Jag hade nyss upptäckt Lasse, suttit inklämd på balkongen och druckit rödvin med en hamster och lyssnat på Tvivel. Han började precis bli känd och det var hans första större turné. Om jag minns rätt. Det var i alla fall så jag upplevde det.
När han kom ut på scenen och började spela fylldes lokalen av jubel och applåder och folk som skrek ”Lasse, Lasse Lasse!”. Han stod där och såg så uppriktigt glad ut över att vi var där. Lycklig för att vi applåderade. Och förvånad över att vi gjorde detsamma. Lycklig och förvånad.
I söndags i Brunnsparken såg han inte alls förvånad ut. Nu är han van vid stora spelningar. Men han såg fortfarande lika genuint lycklig ut för att vi var där. ”Vi har ett märkligt förhållande vi”, sa han till publiken. ”Märkligt men härligt”.
Det har varit alldeles för lite Winnerbäck i mitt liv de senaste åren. Jag blir euforisk och extatisk. Jag kan leva på det länge, länge. Nu klarar jag mig kanske ett år eller två till. Sen måste jag få stå framför scenen igen och ropa ”Lasse!”
Jag är så tacksam för att Per ordnade det här. Bästa presenten någonsin. Och att han följde med fast han inte är Winnerbäck trogen är fantastiskt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar