Jag vaknade strax före sju av Moas ylande. Jag tror hon kissar när hon låter så i sömnen. Den lilla tösen gillar inte alls att vara blöt! Hon fortsatte att gny och vrida och vända på sig, så jag gick upp för att titta till henne, men när jag kom upp hade hon redan somnat om. Jag stoppade om henne och tittade på hennes fridfulla leende en liten stund. Så var jag vaken och hon sov. Lika bra att passa på att äta frukost innan hon vaknar på riktigt.
Äter min frukost i köket och funderar på vad jag ska göra av dagen. Moa är fantastisk och jag vill inte vara ifrån henne en sekund av hennes liv, men ärligt talat börjar jag bli lite rastlös. Jag behöver sällskap! Jag behöver små projekt! Andra projekt än att städa, tvätta och surfa. Jag är inte gjord för det här livet egentligen, att sitta hemma och se fram emot en promenad som är dagens höjdpunkt.
Fast visst är det mysigt. Trots att rastlösheten ibland infaller sig så vill jag inte byta bort det! Jag saknar jobbet mindre och mindre för varje dag. Att få vara med Moa, och se alla hennes nya miner och ljud, se henne skina upp i ett leende när man kommer till henne, det är bara helt fantastiskt. Det är värt precis allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar