller att jag är en dålig mamma? Tycker de att de är artiga när de frågar eller kommer de inte på något bättre att fråga om?

Den närmaste familjen och nära vänner kan möjligtvis få fråga hur det går med amningen, hur mina bröst mår och så vidare. De brukar ha förstånd att vara lite diskreta och de känner mig så pass väl att de märker när jag inte är bekväm. Och så personalen på BVC förstås.

Men varför en dam man möter på gatan ska fråga om jag har bröst så det räcker till, det kan jag inte förstå.

En dröm om romantik

I natt drömde jag om Korvaspappa. Vi hade träffats någonstans och kom så bra överens. Pratade och skojade. Så la vi armarna om varandra medan vi gick och så gav han mig en puss på munnen i farten. Först blev jag glad, för vem vill inte ha en puss av Korvaspappa? Men sen blev jag arg! Jättearg! Jag skällde ut honom för att han kunde göra så! Förstod han inte att han inte kunde göra så mot Lisa? De som träffades på det mest romantiska vis jag vet, de som är ett av de där paren som får mig att tro på äkta kärlek och evig lycka. De som håller min romantiska världsbild vid liv. Allt det där sa jag när jag skällde ut honom.

Sen vet jag inte vad som hände för helt plötsligt var jag hemma hos mig och jag bodde i ett stort hus och det var så flott och snyggt! Alla mina vänner satt vid middagsbordet i köket och röstade om vem som var den snyggaste killen, och alla utom en eller två tyckte att min kille var snyggast. Min kille är ju snyggast!

För er som inte vet vem Korvaspappa är så heter han Daniel och är pappa till Korvas och skriver en av de bästa bloggarna jag vet. Han är finurlig och filosofisk och romantisk och en underbar pappa. Och här är inlägget som fick mig att falla för Korvaspappa och Korvasbloggen:
http://blogg.aftonbladet.se/korvasson/2009/01/1068993

Att glömma sig

Idag var vi på Marieberg för att leta vårjacka åt mig och byxor åt Per. Moa var glad och nöjd länge. Hon låg i sin vagn och såg sig omkring med stora ögon. Kan tänka mig att det var spännande med allt nytt att titta och lyssna på! Men efter en stund började det gnällas lite när vi var inne på Cubus. Då börjar man genast fundera; har hon gjort på sig? är hon hungrig? Och så kommer jag på mig själv med att snabbt klämma mig själv på brösten för att kolla om det fanns någon mjölk. Det är helt i sin ordning när jag lufsar omkring hemma i mjukisbyxorna och ingen ser mig. Men mitt inne i en affär? Nej det är nog inte riktigt acceptabelt! Jag såg mig omkring och som tur var så var det inte något folk i närheten.

Nu för jag skärpa till mig och vara anständig när jag är ute bland folk!

Jag hittade förresten en jacka till slut. Efter en dryg timme och varenda affär. Sen gick Per till Dressman och köpte byxor på tio minuter.

Förlossningen

Jag var hos barnmorskan idag på efterkontroll. Allting såg bra ut. Jag har läkt ihop fint, och det känns ju bra. Hon gick igenom journalen med mig, så nu har jag mer begrepp om hur förlossningen faktiskt gick till. Minnet av den där dagen är ganska dimmigt. Tidsuppfattningen är ganska skev.

Sen den dagen har jag gått igenom förlossningen minst en gång om dagen. Försöka komma ihåg vad som hände och bearbeta mina känslor kring det. Det är först nu senaste två veckorna som jag inte tänkt på det varje dag utan kanske bara varannan eller var tredje dag.

Jag har inte gärna pratat om det. Inte velat skriva om det heller. Jag har väl inte varit riktigt redo helt enkelt. Vissa har fått veta mer än andra. En del har bara fått höra frasen "hon kom ju ut, så då gick det bra". Det är helt sant.

Den tolfte januari åkte vi in till förlossningen för att jag skulle bli igångsatt. Kl 10.00 tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. En timme senare började värkarna. Men jag öppnade mig inte, så de satte in värkstimulerande dropp. Några timmar var det riktigt bra. Jag och Per lyssnade på radio, spelade kort och löste korsord. Drack kaffe och åt lunch. De höjde droppet då och då och värkarna blev värre och värre. Vid sextiden tvingade jag i mig ett par smörgåsar så att de skulle sluta tjata på mig om att jag måste äta.

Tydligen så tog det jättelång tid innan jag började öppna mig alls. Under tiden gjorde det bara värre och värre ont. Jag fick akupunktur som tog bort den värsta molvärken i ryggen, men värkarna i magen gick inte att göra något åt. Jag andades igenom dem. Vid åttatiden på kvällen fick jag epidural. Hoppades att det skulle sluta göra ont ett tag så att jag fick vila, men jag hade lika ont i alla fall. Jag kunde inte längre andas igenom värkarna utan låg och skakade. Som tur var påminde Per mig hela tiden om att försöka slappna av och andas. De höjde droppet med jämna mellanrum. Jag och Per slumrade mellan mina värkar som kom med två till tre minuters mellanrum.

Antagligen var det någon gång under natten som jag började öppna mig och bebisen sjönk ner. Konstigt nog var det härliga värkar! När jag kände att det äntligen hände något! Men ont gjorde det och jag började med lustgasen. Älskade lustgas. Jag kände mig som ett barn som blev av med nappen när de tog den ifrån mig.

Vid sjutiden på morgonen onsdagen den 13 januari började helvetet. Krystvärkarna. Jag vet inte jag ska hitta ord för att beskriva hur ont det gjorde. Det var vidrigt. Fruktansvärt. Det kändes så vansinnigt fel att försöka pressa ut något som uppenbarligen var för stort! Jag är förvånad över att jag inte skrek och svor utan bara kved förtvivlat "det går inte! Det gör för ont!" Någon av alla barnmorskor som var med sa att det faktiskt skulle kännas bättre om jag tryckte på än om jag höll emot. Som tur var hade hon rätt, annars hade Moa fått stanna kvar i min mage.

De började prata om sugklocka och väntade på någon som skulle komma och hjälpa till, och om jag förstod dem rätt så var de irriterade över att människan hade börjat gå ronden. Till slut kom hon, de satte dit sugklockan. Någonstans under den här tiden sa de att de såg huvudet och att det var fullt med svart hår. Jag tror inte ens jag orkade svara på det. Jag bara fortsatte att försöka krysta fast jag egentligen inte orkade längre. Jag hade ingen begrepp om tid. Hade det gått en kvart eller tre timmar? "Nu är det en eller två värkar kvar så är barnet ute!" sa en av dem och det var det bästa jag hört - det fanns ett slut på eländet. Två värkar så kom hon ut och smärtan upphörde. 23 timmar efter starten.

Några minuter senare låg hon på min mage och allting var fantastiskt. Precis så fantastiskt som alla säger.

Först efteråt fick jag reda på att de hade klippt mig. Det hade jag inte förstått och det var nog tur att de inte sa något för då hade jag fått panik. Idag fick jag reda på att jag hade krystvärkar i en och en halv timme.

Det är den absolut värsta upplevelsen i mitt liv. Samtidigt den absolut häftigaste. Jag vill inte ha den ogjord, men vill inte göra om den igen.

"Hon kom ut, så det gick ju bra" sammanfattar förlossningen bra. Resultatet - Moa - är det viktigaste. Hon blev alldeles underbar, så det är klart att det gick bra.

Inatt jag drömde...

...att all snön smält bort. Den hade försvunnit över natten och jag var förvånad över att det gått så fort. Varken glad eller besviken över att den var borta utan bara förvånad. Sen var det inte mer med den drömmen.

Jag undrar ju varför jag drömde att snön var borta. Jag har ännu inte börjat längta intensivt efter vår som de flesta andra. Den här vintern har varit underbar och fantastisk och otroligt vacker! Nu är jag inte helt naiv utan jag förstår varför jag tycker så. Det har sina anledningar. För det första så var jag höggravid när snön kom så jag satt mest inne och tittade ut på den. Sen var jag nyförlöst och satt mest inne och tittade ut på den.

När jag äntligen tog mig ut på promenader var det kallt, kristallklar luft, strålande solsken, knarr under fötterna och gnistrande snö. Plogat och hårt packat. Det är klart att jag tyckte det var underbart! Och vackert! Det är klart att jag njöt, antagligen mer än vad jag någonsin njutit av en vinter förut.

Dessutom har jag inte behövt skotta snö, skrapa bilrutor, gräva fram en bil ur decimeterhög snö, pulsa fram på oplogade gångvägar, stå och frysa i väntan på bussen, och så vidare. Det är klart att jag har njutit av den här vintern när jag bara har haft alla fördelar med den!

Fast nu när den börjar smälta och det är sörjigt och jag blir blöt om fötterna så kan det faktiskt få bli lite vår.

Mysa eller sova

När det går för många dagar utan att jag skriver något så börjar Per klaga. Så nu ska jag överraska honom med att blogga två gånger samma dag! Hehe.

Igår hade han och Moa en jättemysig kväll. Efter att hon har varit hungrig och gnällig mest hela tiden i några dagar så kändes det väldigt skönt när hon somnade på hans mage. Det var längesen de fick en sån riktig mysstund tillsammans. Hon var nöjd och Per blir glad och jag blir glad av att se dem tillsammans.

Ikväll försökte de med en repris, men sötnosen var fullständigt övertrött och låg bara och gnällde. Han fick lägga ner henne i vagnen i stället och då somnade hon efter två snutt på nappen.

Det är en konstig unge vi har som hellre somnar i vagnen än i mammas eller pappas famn.

Nu är jag vaken!

Jag vaknade strax före sju av Moas ylande. Jag tror hon kissar när hon låter så i sömnen. Den lilla tösen gillar inte alls att vara blöt! Hon fortsatte att gny och vrida och vända på sig, så jag gick upp för att titta till henne, men när jag kom upp hade hon redan somnat om. Jag stoppade om henne och tittade på hennes fridfulla leende en liten stund. Så var jag vaken och hon sov. Lika bra att passa på att äta frukost innan hon vaknar på riktigt.

Äter min frukost i köket och funderar på vad jag ska göra av dagen. Moa är fantastisk och jag vill inte vara ifrån henne en sekund av hennes liv, men ärligt talat börjar jag bli lite rastlös. Jag behöver sällskap! Jag behöver små projekt! Andra projekt än att städa, tvätta och surfa. Jag är inte gjord för det här livet egentligen, att sitta hemma och se fram emot en promenad som är dagens höjdpunkt.

Fast visst är det mysigt. Trots att rastlösheten ibland infaller sig så vill jag inte byta bort det! Jag saknar jobbet mindre och mindre för varje dag. Att få vara med Moa, och se alla hennes nya miner och ljud, se henne skina upp i ett leende när man kommer till henne, det är bara helt fantastiskt. Det är värt precis allt.

Väck inte den bebis som sover...

Nu sover hon. Men ack så oroligt. Vid minsta ljud vaknar hon till, ylar, och viftar med sina små armar. Jag drog in vagnen hit bredvid datorn, satt med handen på hennes mage och gungade försiktigt så att hon somnade om. Nu knappar jag jätteförsiktigt på tangenterna. Vågar inte resa på mig för stolen gnisslar så förskräckligt. Jag vill ju inte väcka henne nu när hon äntligen sover.

Hon är så söt när hon sover.



Lägg märke till handen som liksom har stelnat mitt i ett viftande.

Om inte om...

Många gånger i livet har jag saknat vägskyltar. Någonting som talat om vilken väg som är bäst att gå. Jag vet att jag har gett mig in på fel vägar många gånger. Men om inte om hade varit... om jag inte hade flyttat till Karlstad... om jag inte hade strulat till det... om jag inte hade trasslat in mig med Daniel... hade jag inte flyttat till Örebro... hade jag inte börjat på Tradimus och då hade jag inte... och om det hade hänt hade jag inte... och då hade jag inte träffat Per...

Jag kan leka med tanken "om inte om hade varit".

Fel vägar blir ändå rätt väg till slut.

Tråkigt

Får man ha tråkigt när man är föräldraledig? Tills nu så har all tid gått åt till Moa. Eller till mig. Och så helt plötsligt i fredags förmiddag när Moa sov så fick jag tråkigt. Jag hade ätit. Jag hade plockat undan disken och det. Jag hade surfat mig mätt. Vad skulle jag göra? Första gången på sju veckor som jag hade en känsla av "vad ska jag göra nu?" Jag fick nästan lite dåligt samvete, för får man verkligen ha TID när man har småbarn?

Jag letade fram kokboken och fick för mig att jag skulle baka gifflar. Enda gången jag har bakat gifflar var på hemkunskapen i nian och det jag kommer ihåg var att de blev väldigt goda! Det här var andra och antagligen sista gången jag försökte. De blev katastrofalt misslyckade när degen inte alls jäste som den skulle. Synd på degen tänkte jag och slängde i alla fall ihop något slags kreationer.

"Vad är det här för missfoster?" Sa Per när han kom hem och såg dem.


Men utseendet är trots allt inte det viktigaste, utan innehållet. Goda var de och de tog slut nästan lika fort som riktiga gifflar.

Tonårsmamma

Tänk om jag hade blivit på smällen när jag var tonåring och fått barn när jag gick i nian. Det låg jag och funderade på igår när jag skulle somna och min rygg värkte av att ha ammat och bytt blöjor i helt fel ställningar. För det hade helt klart varit en av fördelarna med att ha fått barn då! Att ha orkat mer och varit smidigare. Nu känner jag mig som en 80-årig tant när jag stått på huk en stund och sen försöker resa mig upp. Ajajaj. Ännu värre är det med en bebis i famnen.

Att vara tonårsmamma innebär ju dessutom att man fortfarande är en rätt ung och frän mamma när barnet själv blir tonåring. Och så kan det ju hända att man får barnbarn när man fortfarande är superung!

Sen kom jag att tänka på det där med sömnen. Det som är jobbigt nu när jag inte får sova ut ordentligt hade antagligen varit extremt slitsamt om man inte fick sova som tonåring. Det vet ju alla att tonåringar behöver sova minst 12 timmar om dygnet.

Och så är det väldigt skönt att ha allting "som man ska göra innan man får barn" gjort.