Inte bara för räkorna och kantarellpajen och kladdkakan och vinet och allt det andra som vi oavbrutet frossade i hela kvällen (och hela förmiddagen). Utan mest för den där känslan av att allt var som det alltid har varit.
Vi har känt varandra så länge, jag har känt dem i över femton år, och de andra har känt varandra ännu längre. Det är inte så ofta vi ses, men när vi väl ses är det som om vi sågs igår. Det finns ingen startsträcka på något vis. Det bara är. Enkelt och avlsappnat och det bara är. Som det ska vara mellan riktiga vänner.
Jag önskar verkligen att vi kunde ses oftare. Med eller utan vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar