Ebba är snart tio månader och jag har knappt skrivit ett enda inlägg om henne. Hur hon är. Vad hon kan. Jag skäms. Folk säger att man tar färre kort på nummer två och så vidare. Men jag trodde inte att jag skulle bli sån. Och ändå är det precis så. Vi tar färre kort på henne, filmar henne mindre, märker inte hennes utveckling på samma sätt. Jag häpnar inte på samma sätt när hon gör något hon inte kunnat förut. Utropar inte riktigt lika förtjust "Titta! Titta vad Ebba gjorde!"
Det betyder inte att jag inte älskar henne mindre på något sätt. Absolut inte. Det är märkligt hur man kan älska två barn precis lika mycket. Det är bara det att allt är inte nytt och fantastiskt med Ebba. Tyvärr. Det har liksom hänt förut på något vis.
Det blir mer en tanke "Det här gjorde vi när Moa var liten, måste göra det för Ebba också." I efterhand en sorg över att Ebba delvis blir bortglömd. Att jag inte kan gå tillbaka i tiden och titta på lika många filmer med henne som jag har med Moa. Måste skärpa mig. För min skull och för Ebbas skull.
Hon är snart tio månader och reser sig upp mot saker hela tiden. Hon vill stå upp så mycket som möjligt. Hon älskar att stå upp i soffan mot ryggstödet och så sträcker hon sig mot fönsterbrädan och försöker nå adventsljusstaken som står där. Och så blir hon så arg när hon inte får ta den!
Hon ålar omkring på golvet som en liten kommandosoldat. Snabb som tusan är hon och följer helst efter Moa eller mig var vi än går. Ska hon bara en liten kort bit kryper hon på knäna, men ska hon långt är det ålning som gäller.
Ebba älskar att äta sin mat själv. Plockar hur lätt som helst upp små bitar med sitt pincettgrepp. Bröd, ärtor, majs, potatis, pannkaka med mera stoppar hon glatt i sig. Ja, hon älskar ärtor. När hon inte får nya småbitar fort nog så skriker hon så högt och gällt så att vi håller på att få tinnitus. Det var värre när hon vad mindre och inte kunde äta själv, så skrek hon så där galet högt så fort vi satte henne i stolen för hon visste att hon snart skulle få mat.
För det mesta är hon glad. Ett litet solsken som skrattar sitt kluckande skratt när vi kittlar henne eller leker att vi äter upp hennes napp. En av de bästa lekarna är "Tack, tack" och hon ger oss saken hon håller i och sen ger vi tillbaka den med ett "varsågod".
Ebba är fantastisk på sitt alldeles egna vis och inte någon kopia av sin storasyster. Ett tidigt nyårslöfte är att det ska bli mer om Ebba!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar