Igår fick jag måla väggar i rummet vi kallar "passagen" och vardagsrummet. Det var nästan lika bra som att äta frukost i fred. Per lekte med Moa och hade uppsikt över Ebba som låg och sov. Jag kunde måla och filosofera och låta tankarna vandra som de ville. Det var hur skönt som helst.
Allt kan vara egentid och jag tar till vara på varenda dyrbar minut.
Jag försöker tänka optimistiskt - att trotset är något positivt. Att det betyder att Moa har en egen vilja, att hon utvecklas och lär sig och vill bestämma själv. Bra egenskaper. Men ibland, och idag, tar hon knäcken på mig.
Om det bara var sig själv hon skulle bestämma över så skulle det vara lättare. Jag försöker tänka mig för, och säga ja till så mycket som möjligt för att undvika onödiga strider. Jag vill så gärna vara konsekvent när jag väl säger nej, och inte ändra mig efter en stund skrik och gnäll och tjat och gråt. För herregud vad svårt det är! Jag trodde det skulle vara betydligt lättare, men hon är envis som en åsna mitt lilla barn!
Och som sagt, om det bara var sig själv hon ville bestämmer över, men hon vill bestämma över mig också. Vart jag ska sitta, vad jag ska läsa, vad jag ska göra och säga och dricka och när jag ska dricka. Det driver mig till vansinne.
Egentid, för att lugna nerverna och samla ihop sig, kan vara ett par minuter inlåst på toaletten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar