Kryparen!

Igår kröp Ebba!

Jag stod och hängde upp tvätt när jag hörde att Ebba var på väg från rummet bredvid. "EEH!" ropade hon med jämna mellanrum och jag svarade "Här är jag". Och så kom hon in. Krypandes! Eller kanske rättare sagt hasade sig fram på knäna. Jag som trodde att hon skulle strunta i att krypa och bara åla sig fram tills hon började gå! Stora tjejen! Då åkte filmkameran fram i alla fall.

Om Ebba

Ebba är snart tio månader och jag har knappt skrivit ett enda inlägg om henne. Hur hon är. Vad hon kan. Jag skäms. Folk säger att man tar färre kort på nummer två och så vidare. Men jag trodde inte att jag skulle bli sån. Och ändå är det precis så. Vi tar färre kort på henne, filmar henne mindre, märker inte hennes utveckling på samma sätt. Jag häpnar inte på samma sätt när hon gör något hon inte kunnat förut. Utropar inte riktigt lika förtjust "Titta! Titta vad Ebba gjorde!"

Det betyder inte att jag inte älskar henne mindre på något sätt. Absolut inte. Det är märkligt hur man kan älska två barn precis lika mycket. Det är bara det att allt är inte nytt och fantastiskt med Ebba. Tyvärr. Det har liksom hänt förut på något vis.

Det blir mer en tanke "Det här gjorde vi när Moa var liten, måste göra det för Ebba också." I efterhand en sorg över att Ebba delvis blir bortglömd. Att jag inte kan gå tillbaka i tiden och titta på lika många filmer med henne som jag har med Moa. Måste skärpa mig. För min skull och för Ebbas skull.

Hon är snart tio månader och reser sig upp mot saker hela tiden. Hon vill stå upp så mycket som möjligt. Hon älskar att stå upp i soffan mot ryggstödet och så sträcker hon sig mot fönsterbrädan och försöker nå adventsljusstaken som står där. Och så blir hon så arg när hon inte får ta den!

Hon ålar omkring på golvet som en liten kommandosoldat. Snabb som tusan är hon och följer helst efter Moa eller mig var vi än går. Ska hon bara en liten kort bit kryper hon på knäna, men ska hon långt är det ålning som gäller.

Ebba älskar att äta sin mat själv. Plockar hur lätt som helst upp små bitar med sitt pincettgrepp. Bröd, ärtor, majs, potatis, pannkaka med mera stoppar hon glatt i sig. Ja, hon älskar ärtor. När hon inte får nya småbitar fort nog så skriker hon så högt och gällt så att vi håller på att få tinnitus. Det var värre när hon vad mindre och inte kunde äta själv, så skrek hon så där galet högt så fort vi satte henne i stolen för hon visste att hon snart skulle få mat.

För det mesta är hon glad. Ett litet solsken som skrattar sitt kluckande skratt när vi kittlar henne eller leker att vi äter upp hennes napp. En av de bästa lekarna är "Tack, tack" och hon ger oss saken hon håller i och sen ger vi tillbaka den med ett "varsågod".

Ebba är fantastisk på sitt alldeles egna vis och inte någon kopia av sin storasyster. Ett tidigt nyårslöfte är att det ska bli mer om Ebba!

Ungen har fantasi i alla fall

Det ringer i leksakstelefonen och Moa svarar:

- Hallå? Hej. Jaha, är du och handlar? Hästgodis, hundgodis, kexgodis, mammagodis och pappagodis. Mmm, aaaa. Okej. Hejdå.

Sen tittar hon på mig och säger:

- Det var morfar.

Pysseldagen

Isbjörnsbajs! Sa Per och fnissade. 

Jaja, jag är inte så himla bra på det där med frosting än när det gäller cupcakes. Men goda blev de, mina pepparkaksmuffins! Och det är ju huvudsaken.

Pysslade gjorde vi också, när vi hade julpyssel- och fikadag hemma i köket igår. Moas kompis Linus med familj kom, inklusive hunden Melvin som först skrämde slag på stackars Ebba, men efter ett par timmar var han ganska okej bara han höll sig på lite avstånd.

Klippa, klistra och limma och ha på glitter och paljetter och stjärnor och allt man tyckte var fint. Julklappsetiketter gjorde vi. Till och med Per kom igång och pysslade lite! Jätteroligt var det!

Det blev biljetter!

Hurraaaaaa!! 

Inte till finalen, men till delfinal nummer två! Shit pannkaka vad roligt det ska bli!!!

Biljettsläpp!

Sitter just nu i kö till ticnet. Blir det biljetter till Eurovision eller inte? Spännande!

Nostalgilådan!

För ett par dagar sedan tog jag tid, och mod, till mig och packade upp en låda som jag har haft ståendes i diverse förråd och vindar och garage i säkert nästan 10 år. Tid och mod för att jag visste inte riktigt vad den innehöll.

Det visade sig vara en ren nostalgitripp tillbaka till universitetet! Där låg pärmar och kompendium och mappar och tidningsutklipp och mina artiklar som jag skrev för NWT och gamla anteckningsblock.

Jag sveptes med och mindes föreläsningar och diskussioner och underbara vänner och baguetter på Studs! Jag blev nästan lite sugen på att börja plugga igen. Läsa teorier och tänka kritiskt och skriva uppsatser.

I mina block fanns dikter och teckningar och konversationer med vänner insprängt mellan mind-maps och svårlästa anteckningar. Vilka tider!

Lördagsmys...?

Åh, vilken underbar morgon! Eller inte.

För inte är det speciellt underbart att vakna och tänka: "Ja, just det ja, kylskåpet har gått sönder". Så efter att ha hämtat in smöret och osten från altanen och ätit lite frukost började vi rensa ut allting ur kylskåpet. Kombinerat med googlande på vad man kunde spara och ackompanjerade av diverse barnskrik.

Fördelen är förstås just det där. Att man på allvar rensar ur. Och verkligen slänger saker. Det är märkligt hur mycket burkar och flaskor med mystiskt innehåll som kan gömma sig längst in och i lådorna. Nu är det borta!

Min kära sambo har åkt iväg för att shoppa nytt kylskåp. Han har fria händer. Vilket inte betyder så mycket eftersom det enligt internet bara finns ett kylskåp på lager som passar våra mått! Så kan det vara.

I alla fall. Underbar morgon. Jag ser positivt på det hela; vi får ett nytt, fräscht kylskåp som förhoppningsvis inte kommer att gå sönder på många, många år, och det kommer bara att vara fyllt med ny, fin, god mat. Hurra!

Det värmer fint i mammahjärtat

"Älsklingsmosa" säger jag när Moa kramar om mig och borrar in näsan i min hals. "Älsklingsmosa" upprepar Moa tyst och fnittrar.
"Och vem är jag då?" frågar jag.
"Älsklingsmamma!" svarar hon glatt.


"Godnatt Moa", säger jag när jag stoppat om Moa i hennes säng. "Sov gott. Älskar dig."
"Älskar dig, mamma", svarar hon lågt innan jag ger henne ett par slängpussar och drar igen dörren försiktigt så att det blir en liten glipa, precis som hon vill ha det.

Pyssel

Jag vet inte om det beror på att jag gått hemma och varit föräldraledig alldeles för länge. Eller om det är åldern som gör det. Eller om det beror på att jag har fått barn. I alla fall så har jag blivit alldeles pysslig. 

Jag borde nog ha en "pysselgen" med tanke på min mor och mormor som har gjort ungefär allt som går att göra. allt från att måla porslin och tälja trägubbar till att sy dockkläder, och det finns nog en liten i mig, även om den inte är så värst utvecklad. 

Moa tror jag däremot har fått en stor dos av pyssel- och konstintresset. Hon kan sitta länge, länge och pärla, måla, rita, skriva, klistra och pyssla. 

Här är hennes pysselvägg som jag ordnat åt henne, ovanför hennes egna skrivbord. Den gillar hon! 

Drömresa?

Jag älskar mina barn. Och Per. Över allt annat. Utan tvekan.

Men ibland får jag stor lust att packa väskan, lämna barnen hos Per, och ta första bästa flyg till ett varmt land och checka in på ett all-inclusive hotell. Sen skulle jag bara ligga på en solstol bredvid en pool, eller på en strand, med en paraplydrink i ena handen och en bok i den andra. Och så skulle jag ligga i en hel vecka. Inte göra något annat! Förutom äta lite gott från buffén då och då och hoppa i plurret med jämna mellanrum.

Himlars vad skönt det skulle vara!

Ja istället för nej

Långt innan jag fick barn tänkte jag att jag aldrig skulle säga nej i onödan. När jag väl sa nej skulle jag vara konsekvent och absolut inte ge mig för gnäll.

Så enkelt, tänkte jag, och skakade mycket naivt på huvudet åt andra mammor och pappor jag såg på bussen, i affären,  på restaurangen, i leksaksaffären och så vidare.

För det är verkligen inte lätt att låta bli att säga nej. Och det är definitivt inte lätt att vara konsekvent. Det är en konst som kräver övning och tålamod och en massa eftertanke.

Det är fruktansvärt lätt att säga nej utan att tänka sig för. Jag råkar säga nej till simpla saker, bara för att jag själv inte vill, inte orkar, inte har lust, är trött eller bara helt enkelt är vrång. "Nej, du får inte en sked, du kan äta med gaffeln". Så otroligt onödigt om det blir ett stort bråk eller gräl bara för att hon en dag har lust att äta sin mat med sked och för att jag inte orkar resa min lata rumpa och hämta en åt henne. Och så känner jag mig urfånig när jag har sagt nej till något som egentligen är helt betydelselöst. Speciellt om jag redan innan vet att det blir bråk och gråt och en viljornas kamp om vem som bestämmer. Och eftersom jag vill vara konsekvent när jag väl sagt nej måste jag snabbt bestämma mig för om jag ska fortsätta säga nej eller om jag ska ändra mig till ja innan hon (förhoppningsvis) hinner märka något.

Jag vill ju inte ha några strider i onödan. Bara om viktiga saker, till exempel om något är farligt för henne eller Ebba eller någon annan. Och då vill jag att hon ska veta att nej är nej och att det inte blir någon ändring även om hon skriker eller gråter eller ligger på golvet och sparkar med benen. Ja, barn gör faktiskt så. Det är så mycket enklare att säga ja för från början. Och trevligare och mysigare och både hon och jag mår bättre av det.

Dessutom är hon stor och kan få bestämma mycket själv. Jag kan lita på henne i mycket och hon kan få ta ansvar själv och hon kan också få misslyckas. Jag måste tillåta mig själv att låta henne prova på nya saker, att låta henne ha beslutsångest och ändra sig fyra-fem gånger, även om det är irriterande.

Jag tränar mig i att låta henne växa upp genom att säga ja isället för nej. Men herregud, vad svårt det är.

Ångest

Om två månader är det tänkt att jag ska börja jobba. Hjälp! Nu när jag har kommit in i det här hemmalivet. Och jag trivs bra här i babybubblan! Jag vill inte alls tillbaka till verkligheten!

Jobbångest, jobbångest, jobbångest!

Om februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september och oktober har gått så jävla fort, hur fort ska då inte november och december gå?!

Panik!!!

Frukostsamtal

Moa: - Vad är det där?

Per: - Det här? Det är en dödskalle. Är den fin?

Moa: - Nej. Den är ful!!

Hal som en ål!

Ebba sitter stadigt nu på golvet. Ibland vinglar hon till, men det händer mer och mer sällan. Nej, nu sitter hon där man sätter henne. Hon har inte lärt sig än hur hon ska komma ner till liggande för att på mage åla iväg över golvet. Vilket är ganska skönt, för då vet man att hon är stilla där man satt ner henne.

Men sätter man henne ner i sängen däremot, då kastar hon sig framåt eller bakåt eller åt sidan för att sen snabbt rulla över på mage och sen är hon iväg. Hon vet så väl att sängen är mjuk att landa i. Det tar inte mer än ett par sekunder! Helt otroligt! Sitt stilla! Ligg stilla! Försöker ta på dig kläder! Herregud, så otroligt söt hon är!

Pottan is the shit!

Hela helgen har jag velat utropa "Hon kissar på pottan! Jag är så stolt!". Velat skriva statusar på facebook. Ringa alla vänner. För jag är så stolt! Men det är antagligen bara jag och Per som bryr sig, så jag nöjer mig med ett blogginlägg. 

Helgen har gått i potträningens tecken, som ni kanske förstår. I fredags morse tog blöjorna slut. Det var i alla fall så vi sa, egentligen hade vi massor med blöjor kvar i en låda. Hon ifrågasatte det först, tittade i skåpet, men där låg ju bara lillasysters blöjor. Okej då. Vad skulle man göra då? Jo, kissa i pottan! 

Och efter några misslyckade försök gick det vägen, och det var bara i fredags det hände ett par olyckor. Sen har hon till och med helt på egen hand gått iväg till pottan och kissat. Jag och Per satt i köket med höjda ögonbryn och höll andan - hur skulle det gå? Det är ju galet att man kan känna sig så stolt över sin lilla tjej!

Hon blir så stor, så stor. Det är nästan så jag får ångest. Snart kommer hon att vara så stor så att hon inte vill kramas längre, och inte hålla handen, och inte få pussar på kinden, och inte tycka att mamma är världens bästa lekkamrat. 

Är det då man skaffar en sladdis?

Bokförbud

I somras gav jag mig själv bokförbud. Förbudet löd: Jag får inte köpa någon mer bok till mig själv förrän det är bokrea!

Ungefär tre månader senare så har jag hållit det ganska bra. Jag har köpt en bok - till Per. Den senaste Theorin som jag själv förstås också vill ha, men eftersom jag köpte den till Per så räknades det nästan inte... Dessutom hade jag en rabattkupong på bokhandeln så jag var liksom tvungen att köpa en bok.

I alla fall. Varför gav jag mig själv bokförbud? För att jag har massor med böcker i bokhyllan som jag redan köpt men inte hunnit läst. Plus att Per faktiskt har en massa bra böcker som jag kan läsa. Och så höll mitt bokköperi på att bli som en drog. Ett beroende. Köpa, köpa, köpa. Himlars, vad jag älskar böcker!

Naturligtvis så hittade jag massor med böcker som jag ville ha med en gång, så jag skriver önskelista på alla böcker. Nattens Cirkus, Styggelsen och senaste Kallentoft till exempel. Det är ju faktiskt jul och födelsedag innan det blir bokrea.

Jag tror jag har nio olästa böcker av mina egna i bokhyllan. Så jag borde klara mig. Just nu läser jag Flickan från ingenstans, som är vansinnigt bra, och toktjock, så den borde hålla en vecka eller två till.

Och slutligen så får jag låna böcker av bästa Zantoo. Underbara Evanovich bland annat! Åh, Ranger!

Mustasch, eller?

Det här är en gammal historia, men den är söt i alla fall.

En dag i våras när vi läste Labolinas Lina utbrast Moa:

"Titta! En spindel på näsan!"

Det är så härligt att åka bil...

"Jag vill åka heeeeem" tjuter Moa från baksätet.
"Ja, vi ska åka hem, men vi måste tanka först".
"Jag VILL inte tanka, jag vill åka hem!"
"Vi ska åka hem, men först måste vi tanka" svarar jag för vad det kändes som hundraelfte gången på några minuter.
"NEJ! Jag vill åka heeeeeeeeem!"
"Vet du varför vi måste tanka? Jo, för annars kan inte bilen köra och då kommer vi aldrig hem".
Tyst en halv minut.
"Jag vill inte tanka, jag vill åka hem" tjuter hon igen.
"Okej, nu åker vi hem", sa jag då som om det inte vore hela världen, men Moa svarade snabbt från baksätet:
"Vi måste tanka först! Annars kan inte bilen köra!"
"Det har du rätt i! Vilken tur att du sa det, då åker vi och tankar".
Tyst en halv minut igen.
"Jag vill inte tanka, jag vill åka hem!"

Och så höll det på hela vägen till bensinmacken. Sen mutade jag henne med en milkshake så att hon var tyst och nöjd i säkert tio minuter.

Det var Moas första milkshake det. Och nu har hon lärt sig ett nytt ord också.

Räkfrossa

Tjejkvällen blev legendarisk.

Inte bara för räkorna och kantarellpajen och kladdkakan och vinet och allt det andra som vi oavbrutet frossade i hela kvällen (och hela förmiddagen). Utan mest för den där känslan av att allt var som det alltid har varit.

Vi har känt varandra så länge, jag har känt dem i över femton år, och de andra har känt varandra ännu längre. Det är inte så ofta vi ses, men när vi väl ses är det som om vi sågs igår. Det finns ingen startsträcka på något vis. Det bara är. Enkelt och avlsappnat och det bara är. Som det ska vara mellan riktiga vänner.

Jag önskar verkligen att vi kunde ses oftare. Med eller utan vin.

Imorgon kväll!

5 kg räkor

Aioli

Baguette

Vin

Kantarellpaj

Sallad

Chips

Choklad

Ost 

Kex

Kaffe

Gott till kaffet

Och 3 st underbara vänner

Det är receptet på vad som kommer att bli en helt fantastiskt lyckad kväll! Inga män och inga barn. Bara vi och en massa godsaker, kan det gå fel? 

Och när hade vi en sån kväll senast egentligen, bara vi fyra? Hur många år sen? Har vi någonsin haft en sån kväll förut? Då alla kunnat vara med och det bara har varit vi? Jag kan ärligt talat inte komma på någon. Är jag glömsk eller har det aldrig inträffat förut? 

Förstå att i så fall kommer den här kvällen imorgon bli alldeles legendarisk!

Åh, vad jag längtar!

Hunden Moa

Vi sparkade boll, Moa och jag, ikväll. Fram och tillbaka. "Mååååål!!" Tjöt hon varenda gång, oavsett var bollen hamnade. Sen blev jag trött, för jag hade Ebba i famnen samtidigt, så jag satte mig ner på den lilla avsatsen i vardagsrummet.

Hon sparkade bollen till mig och sen kastade jag tillbaka. Sen började jag kasta iväg den längre bort - och hon sprang glatt efter den. Då tänkte jag på att hon var som en hund. Det var i alla fall väldigt likt. Den enda skillnaden var att hon inte hade en svans att vifta med, och att det var hon som bestämde åt vilket håll jag skulle kasta bollen.

Besök

Idag fick jag första besöket av Jehovas Vittnen här i nya huset. Otroligt spännande! Eller kanske inte, men just det där med att det är mycket som är första gången i nya huset är lite roligt.

Hur som helst, de sa egentligen aldrig att de var från just Jehovas, men typ något sånt i alla fall. Same shit... och så vidare.

"Hej, här var det någon hemma! Vi går runt för att prata om Livets Stora Frågor!" Sa mannen som såg ut ungefär som en snäll pastor med begynnande flint och lite rund om magen och rosig om kinderna. Kvinnan stod ett par steg bakom och såg butter och väldigt grå ut.

"Jaha", svarade jag, "men då är jag inte intresserad".

Jag kunde riktigt se hur mannen tog ett djupt andetag för att börja sitt säljarsnack och envetna nötande om himmel och helvete och paradis och sånt som de pratar om. "Tänker du inte på Livets Stora Frågor?" började han.

"Nej, det gör jag inte", sa jag med ett stort leende, och innan han hann säga något mer fortsatte jag med ett ännu större leende "men ni får ha en trevlig dag! Hejdå!" Och så stängde jag dörren framför två snopna människor.

Man kan inte anklaga mig för att vara otrevlig i alla fall.

Måndag

Det är måndag.
Per jobbar.
Ebba sover.
Moa leker med bokstäver jag gjort åt henne.
Jag försöker blogga medan Moa står bredvid och skriker "skriva på den här! Måste göra den! O som en blomma! Den också! Domma där!"

Lyx

Lyx är att få åka någonstans alldeles själv. Utan barn. Då kan man spela Mix Megapol och skråla med i låtarna bäst man vill.

Det är lyx.

Trots tröttar ut

Vad gör man åt det eviga trotsandet och testandet? När det inte hjälper att säga nej tusen gånger, när det inte hjälper att förklara varför man inte får. När det inte hjälper att bli arg. När det inte hjälper att flytta undan. När det inte hjälper att ignorera eller försöka hitta på något annat. Finns det något man kan göra? Eller är det bara att härda ut? Och jag vet att det egentligen är tecken på en liten människa som utvecklas. Men den vetskapen gör det hela inte mycket enklare att handskas med.

Skulle också vilja krascha i soffan när kampen äntligen är över.

Slut på semestern

Nu är det slut på semestern. Igår började Per jobba. Kväll. Och herregud vad tomt det blev! Jag kände mig så ensam! Efter bara några minuter var jag rastlös och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det spelar ingen roll att två barn tävlade om min uppmärksamhet. Jag saknade Per i alla fall. Min älskade, älskade Per.

Så jag tog en tur till Coop för att fördriva tiden och lät Moa bestämma takten. När jag sa "nu ska vi gå hit och titta på en låda" svarade hon med att "Moa ska bara hämta en sak" och så knallade hon iväg åt andra hållet, till mejeriavdelningen och plockade till sig en stor juice och en liter filmjölk. Sen var hon nöjd och vi kunde gå tillbaka. Hon är söt.

Det var även hennes första dag på nya förskolan igår. Vi var där på inskolning en timme. Hon verkade trivas, satte nästan genast igång med att gräva i sandlådan och cykla och betrakta sina nya kompisar. Så det blir nog bra. Det är nog jag som saknar hennes gamla förskola mest...

Nu är Per med henne dit. Och Ebba sover. Jag funderar på vad av alla tusen saker jag vill eller borde göra; sova, lägga upp bilder på bilddagboken, läsa, betala räkningar, hänga upp tavlor, plocka undan leksaker, vattna i växthuset, starta en tvättmaskin, googla efter en frys... och så vidare. Så mycket att göra och så lite tid.

Det började med ett inlägg här.

Nya kärleken

Nu har Per snott den. Min nya kärlek. Min surfplatta. Och så sitter han och spelar flipper på den.

Hmpppffff.

Nykär

Jag är som nyförälskad. Min nya kärlek är svart och smal. Får mitt hjärta att klappa lite fortare och jag är säker på att vi kommer att få många fina stunder tillsammans.

 Frågan är om förälskelsen bara är tillfällig, om den kommer att falna för att slutligen slockna helt, som glöd i en brasa om sommaren. Eller kanske är det kärlek på riktigt, här för att stanna. För evigt. 

Härliga ungar

Jag höll på att byta om från pyjamas på Ebba när jag hörde Moa tjuta i vardagsrummet. Både jag och Per rusade dit och såg Moa snyfta förskräckt. 

- Vad är det som har hänt?! Undrade vi och befarade både det ena och det andra obehagliga som kunde ha hänt i trädgården där hon nyss varit. 

- Igelkotten jagade Moa! Fick hon fram mellan tårarna. 

Förlåt oss om vi skrattade, men hur skulle vi kunna låta bli? Det var bara för gulligt på något vis. Sen tog vi var sitt barn på armen och gick ut och tittade på igelkotten, och förklarade för Moa att den inte alls var farlig, utan bara snäll och söt. 

Köket!

Den 18:e maj fick vi tillträde till huset. Då såg köket ut så här (minus möblerna):

Det var en furubomb de luxe och så ville vi inte ha det! Rörande överens om att bygga nytt började Per riva det gamla köket den 19:e maj.

Den 25: maj började Per lägga golvet. Fint blev det!

Vad har jag gjort i köket? Kan man undra. Jag har bland annat kvistlackat lite i taket. Maskeringstejpat runt fönstren och målat en gång. Jag har satt in alla hyllplan i skåpen och packat upp köksprylarna. Jag har hjälpt till att såga till och slipa bänkskivorna och lägga i diskbänken. Mest av allt har jag varit moraliskt stöd och sagt "Åh! Vad bra det blir!" Och så har jag hållit undan barnen så att Per har fått jobba ostört. Det är inte alltid ett så lätt jobb det heller. Även om det är väldigt könsstereotypiskt. 

30: maj börjar det synas att det är nytt kök på gång. Taket är målat, golvet är lagt och nya skåp är på ingång.

Sveriges Nationaldag firar Per med att kakla köket. Härligt!

Inflyttade i ett så gott som funktionsdugligt kök! Lite pyssel kvar att göra, men oj vilket fint kök vi får! Tycker jag! 

Det sista vi har gjort är att få upp den underbara fondtapeten, den 10:e juli. Nu är det bara nytt köksbord och stolar som fattas!

Hej!

Hej!

Jag har inte tid, lust, ork att ta mig tid till att sätta mig vid datorn och surfa. Nu är det nog första gången jag har startat datorn på över en vecka. Jag sköter all min dagliga surfning (kolla facebook, mailen och googla) på mobilen. Spela spel har jag inte tid med heller. Det blir på sin höjd lite wordfeud och det senaste: Song Pop.

Slutsats: Jag behöver en surfplatta.

Terese var här i helgen med Linus och hunden Melvin. Och vi drömde oss bort till tider då vi kunde sitta ett dygn med att spela wow.

Älskade ungar. Ni tar all tid och energi. Och ni är ändå bäst.

En vecka!

Nu har vi bott i huset en hel vecka! Det tog tre dagar innan jag ställde upp och kopplade in datorn. Sen tog det några dagar till innan jag ansåg mig ha tid och lust att ta reda på hur man pluggar in telefonen så att jag kan surfa på riktigt. Att bara surfa i mobilen räknas inte, och vi har inte fått vårt mobila bredband än.

Någon teve har vi inte heller, men ärligt talat har jag inte saknat det så himla mycket än. Har inte haft tid. Och så har det varit väldigt mysigt att på kvällarna bara slå sig ner i soffan med ett glas vin eller en öl och bara prata lite i halvmörkret och tystnaden.

Dagarna i huset har varit intensiva. Det är långt ifrån klart, men det börjar reda ut sig. Vardagsrummet och sovrummet är i stort sett klara. I köket är det en del kvar, men det är ett fungerande kök i alla fall! Det var hemskt jobbigt de första dagarna när vi var utan vatten där! Tack och lov att det ordnade upp sig utan större problem.

Ska ordna en bild eller två på hemmet. En annan dag.

Sista dagen

Det här är sista dagen vi bor i lägenheten, för imorgon går flyttlasset! Hur känns det? Spännande förstås. Lite nervöst. Och ganska konstigt. Att vi inte ska bo här längre. Det finns en del saker jag kommer att sakna med lägenheten. Som till exempel duschen, att kunna stå i en stor dusch och spola varmt vatten över sig hur länge som helst utan att behöva tänka ett dugg på att det kostar.

Jag kommer att sakna att det är i stort sett obefintlig insyn in i köket.

Min stora, fina klädkammare kommer jag att sakna massor.

Fast huset är ju tusen gånger bättre.

Som sagt, imorgon går flyttlasset. Trots att det inte är färdigrenoverat än. Det är inte ett rum som vi påbörjat på som är klart än, men vi kan inte vänta med att flytta längre. Vi måste dit! Vi är trötta på att flaxa fram och tillbaka varje dag, och det är tillräckligt färdigt så att vi kan bo. I sovrummet och vardagsrummet ska en vägg tapetseras och golvsocklar ska sättas dit. I passagen ska det målas färdigt och läggas golv.

Det ska målas stjärnor i Moas rum.

I köket... såg det jättebra ut fram till i fredags. Diskbänken kom på plats. Vattnet kopplades på - och så rinner det inte undan ordentligt! Va Fan! 1-0 till huset just nu. Känns surt att behöva ta dit en rörmokare. Och om rörmokaren säger att bänkarna eller golvet måste rivas upp, då gråter jag.

Flyttlasset går i alla fall. Och jag är förväntansfull och positiv. Vi ska möblera och packa upp och göra det mysigt.

Imorgon! Då är vi med hus på riktigt!

 Per sätter upp kakel.

Ebba sover i allt kaos. 

Dyrbar egentid

Igår fick jag måla väggar i rummet vi kallar "passagen" och vardagsrummet. Det var nästan lika bra som att äta frukost i fred. Per lekte med Moa och hade uppsikt över Ebba som låg och sov. Jag kunde måla och filosofera och låta tankarna vandra som de ville. Det var hur skönt som helst.

Allt kan vara egentid och jag tar till vara på varenda dyrbar minut.

Jag försöker tänka optimistiskt - att trotset är något positivt. Att det betyder att Moa har en egen vilja, att hon utvecklas och lär sig och vill bestämma själv. Bra egenskaper. Men ibland, och idag, tar hon knäcken på mig.

Om det bara var sig själv hon skulle bestämma över så skulle det vara lättare. Jag försöker tänka mig för, och säga ja till så mycket som möjligt för att undvika onödiga strider. Jag vill så gärna vara konsekvent när jag väl säger nej, och inte ändra mig efter en stund skrik och gnäll och tjat och gråt. För herregud vad svårt det är! Jag trodde det skulle vara betydligt lättare, men hon är envis som en åsna mitt lilla barn!

Och som sagt, om det bara var sig själv hon ville bestämmer över, men hon vill bestämma över mig också. Vart jag ska sitta, vad jag ska läsa, vad jag ska göra och säga och dricka och när jag ska dricka. Det driver mig till vansinne.

Egentid, för att lugna nerverna och samla ihop sig, kan vara ett par minuter inlåst på toaletten.

Drömmer lite bara

Om jag fyllde år snart så skulle jag önska mig att få äta frukost i lugn och ro.

Då skulle jag duka upp bordet som en riktig hotellfrukost. Sen skulle jag bara sitta och mysa i ett par timmar med smörgåsar, yohgurt, ägg, juice och kaffe. Läsa tidningen eller en bok. Njuta av att det är alldeles tyst och ingen som kräver uppmärksamhet.

Trädgårdslandet

Jag längtade efter en trädgård. Fick en trädgård med ett land och ett litet växthus. Det var en bonus! Även om jag hade tänkt att jag skulle odla litegrann hade jag inte trott att jag skulle tycka om det så mycket. Än så länge i alla fall. Det kanske bara är nyhetens behag, men jag tycker verkligen om att gå där och påta. Så lite frön, plocka lite ogräs, vattna lite med min nya vattenkanna. 

Jag hade trampat upp en gång i mitten, och min älskling kom efter en tur till Byggmax hem med fina plattor. Vilken fin överraskning! Nu kan jag gå barfota och rensa ogräs! 

Min kära mor kom med potatisplantor, så nu ska det bli färskpotatis till midsommar! Hon hade även med sig jordgubbar, tomater och chili.

Det är inte bara jag som gillar att vattna. När jag köpte vattenkanna åt mig så fick Moa också välja en egen kanna. Det blev en blå. 

Det nya barnprogrammet

Moa ville inte sova. Hon låg i sin säng en liten stund men sen kom hon tassandes ut till vardagsrummet. Jag var i sovrummet och nattade Ebba och hörde bara när hon sa "Moa vill inte sova". Per lät henne sitta i soffan tillsammans med honom en stund. Och där satt hon som en kommentator:

"Den gula ramlade! ... Det gick bra. Nu springer han igen"

"Den röda ramlade!"

"Det gick bra."

"Dom ska göra mål nu."

Ja, det var fotboll på teve. Polen mot Grekland.

När matchen var slut gick hon och la sig igen och då somnade hon gott efter några minuter.

FTW eller WTF

När jag skrev förra inlägget skrev jag rubriken sist - lite lagom disträ och redan på väg bort från datorn så vände jag på bokstäverna. Tänkte inte mer på det.

Men Per kommenterade det när han läste inlägget några timmar senare. Han fnissade åt mig, fullt förståeligt! Så det kan gå när man försöker slänga sig med ungdomliga förkortningar.

FTW = For the win (som det skulle stå)
WTF = What the fuck

Huset FTW!

Jag kommer verkligen inte att sakna promenaderna från parkeringen och hem. Speciellt inte när det regnar, blåser och man har två barn med sig plus en matkasse. Speciellt inte när ett nyfiket barn ska stanna och titta på varenda snigel, varenda pinne, gå balansgång på varje kant, gömma sig bakom varje buske och hoppa i varenda vattenpöl.

Det kan vara mysigt, om det är fint väder och man har gott om tid och är på bra humör. Då kan man gå den där biten och ta den tiden det tar. Absolut, då kan det vara en fin stund tillsammans.

Men det ska bli skönt att kunna parkera bara några meter från dörren, släppa ut barnen, öppna dörren och bära in matkassarna utan att behöva bekymra sig så värst mycket över varken regn, cyklar eller andra biler.

Åh, Huset! Det blir bara bättre och bättre för varje dag!

Lycka

Det finns ett barnprogram som handlar om lycka. Små korta filmer om vad lycka är. De handlar om allt från att cykla till att nysa.

Moa tycker att det är ett roligt program och en morgon frågade jag henne vad lycka är för henne.

Hon funderade några sekunder och svarade sen med ett stort leende: "Huset!"

Sverige!

Ja, Sverige vann! Det är ju fantastiskt! Tänk att man skulle få vara med om det nu när intresset är som allra störst! Det är ju storslaget! Lite trist bara att man inte kommer på någon längre resa än till Stockholm (som det antagligen kommer att hållas i) nästa år. Men det blir bra det med.

Så man skulle ju kunna tro att jag har haft Loreens låt på hjärnan hela veckan, men icke! Vaknade i söndags nynnandes på Tysklands bidrag. Inte så konstigt kanske. Sen har det växlat mellan Makedonien, Cypern, Island, Italien, Frankrike, Sverige en del förstås, Estland och mycket märkligt nog Lettland.

Nu är det dags att börja toklyssna på Mix Megapol eller något liknande så att jag får rensar bort alla schlagerlåtar från huvudet och får in något nytt! Hörde en bra låt på radion idag - What is love, med Haddaway! Inte så nytt och fräscht, men vilken nostalgi! Vilka minnen! Tänk att den kom redan 1990?! Det känns som att den låten har varit med hela uppväxten och hela tonårstiden.

Mors dag

Det var mors dag i söndags. Jag visste förstås om det. Full koll. Men jag förväntade mig inte att Per skulle komma ihåg det, eller att han skulle haft tid att ordna något. Han har bara huvudet fullt av hus och renovering just nu. Jag får vara glad om han kommer ihåg att äta och sova ibland. Borde jag kanske skaffa honom en mat-och-sov-klocka? Som Skalman? 

Hur som helst, han kom inte ihåg Mors dag. Men när han kom på det under dagen så åkte han och köpte en Azalea-buske till mig som jag ska gräva ner i trädgården. Underbart! 

Det är kärlek det! 

3 månader

Idag är Ebba tre månader. 

Hon är så ljuvlig, fantastisk och underbar. 

Hon har så mjuka kinder och hon luktar så gott. 

Jag älskar hur hon brister ut i ett stort leende och börjar sprattla när hon får syn på mig. 

Jag tycker att det lyser i hennes ögon av kärlek när hon tittar på mig.

Älskade, älskade lilla bebis. 

Finalen!

Resultatet av delfinalen nummer två gick ju ganska bra. 7 av 10 rätt, 8 om man tar med Ukraina som jag hade som bubblare, och eftersom jag skrev var disträ och skrev Kroatien två gånger. Det var gissningen innan jag såg programmet, efter ändrade jag mig och trodde inte alls på att Turkiet skulle klara sig, men det gjorde de! Och vem hade kunnat gissa att blinda Litauen skulle ta sig till final?! Inte jag i alla fall. Det var en stor skräll!

Snart är det dags för den stora finalen. Äntligen! Som jag har väntat och längtat! En sak som kryddar det hela med en stor dos extra spänning i år är att få reda på vart jag och Vonka ska åka åka nästa år! 

Jag hoppas och tror faktiskt att Sverige vinner i år. Loreen är helt grym och det är en låt som är fantastiskt bra och som sticker ut från allt annat. Heja Loreen! 

Sen tror jag att de som hamnar i topp 10 är: Cypern, Ryssland, Island, Italien, Tyskland (måste ju tro på min favoritgulletysk), Estland, Rumänien, Danmark och något balkanland, typ Serbien. 

Ja, den gissningen är jag ganska nöjd med.

En halvtimme kvar till start. Jag är laddad och förväntansfull och spänd! Heja, heja! 

Delfinal nummer två

Först och främst så har min renoveringsfrustration stillats lite idag. Jag har åtminstone målat lite lister och tak och börjat ta bort en bård. Genast känns det mycket bättre inombords och nu är det lite mera mitt hus. Ja, jag har kommit på att det nog är så det är. Så mycket mer jag gör själv på huset, desto mer mitt blir det. Det är därför det är så viktigt för mig att jag också får jobba på det.

Men nu till någonting nästan lika viktigt: Eurovision!

Nästa år tänker jag åka och kolla på spektaklet - nästan oavsett var det blir! Och om min bästa resekompis också hänger på så blir det ju helt enkelt en kanonresa!

Ikväll tävlar Sverige som utan tvekan går till final. Vilka de andra nio blir tycker jag är svårare än i tisdags att gissa. Inte för att låtarna är så värst mycket bättre ikväll, utan för att det är färre riktigt dåliga låtar som är lätta att sålla bort. Fler halvbra låtar alltså. Det kan gå nästan hur som helst!

Gissa ska jag göra i alla fall.

Makedonien, Malta, Estland, Kroatien och Bulgarien är jag ganska säker på också. Vild gissning på resterande fyra: Turkiet, Holland, Kroatien och Norge.

Bubblarlistan: Vitryssland och Ukraina.

Jag gillar verkligen inte Ukrainas låt, men det skulle inte förvåna mig om den går till final ändå. I så fall blir det en given kisspaus för mig.

Holland håller jag en tumme för. Hoppas bara att hon har bytt kläder och bytt kläder på kören och inte står där i sin indianskrud, för låten är ganska söt egentligen och hon är så gullig. Men kläderna kan förstöra alltihop.

Kroatien kan lika gärna bli Serbien eller Bosnien, för låtarna låter ungefär likadant och de kommer ju att rösta på varandra så... ja, jag tror i alla fall mest på Kroatien.

Så nu ger jag mig. Om nästan tre timmar börjar det!

Heja Sverige!!

Renoveringsfrustration

Rumänien, Moldavien, Island, Danmark, Cypern, Ungern, Grekland, Ryssland, Albanien och Irland.

Jag prickade ganska rätt igår, så jag är nöjd. Inte någon som direkt skrällde.

Imorgon är det Sveriges tur. Jag är väldigt säker på att Sverige går vidare då.

I övrigt så fortsätter renoveringen av huset. Idag har jag inte gjort ett dugg på huset, medan Per och hans pappa har jobbat som tokar. Min dag såg istället ut så här: Lämna Moa på dagis, städa lite i lägenheten, mata Ebba, städa lite till, surfa lite, mata Ebba, packa fika, åka till Jula och köpa en dammsugare (som sen visade sig vara fel), hämta Moa på dagis, åka till huset, vattna i växthuset. Och sen hade jag ett par underbara timmar när Sandra kom förbi och kollade in huset och följde med till lekparken och umgicks med mig och Moa. Härligt!

Sen hann jag inget mer för då var det dags att åka hem och äta middag.

Imorgon ska jag ut till huset och fixa något. Har ett stort behov av att känna att jag också gör något i huset på riktigt. Inte bara passar barn så att Per kan greja. Det räknas inte riktigt. Det räknas inte heller att välja tapeter eller åka och köpa saker till huset. Eller att rensa ogräs. Jag vill måla och spika och spackla och sånt där som jag inte vet hur man gör.

Jag är lite frustrerad, men vet inte hur jag ska lösa det.

Uppdatering

Danmark kommer absolut att komma till final!

Troligtvis Moldavien också.

Stryk.... Albanien och.... äsch, jag vet inte.

Delfinal nummer ett

Jag höll nästan på att glömma!

Nej, inte att det är Eurovision Song Contest, delfinal nummer ett, ikväll. Men att göra ett inlägg om vilka tio låtar jag tror går vidare! Det är ju viktigt. Tror faktiskt det är lite tradition i den här bloggen att jag gissar vilka låtar som går till final. Nu är det lite i sista stund, bara en timme och en kvart kvar tills det börjar. Men jag gör inlägget innan i alla fall!

Utan rangordning:
Island, Albanien, Rumänien, Schweiz, Finland, Israel, Cypern, Ryssland, Ungern och Irland. 


Åh, jag hejar extra mycket på Island och Cypern ikväll som jag tycker är riktigt, riktigt bra. Rumänien är en lagom trallvänlig popdänga, Finland är mysig, men jag vette tusan egentligen... sen är det svårt. Ryssland tror jag kommer gå vidare bara för att tanterna är så söta. Irland bara för att Jedwards blev så populära förra året. Och Ungern låter så bra i början, sen blir den tyvärr lite tråkig efter en stund. Vi får se. Allt kan ändra sig när man ser det live också, till skillnad från en frän musikvideo.

Snart börjar det! Det är väl något fel på mig, men det ska bli så spännande!

På bubblarlistan har jag förresten Grekland och Moldavien. Ifall jag har något fel så tror jag att det är någon av dem istället. Så, nu har jag garderat mig lite också...

Renovering

Klockan 11.00 i fredags var vi på banken och skrev på de sista papprena och fick nycklarna. Sen åkte vi till Sibylla och åt lite mat innan vi for hem - för att koppla på en redan fullastad kärra. SEN åkte vi raka vägen till huset. Känslan av att komma in där och tänka att det var vårt hus var rätt så härligt! 

Naturligtvis har allting handlat om huset sen dess. Vi har kört några lass möbler och lådor som inte behövs i lägenheten medan vi bor kvar. Och så har vi börjat renoveringen. Per har rivit hela köket, och taken är påbörjade. Fy tusan för att kvistlacka och måla hemska furutak! 

När köket är färdigt ska jag lägga in en före och efter bild. Lovar! 

Nedräkning nummer 3

Imorgon.

Imorgon får vi tillträde till huset. Äntligen! En kärra står redan lastad med saker, redo att forslas iväg så fort vi har skrivit på alla papper och fått nycklarna imorgon. Nu är det slut på lugnet ett tag framöver. Nu ska det rivas, spacklas, målas, tapetseras, läggas golv, köpa saker och flytta saker under några veckor. Tur att vi har den här lägenheten kvar ett tag till, så att vi inte behöver göra allt på ett par dagar. Det hade blivit stressigt! Åh, denna rastlösa förväntan! Nu är den snart över, och en annan slags förväntan tar vid - att få i ordning vårt hus precis som vi vill ha det.

Igår var jag där. Besiktigade städningen. Allt var okej, men det var inte det viktiga. Det viktiga var att få gå omkring i det tomma huset och känna på atmosfären, känna att det var vårt. Mitt och Pers. Och det kändes så bra. Riktigt bra. Jag kände verkligen att jag ville bo där. Att det skulle bli fint, och bra. Jag gick omkring i rummen och i trädgården och tänkte att "så här skulle man kunna göra" och "så här kommer vi nog att ha det" och "här vore det mysigt att ha en sån här".

Och sen hälsade jag på en granne som kom ut ur sitt hus precis, och hon var hur trevlig som helst.

Det kommer att bli så bra. Det kommer att bli så bra.

Nedräkning nr 2

Onsdag och torsdag.
På fredag får vi tillgång till huset.

Vi har pratat mycket om tapeter senaste dagarna. Till köket och sovrummet hade vi bestämt oss, men vad skulle Moa ha i sitt rum? Vi lånade hem några pärmar med massor med söta, gulliga, häftiga, tuffa och fina tapeter i. Vi, eller kanske framför allt jag, hade en idé om att vi skulle låta Moa välja tapet själv till sitt rum. Jag anade att det skulle bli svårt eftersom hon faktiskt bara är drygt två år och inte vet vad en tapet är för något. Men jag hoppades på att hon skulle bläddra fram till en sida i en pärm och utbrista "Moa HAAAA den!" Eller något liknande.

Kanske att hon skulle peka på den söta tapeten med fjärilar och blommor och säga att den var fin. Eller på den gulliga beige med alla söta djuren. Eller på den med älvorna och pumpavagnarna som jag tyckte var hur gullig som helst...

Nu blev det inte så. Hon fick syn på den helröda tapeten och sen var det bara rött som gällde. Hon ville bara ha ett rött rum. Ingenting annat. Så jaja. Det blev inga djur och inga fjärilar och inga älvor. Det blir i och för sig inte ett helrött rum heller. Man kan väl säga att vi möts halvvägs. Hon får de här istället:

Three Owls - Wallstickers från Ferm-Living

Lilla ekonomen

Moa satt i mitt knä vid skrivbordet när hon fick syn på min plånbok och genast skulle ha pengar. Hon fick tre enkronor att stoppa i sin sparbössa. Men först la hon dem på skrivbordet på rad bredvid varandra. "Moa har tre pengar!" sa hon nöjt. Sen flyttade hon en krona åt sidan och sa: "Nu är det två pengar." Hon flyttade tillbaka kronan och konstaterade att det var tre pengar, flyttade en åt sidan och sa igen att det bara var två pengar.

Mammahjärtat svällde lite av stolthet över tvååringen som kan räkna minus. Eller ja, räkna till två och tre i alla fall.

Mitt söta lilla mattesnille. Och fortsätter hon att tigga pengar på det här viset så kommer sparbössan antagligen att vara full innan hon fyller tre.

Nedräkning nr 1

Det är fem dagar kvar tills vi får tillträde till huset. Fem dagar är inte mycket alls! När det var fyra-fem veckor kvar kändes det som en hel evighet, men nu känns det som om det var alldeles nyss. Det är så mycket längtan och så mycket planering. Drömmar och fantasier om hur det ska se ut och hur vi ska ha det i huset. Hur det kommer att bli att bo där och vad vi ska göra om dagarna.

Först kommer vi att renovera lite, men så fort köket och sovrummet är klart så har vi tänkt att flytta in!

Här har vi hållit på och packat och packat och packat senaste veckorna. Lite i taget, och nu är det inte så mycket kvar som vi kan packa förrän vi ska flytta på riktigt.

Det har varit kaos - och är kaos fortfarande. Mitt uppe i allt så har det ändå funnits en hel del fördelar med att ha mängder av kartonger hemma. Till exempel att man kan bygga roliga kojor.

Lyckad present

Igår hade jag och Ebba en riktigt bra förmiddag på Marieberg med Sandra. Förutom att det naturligtvis var skönt att kunna gå omkring och strosa i affärer i lugn och ro och äta lunch ifred, så var det förstås himla roligt att träffa Sandra. Prata, prata, prata, utan att bli alltför avbruten av barn.

Jag lämnade Per och Moa hemma, med löfte om att komma hem med en liten present.
Gissa om Moa blev lycklig över sin nya leksak!

Som en gammal skivspelare...

Jag älskar Moa, men ibland så... ja, ibland låter det så här:

- Vad heter den smurfen?
- Vädursmurfen.
- Vad heter den smurfen?
- Vattensmurfen
- Vad heter den smurfen?
- Fisksmurfen
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.- Vad heter den smurfen?
- Smurf.

Tyst några sekunder.

- Alla heter smurf?
- Ja, alla heter smurf.

Tyst nästan en minut.


- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.
- Vad heter den smurfen?
- Smurf.

Och så vidare....

Vardagsromantik

Det är så underbart när det helt apropå ingenting kommer ett sms med orden:

Älskar dig! 

Tyskland

Jag är ett fan av Eurovision Song Contest. Det har jag erkänt förut. Jag har för länge sen lyssnat igenom årets bidrag och fastnat ganska rejält för vissa låtar. Nu ska jag nämna en, för jag har sett på Svt:s Inför Eurovision och blivit lite förvånad över att de inte tyckte som jag. Det gäller Tysklands bidrag. Och jag, ja, egentligen kanske inte låten är så enastående, men låten tillsammans med videon gör mig alldeles knäsvag. Jag vill liksom bara bli fjorton igen och vara störtförälskad och tapetsera hela mitt rum med posters och bilder på honom som jag klippt ut från OKEJ! Jag menar, se bara på ögonen - man kan ju smälta ner och dö.

Här är länken till youtube:
Roman Lob - Standing Still

Veckan som gått

Senaste veckan i blixtfart:

På måndag var det Valborgsmässoafton, då firade vi dagen med att hänga på Stora Holmen. Moa åkte karusell, lilleputtåget, gungade, fiskade i fiskdammen och hade hemskt roligt med att bara titta på alla andra barn. På kvällen åkte jag hem till Sandra ett par timmar och lekte att jag festade till det. Stannade nästan hela två timmar och drack två alkholfria öl - och hade fantastiskt skoj!

Tisdag och onsdag vet jag inte vad vi gjorde. Antagligen inte något viktigt. Jo. Vi tog en underbar promenad i Karlslund på första maj.

Moa försöker få kanadagåsen att äta upp hennes banan. 

På torsdag var jag med bilen på service och sen åt jag och Ebba lunch med Terese på det nya stället som jag hela tiden vill kalla för Smelly´s, fast det inte alls heter så. Gott var det i alla fall.

Fredag var en helt vanlig fredag och inget särskilt hände.

På lördag åkte vi till Ikea och spanade på detaljer till kök. Vi åkte därifrån med en grön stol till Moa som hette Urban. Jag döpte genast om den till Kennet. Sen fick vi middag hos svärisarna.

Det bästa som hände på söndagen var jag att jag kom ut på en promenad i skogen och att jag och Per delade på en chokladkaka på kvällen.

Idag har det inte hänt något alls heller.

Låter som en väldigt tråkig vecka. Som tur är har den inte varit så tråkig som den låter, utan väldigt rolig för det mesta men på ett väldigt vardagligt sätt.

Tisdagkväll och trött

Jag är så förbannat trött på att gå slalom mellan leksaker och försöka undvika att trampa på duploklossar. Trött på att slå tån i en pall eller en gunghäst eller en dockvagn. Överallt ligger det böcker, bilar, dockor, hårsnoddar, nallar, pennor, papper, gem, påsklämmor, pärlor eller vad tusan det nu är hon har dragit fram och sedan lämnat i en enda röra någonstans.

Jag är trött på att skyffla ihop allting i en låda för att bara en timme senare vada fram bland leksakerna på golvet igen.

Baaahh!!!

Samtal om döden

Vi hade ett allvarligt samtal om döden idag, jag och Moa. Det hela började när vi gick till dagis. Det hade regnat på morgonen och lite här och där på vägen kröp det maskar. Jag visade på en lång mask som kröp och hon studerade den fascinerat. Resten av vägen fortsatte vi att titta på maskar.

När jag hämtade henne på eftermiddagen hade det torkat upp och alla maskarna var borta. Förutom de som var överkörda eller trampade på och helt mosade.

Vid stället där vi hade sett den första masken såg sig Moa omkring och utbrast lite förtvivlat: "Masken?!" Då förklarade jag för henne att den hade krupit iväg till gräsmattan och ner i jorden, där alla maskar bor. Det tyckte hon var spännande. Frid och fröjd. Men så uppmärksammade hon en av av de mosade maskarna. "Den är gammal" sa jag lite ogenomtänkt. "Slänga den?" tyckte Moa och jag svarade bestämt att den minsann kunde ligga kvar där på vägen. Moa satt på huk och granskade den. "Masken sover", sa hon. "Ja, det kan man säga att den gör", svarade jag. Och så tog jag mig i kragen och försökte fint och pedagogiskt förklara för min tvååriga dotter att masken inte bara var gammal och sov, utan att den var död. Hon lyssnade med en bekymrad rynka i pannan, och sen gick vi vidare hem.

När vi kom hem berättade hon överlyckligt för sin pappa att maskarna kröp ner i jorden under gräset, där de bodde.

Känns ganska bra att det var historien om de levande maskarna som hon ville berätta om.

Konversation med en tvååring

Idag satt vi och tittade på bilder, och jag visade en bild på huset för Moa.

Jag: Det här är Moas hus.

Moa: Och Ebba hus. Och pappas hus. Och mammas hus.

Jag: Ja, och vi kommer snart att flytta dit.

Moa: Nu?

Jag: Nej, om några veckor.

Moa: Göra pannkaksmet först!

Nostalgi i hårfärger

Sedan någon gång i tonåren har jag färgat håret. Oftast själv. Brunt, blont, rött. Ibland har jag varit på salong och sagt: Gör vad du vill! Men de senaste tre åren har jag haft min egen färg. Vilket var kul, för jag visste knappt vad jag hade för hårfärg på riktigt längre. Så en dag i förra veckan blev jag helt plötsligt trött på det. "Nu färgar jag håret!" Sa jag och så åkte jag till affären och köpte färg. (Egentligen passade jag på att köpa färg när jag ändå var och handlade, men det lät roligare på det andra sättet). Hur som helst. Så här såg jag ut "på riktigt".

Och så här blev det efteråt. Lite blondare, men ingen större skillnad. I alla fall så är det ingen som har sagt något om min förändring. Så antingen så syns det knappt, eller så ser det för jävligt ut.

Och så kunde jag ju inte låta bli att göra ett litet collage med några av mina färger, den längst upp till vänster är från 2002 tror jag, brunt med röda, vita och svarta slingor. Helt klart fräckare än vad det ser ut som på bilden. Snyggast var jag 2007 i det superblonda. Det var tider det.

När jag ammar Ebba, och hon ligger och vilar med huvudet i mitt armveck och med rumpan i min hand, och hon luktar gott av bebis och hon andas så snabbt och ögonlocken blir tunga av mjölken och hela hon blir tung och avslappnad och händerna är knutna, då får jag ibland en rofylld känsla av att jag vill ta henne med mig, rymma.

Men det behöver jag inte, för hon är redan min.

Moa - 2 år och 3 månader

"Vad gör du, mamma?" frågar Moa. Fast hon antagligen vet precis vad jag gör. Tar fram filmjölken ur kylskåpet till mellanmålet till exempel. Eller dricker kaffe. Eller tar på mig strumpor. Hon frågar ändå. Troligtvis är hon inte så intresserad av svaret, utan tycker bara att det är en rolig fråga att ställa. "Vad gör du, mamma? Vad gör du, pappa?"

Något annat som vissa dagar är väldigt roligt att fråga är "Vad heter du, mamma? Vad heter du, pappa? Vad heter du, Ebba?" Gulligt, och lite tröttsamt i längden. Mest gulligt.

Ibland när hon ritar så säger hon att hon ritar gubbar. "Mage, ben, ben, fot, fot..." Det är så jag säger när jag ritar mina slarviga och ganska fula gubbar åt henne. Hennes gubbar ser mest ut som krumelurer. Väldigt likt de solar eller bollar eller bilar eller vad hon nu säger att hon ritar.

Och så låtsas hon att hon matar Ebba med godis. För Ebba tycker om godis.

Inspiration

Tittar på bilder av kök idag och blir inspirerad. Ett sånt här kök tror jag skulle vara fint i vårt nya hus. Eller något liknande i alla fall.

Myresjö kök/Ramsö Cappuccino

Huset

Vi tänker hus och pratar hus och planerar hus och vi vill flytta in i huset nu! Men det är över en månad kvar tills vi får tillträde till det. Så vi får fortsätta att tänka, prata och planera. Ibland känns det som om vi andas och äter hus också. På ett bra sätt.

Moa och Per ritar om huset.

Glad Påsk!

För ett par dagar sen målade jag och Moa med färger. Det är så Moa säger när vi ska måla med fingerfärgerna. Hon tycker att det är extremt roligt, och jag brukar inte kunna låta bli utan kladdar lite jag med. Den här gången skulle vi göra som "tjejen". Hon på bolibompa betyder det. På morgonen hade hon gjort en läcker påsktupp och Moa ville att vi skulle göra likadant.

Fast Moa tyckte att det var roligast att måla själva handen, och inte lika spännande att göra handavtryck.

Jag däremot gjorde en ordentlig tupp. Ganska festligt faktiskt.

1 månad

För en vecka sen så fyllde Ebba en månad. Vi firade inte på något speciellt sätt, och hon sa inte så mycket om det heller, kanske bara protesterade lite för att hon inte fick några presenter?

Magsjuka in the house

Vi har legat däckade i magsjuka sedan i lördags kväll. Först Moa, sen Per och jag. Bara Ebba har klarat sig, och tur var väl det.

Det har tvättats många maskiner med kläder och handdukar, för det tog några gånger innan stackars lilla Moa lärde sig att man skulle försöka hinna till hinken och kräkas. Och även sen hon lärt sig var det inte alltid hon hann med.

Har man en gång varit vemmelmagad så kommer man liksom över det när man får en hel portion barnspya över sig. Det är som om det inte är fullt så äckligt längre, för man har full fokus på sin gråtande tös. Äckligt är det förstås, skulle ljuga om jag sa annat. Bara inte fullt så vidrigt som jag hade föreställt mig att det skulle vara. Och det är ju bra.

Något annat som har varit positivt är att Moa har varit väldigt gosig. För första gången på säkert över ett år så har hon somnat i famnen medan vi kollat på teve. Det är mysigt.

Och så har man ju fått sig en ofrivillig bantningskur. Minus två kilo på vågen. Tackar.

Bildbevis

Här ligger den, som ett lik, på balkongen.

Ut med det gamla, in med det nya.

Igår kväll sa jag till Per: "Nu ska jag säga något som kommer att göra dig glad! Vi kan slänga den där!" Och så pekade jag på min växt som stod bredvid soffan.

Han har frågat om vi kan slänga den säkert tusen gånger, men jag har sagt nej. Det beror inte på att jag tycker den är vacker, för det är den inte. Den har liksom växt förbi sig själv och står bara och hänger. Ser lite vissen ut även fast den är stor och grann. Och jag är nostalgisk. Den har varit med sen 1999 då jag flyttade hemifrån och in till ett litet rum på campus. Min första krukväxt, inhandlad på Solrosen i Arvika för en liten peng. Den har följt med mig genom alla olika lägenheter och växt sig större och större.

Jag tänkte att nu var det dags. Det är ett bra tillfälle att göra sig av med den, tänkte jag. Nu när vi flyttar till hus och börjar på något nytt. Dags att släppa det gamla, rensa bland saker som inte fyller någon annan funktion än som minnen av något annat som var för länge sen.

Per väntade inte länge nu när han äntligen fick chansen. I förmiddags åkte den ut.

Jag önskar bara att jag hade tagit ett kort på den innan så att jag hade kunna visa er hur den såg ut.

Lustgas

Jag tror jag skulle kunna föda barn igen -bara för att få mera lustgas. Allvarligt. Det är ju bara för gött. Som en alldeles perfekt salongsberusning. Avslappnad och lite mer bekymmerslös, och så säger man lite lagom knasiga saker. Mer lustgas åt folket!

Akupunktur och lustgas var den smärtlindring jag klarade mig på den här gången. Bra grejer!

Äntligen är vi med hus!

Vi har köpt hus!!

Jo, det är sant! Det är inte drömhuset, inte huset med stort H, men ett bra hus som vi kan bo i ett tag och i lugn och ro kika vidare efter hus om vi skulle vilja.

Det är billigt och med bergvärme, ingen källare, en liten trädgård för barnen att leka i, nära till dagis, ingen farlig bilväg de kan springa ut i, barnfamiljer som grannar och Per får närmare till jobbet. Ett hus som är praktiskt och bekvämt och det är inflytt redan i mitten av maj! Så himla skönt att komma ut från den här tvåan på andra våningen och in i ett litet hus innan sommaren!

För en vecka sen var det visning, på tisdag la vi ett bud, på onsdagen tog säljaren det. Vi hade sån tur att det bara var vi som bjöd på det. På fredag skrev vi kontrakt och idag besiktigades det. Inga större fel och nu är det vårt!

Nu ska vi planera kök och färger och hur vi ska möblera. Per har redan börjat rita på köket och kolla ut köksluckor med mera. Roligt!

Här ska vi bo!

Natt-TV

Jag är uppe då och då på nätterna och ammar. Och oavsett vilken tid jag är uppe, så är det alltid antingen Criminal Minds, Navy CIS eller något av CSI på teve. Jag lovar! Och alltid är det samtidigt antingen Stargate, Stargate Atlantis eller MacGyver.

Men inatt hade jag tur, då började det precis ett avsnitt av Dexter! Även om jag har sett det förr så är det nästan så bra att jag struntade i att gå och lägga mig igen när Ebba ätit färdigt.

Dexter FTW!

När katten är borta...

Idag har Per börjat jobba igen, vilket jag tycker är en smula läskigt - att bli lämnad själv med två barn. Hur ska jag hinna med? Hur ska jag få Moa att somna ikväll? Och kommer jag själv att få sova något?

I alla fall så började det bra. Ebba somnade till ordentligt, så Moa och jag passade på att testa ett nytt kakrecept.

Det är roligt att få vara med och baka!

Kakorna blev helt enkelt ljuvliga! Kalasgoda!

Men jag tror att Moa gillade smeten bäst, och jag klandrar henne inte!

När Ebba kom till världen...

... det var en dag när göken gol.

Eller nej, men det var väldigt mycket vår i luften i alla fall, den 28 februari 2012. Hela den veckan var det tydligen som om vädret exploderat av sol och värme och vårkänslor. Jag missade alltihop för jag låg inne på BB de dagarna. Och igår, när jag kände mig hyfsat pigg och kanske till och med skulle kunna ha orkat med en promenad - ja då var det snöstorm. Typiskt.

Men nu snavade jag iväg på villovägar.

Jag hade tänkt att skriva lite om när Ebba föddes.

Det är lite märkligt det där med att bli igångsatt, att veta att "jaha, nu åker jag in och föder barn". Snacka om fjärilar i magen. Snarare albatrossar eller något som flyger omkring.

Tisdag morgon åkte vi in, strax efter tio tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Och knappt nio timmar senare föddes hon! Varken jag eller Per var beredda på att det skulle gå så fort. Vi räknade med att det skulle ta ungefär 23 timmar som med Moa, och att det skulle bli en skottdagsbebis!

Hon kom ut, varken med buller eller bång eller några andra konstigheter. Landade på min mage. Och åh, den känslan av att ha sin lilla bebis intill sig. Det är magiskt. Det finns inte ord som räcker till för att beskriva hur fantastiskt det känns. Jag är bara så glad att jag fått uppleva det en gång till. Och just det skulle jag kunna göra om igen och igen och igen.