7 månader

Idag är hon sju månader gammal.

Ibland häpnar jag över hur stor hon har blivit. Hur fort hon har blivit stor. Nyss var hon ett litet knyte som låg i min famn och såg på mig med stora ögon och kanske log lite om jag hade tur.

Nu är hon en sprattelfisk som ålar omkring på golvet. Planlöst än så länge, mest åt sidorna och bakåt. Men ålar gör hon även om det inte går särskilt fort.

När hon sitter upp så är hon stadig. Hon lutar sig framåt och åt sidorna, sträcker sig efter saker som ligger en bit bort. Ibland får hon syn på mig och då skiner hon upp samtidigt som hon gapar med hela munnen. Är det hennes idé av ett fullstort leende?

Om jag sätter på musik så gungar hela hon av glädje, vare sig hon sitter själv eller i knät.

Och när hon får syn på sig själv i spegeln så blir hon helt vild och kastar sig framåt för att röra vid sin egen spegelbild.

"Vill du komma upp?" frågar jag och sträcker ut händerna mot henne. Då sträcker hon ut sina egna armar från kroppen, riktar sina små knutna nävar upp i luften. Hon är helt med på noterna vad som gäller. Och upp vill hon alltid, oavsett om hon har tråkigt, är glad, ledsen eller är helt inne i sin egen lek.

Oavsett vad så är mammas eller pappas famn alltid den bästa.