Sista dagen

Att gå till tandläkaren för att laga ett hål var inte vad jag hade tänkt att göra sista mammalediga dagen. "Vill du ha bedövning eller ska vi köra ändå?" frågade hon medan hon plockade fram den jättelika borren. "Är hon galen?!" tänkte jag, klart jag ville ha bedövning. Nu är jag bortdomnad i halva ansiktet och att äta god middag var inte lika roligt som jag hade tänkt mig. Gott var det ändå förstås.

Imorgon är det alltså allvar igen, dags att komma ut från den här babybubblan och ge sig ut i verkligheten igen. Jobb. Vad har jag gett mig in på? Det ska bli spännande och roligt, men lite läskigt och nervöst är det också. Flera kvällar i rad har jag legat och funderat på hur det ska bli, vad jag ska göra första dagen, hur jag ska presentera mig, vad jag ska ha på mig och på tusen andra saker. I kväll ska jag försöka somna tidigt så att jag åtminstone är någorlunda pigg när jag kommer till jobbet.

Den här dagen har jag bara velat gosa in mig i Moa så mycket som möjligt. Borra in näsan i hennes hals och sniffa och pussa henne på de mjuka kinderna och försöka få henne att skratta. Samtidigt som en del av mig säger att Per borde ha henne så mycket som möjligt idag, hela tiden helst, så att hon inte saknar mig imorgon.

Hon är så söt när hon sitter och vinkar. Hur ska jag klara mig hela dagen imorgon?

Sista föräldralediga dagen kom mycket fortare än vad jag hade kunnat ana, och den här dagen har gott så fort att den nästan inte existerat.

Nu ska den i alla fall avslutas med en stund mys i soffan med bebis och välling innan ett avsnitt av Dexter för mig och Per när hon somnat.

Den bästa bebisen

Hus! del 3

För ett litet tag trodde jag på allvar att jag i slutet av den här veckan skulle vara på god väg att köpa ett hus. Det kändes spännande och roligt och läskigt på samma gång. Jag pendlade från att vara helt säker på att det var just där jag ville bo, till att tvivla enormt på att det faktiskt var rätt hus.

På förmiddagen idag kom budgivningen igång igen efter gårdagens visning. En tredje budgivare dök upp. Vi började ana att huset skulle bli dyrare än vad vi tänkt. Sedan kom en fjärde budgivare. Så jag antar att både jag och Per började leta fel. Ifall vi inte skulle få det. Ifall vi inte skulle vilja ha det.

Det var så mycket med det huset som var rätt att vi kanske förhastade oss. Vi har en bild av hur vårt hus ska se ut, var det ska ligga och hur vi vill leva i det, och mycket stämde in. När vi pratade om det i morse insåg vi också att det faktiskt var en hel del som inte var riktigt rätt. Det kanske trots allt var för litet? Och svårt att bygga ut om vi skulle vilja. Vardagsrummet var svårmöblerat och vart skulle vi hänga tvätten på vintern? En del bekymmer mindre än de andra, men ändå faktorer som kanske kan spela in när man ska köpa hus.

Läget var bättre än själva huset.

Om det inte hade blivit så dyrt, så kanske vi hade varit med och budat till slutet och "vunnit". Nu gick det över vår budget och det känns inte som någon katastrof.

Vi letar vidare, och nu vet vi ännu mer om vad vi letar efter. Hur stort det ska vara, hur det ska ligga och hur det ska se ut.

Än så länge har vi inte bråttom, vi kan bo bra här ett tag till.

Lite av varje

Budgivningen är igång och vi är med! Det är oerhört nervkittlande! Kommer vi att inom en ganska snar framtid vara husägare eller inte? Ikväll skulle det vara en ny visning, så vi avvaktar lite till imorgon så får vi se vad som händer då.

Pirrig i magen!

Apropå något helt annat. Varför gör man hål i öronen på en liten tjej som inte ens är två år gammal? Det såg ut som om hon hade hål i näsan också, men det var förhoppningsvis bara ett klistermärke.

Moa sätter sig upp från att hon ligger på mage. Och så vinkar hon.
Annars inget nytt.

Om en vecka börjar jag jobba igen!

Hus! del 2

Vi ska lägga bud på huset!!

Skit, vad spännande det är! Magen åker bergochdalbana. Ikväll eller imorgon tar det fart. Bara den här väntan håller på och spränger mig i bitar!

Tänk om! Tänk om vi blir med hus!!

Hus!

Idag ska vi åka och titta på ett hus.

Och tänk om det är HUSET. Tänk om vi kommer dit och känner att "ja, det är här vi ska bo!"
Jag har längtat i över en vecka nu att få åka och titta på det, för det verkar vara så bra. Det finns en stor chans att det faktiskt är rätt hus.

Det är spännande, och lite läskigt. För tänk om vi vill ha det! Vad mycket då som måste ordnas och fixas och tänkas på och jag får nästan lite ont i magen vid tanken. Samtidigt drömmer jag om att göra i ordning ett rum åt Moa, sitta ute på gräsmattan om sommaren och leka, ha en gunga, en liten pool, kanske odla lite morötter.

Men, köper vi ett hus långt ute på landet så blir det ingen mer hämtpizza. Det är ju en stor nackdel förstås.

Framtidsdrömmar

Det är egentligen för tidigt att spekulera i vad Moa ska bli när hon blir stor. Det är många år kvar innan hon behöver göra några val i livet för karriären. Visst kan man önska att hon blir läkare, eller advokat eller en superdatanisse eller något annat där man tjänar massor med pengar utan att behöva riskera sitt liv i jobbet.

Men om man ser till de intressen hon har idag, det vill säga pennor, sladdar, möss och tangentbord, så tippar jag på ett administrativt jobb. Som sin mamma.

Kontorsråtta.

Lycklig och förvånad

Om jag minns rätt så var det i april 2001 som jag såg Lasse första gången. Vi tog tåget ner till Göteborg och gick i regnet till lokalen där han skulle spela. Jag torkade håret med papper på toaletten innan han kom ut på scen.

Jag hade nyss upptäckt Lasse, suttit inklämd på balkongen och druckit rödvin med en hamster och lyssnat på Tvivel. Han började precis bli känd och det var hans första större turné. Om jag minns rätt. Det var i alla fall så jag upplevde det.

När han kom ut på scenen och började spela fylldes lokalen av jubel och applåder och folk som skrek ”Lasse, Lasse Lasse!”. Han stod där och såg så uppriktigt glad ut över att vi var där. Lycklig för att vi applåderade. Och förvånad över att vi gjorde detsamma. Lycklig och förvånad.

I söndags i Brunnsparken såg han inte alls förvånad ut. Nu är han van vid stora spelningar. Men han såg fortfarande lika genuint lycklig ut för att vi var där. ”Vi har ett märkligt förhållande vi”, sa han till publiken. ”Märkligt men härligt”.


Det har varit alldeles för lite Winnerbäck i mitt liv de senaste åren. Jag blir euforisk och extatisk. Jag kan leva på det länge, länge. Nu klarar jag mig kanske ett år eller två till. Sen måste jag få stå framför scenen igen och ropa ”Lasse!”

Jag är så tacksam för att Per ordnade det här. Bästa presenten någonsin. Och att han följde med fast han inte är Winnerbäck trogen är fantastiskt fint.

7 månader

Idag är hon sju månader gammal.

Ibland häpnar jag över hur stor hon har blivit. Hur fort hon har blivit stor. Nyss var hon ett litet knyte som låg i min famn och såg på mig med stora ögon och kanske log lite om jag hade tur.

Nu är hon en sprattelfisk som ålar omkring på golvet. Planlöst än så länge, mest åt sidorna och bakåt. Men ålar gör hon även om det inte går särskilt fort.

När hon sitter upp så är hon stadig. Hon lutar sig framåt och åt sidorna, sträcker sig efter saker som ligger en bit bort. Ibland får hon syn på mig och då skiner hon upp samtidigt som hon gapar med hela munnen. Är det hennes idé av ett fullstort leende?

Om jag sätter på musik så gungar hela hon av glädje, vare sig hon sitter själv eller i knät.

Och när hon får syn på sig själv i spegeln så blir hon helt vild och kastar sig framåt för att röra vid sin egen spegelbild.

"Vill du komma upp?" frågar jag och sträcker ut händerna mot henne. Då sträcker hon ut sina egna armar från kroppen, riktar sina små knutna nävar upp i luften. Hon är helt med på noterna vad som gäller. Och upp vill hon alltid, oavsett om hon har tråkigt, är glad, ledsen eller är helt inne i sin egen lek.

Oavsett vad så är mammas eller pappas famn alltid den bästa.

Om magen

Det är ganska bra att vara rund om magen när man har en bebis.

En nyfödd bebis kan ligga på en extra plufsig mage och sova skönt. Där sjunker den ner och gungar lite lagom, ungefär som på en vattensäng.

Senare sitter bebisen bekvämt och stadigt på magen. Man skulle då kunna likna magen vid en saccosäck.

Magen kanske inte är så vacker att titta på, men det vet väl alla att bekvämlighet alltid går före utseende?

Hur det gick med vinet

Jodå, vinet var precis lika gott som jag tänkt mig. Sällskapet var alldeles förträffligt och det var skoj att sitta ute, titta på folk och prata.

Det var tydligt dock att det var längesen sist. Ett glas vin och två öl var lagom åt mig. Efter det var jag trevligt salongsberusad och en gnutta vinglig på fötterna och slirig på orden. Under tiden hade jag sms-kontakt med Per för att kolla att allting gick bra. Om jag fortfarande haft vanan inne att sitta ute skulle jag ha stannat längre, för roligt var det, men klockan elva begav jag mig mot bussen.

När jag kom hem sov Moa och jag myste ner mig i soffan hos Per.

I fredags var jag väldigt glad för två saker; att jag inte drack mer och att jag åkte hem tidigt. För det hade verkligen inte varit roligt att vara bakis! Om jag hade varit bakis hade jag inte orkat ge mig ut i solskenet och avnjuta den här smarriga chokladdrömmen som helt klart var fredagens höjdpunkt.

Ett glas vin?

Ska jag få chansen att sitta på en uteservering och dricka ett glas vin ikväll?

Det låter alldeles fantastiskt. Nästan osannolikt. Kommer det verkligen att vara möjligt? Det hör verkligen inte till vardagen att sitta ute och dricka vin, eller ens dricka vin ELLER sitta ute. När gjorde jag det senast på sommaren? Kan det vara två år sen tro? Ja, det kan det.

Så förstå mig om jag är enormt förväntansfull inför ikväll. Jag ska dricka vin. På en uteservering. Med Zantoo.

Som ett barn på julafton är jag.

Bara hoppas på att Moa har en bra kväll och somnar gott, men jag är fullt beredd på att få åka hem. Sånt är livet med en liten bebis.

Fiskepappan

Idag åkte Per iväg och fiskade med sin svåger. Så heter det väl när någon är gift med ens syster?

I alla fall så fick jag och Moa klara oss själva och vi har haft en bra dag. Till skillnad från igår så har Moa somnat helt själv utan minsta bekymmer varenda gång idag. Så jag har haft det lugnt och skönt. Spelat lite spel och läst medan hon sovit.

Jag hoppas verkligen att Per har roligt idag. Vi har knappt varit ifrån varandra på hela semestern och han har nog tyvärr inte fått många timmar på egen hand att hitta på något roligt med. Så jag unnar honom verkligen den här dagen. Jag uppskattar verkligen att han är med mig och Moa så mycket, att han är närvarande och engagerad som pappa. (Jag vet ju att alla pappor tyvärr inte är såna.) Därför är jag nog extra glad idag att han åker och fiskar idag. Han förtjänar det helt enkelt.

Nu kommer han snart hem igen och då ska han få nybakade brownies!

Idag bloggar jag om tvspel - sluta läs om du inte bryr dig

Igår surfade jag runt på spelsidor för att se om jag skulle hitta något roligt att spela efter Final Fantasy XIII som jag håller på med nu. I min jakt så snubblade jag över en recension skriven 2001 av Grandia II, ett av mina absoluta favoritspel. Grandia var utan tvekan det spelet som fick mig att fastna för tv-spelandet. Tack vare eller på grund av, hur man nu väljer att se på det.

Grandia II fick i alla fall hejdundrande bra kritik, med all rätt tycker jag förstås. Läsningen fick mig att bli nostalgisk och jag funderade på vilka fler spel som jag älskat att spela. Jag kom snabbt på (förutom Grandia och Grandia II) FF VII och FF IX och Kingdom Hearts. Underbara spel. Görs det såna spel längre?

I alla fall så hittade jag till slut ett spel som verkar intressant: Deathspank!

Får se om jag återkommer med en kort recension om det.
Först ska jag som sagt spela klart FF XIII.

En månad kvar...

1 augusti idag. Det betyder att det bara är en månad kvar tills jag ska börja jobba igen. Det känns verkligen som "bara".

Förr kändes semester på fyra veckor som ganska länge, varför är det då "bara" en månad kvar? För att de sex och en halv månad som jag redan har varit ledig bara har susat förbi. Så jag vet att de här fyra veckorna kommer att försvinna i en ögonblinkning.

Hur kommer det att bli sen? Säg att jag åker till jobbet klockan sju, och kommer hem vid fem. Det är tio timmar förlorad Moa-tid varje dag. Tio timmar som jag inte vet vad hon gör, hur hon mår, om hon skrattar eller gråter eller lär sig något nytt. Jag fasar redan för hur mycket jag kommer att längta efter henne när jag är på jobbet. Jag vet att jag borde vara med henne så mycket som möjligt med henne nu när jag har chansen. Borra in näsan i hennes hals och snosa. Istället sitter jag här och bloggar lite för att jag är så trött på henne.

Jag har alltså tillfälligt tröttnat på hennes intensiva gnällande och låtit Per ta över en stund. Tröttnar på henne som person gör jag aldrig.