Förlossningen

Jag var hos barnmorskan idag på efterkontroll. Allting såg bra ut. Jag har läkt ihop fint, och det känns ju bra. Hon gick igenom journalen med mig, så nu har jag mer begrepp om hur förlossningen faktiskt gick till. Minnet av den där dagen är ganska dimmigt. Tidsuppfattningen är ganska skev.

Sen den dagen har jag gått igenom förlossningen minst en gång om dagen. Försöka komma ihåg vad som hände och bearbeta mina känslor kring det. Det är först nu senaste två veckorna som jag inte tänkt på det varje dag utan kanske bara varannan eller var tredje dag.

Jag har inte gärna pratat om det. Inte velat skriva om det heller. Jag har väl inte varit riktigt redo helt enkelt. Vissa har fått veta mer än andra. En del har bara fått höra frasen "hon kom ju ut, så då gick det bra". Det är helt sant.

Den tolfte januari åkte vi in till förlossningen för att jag skulle bli igångsatt. Kl 10.00 tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. En timme senare började värkarna. Men jag öppnade mig inte, så de satte in värkstimulerande dropp. Några timmar var det riktigt bra. Jag och Per lyssnade på radio, spelade kort och löste korsord. Drack kaffe och åt lunch. De höjde droppet då och då och värkarna blev värre och värre. Vid sextiden tvingade jag i mig ett par smörgåsar så att de skulle sluta tjata på mig om att jag måste äta.

Tydligen så tog det jättelång tid innan jag började öppna mig alls. Under tiden gjorde det bara värre och värre ont. Jag fick akupunktur som tog bort den värsta molvärken i ryggen, men värkarna i magen gick inte att göra något åt. Jag andades igenom dem. Vid åttatiden på kvällen fick jag epidural. Hoppades att det skulle sluta göra ont ett tag så att jag fick vila, men jag hade lika ont i alla fall. Jag kunde inte längre andas igenom värkarna utan låg och skakade. Som tur var påminde Per mig hela tiden om att försöka slappna av och andas. De höjde droppet med jämna mellanrum. Jag och Per slumrade mellan mina värkar som kom med två till tre minuters mellanrum.

Antagligen var det någon gång under natten som jag började öppna mig och bebisen sjönk ner. Konstigt nog var det härliga värkar! När jag kände att det äntligen hände något! Men ont gjorde det och jag började med lustgasen. Älskade lustgas. Jag kände mig som ett barn som blev av med nappen när de tog den ifrån mig.

Vid sjutiden på morgonen onsdagen den 13 januari började helvetet. Krystvärkarna. Jag vet inte jag ska hitta ord för att beskriva hur ont det gjorde. Det var vidrigt. Fruktansvärt. Det kändes så vansinnigt fel att försöka pressa ut något som uppenbarligen var för stort! Jag är förvånad över att jag inte skrek och svor utan bara kved förtvivlat "det går inte! Det gör för ont!" Någon av alla barnmorskor som var med sa att det faktiskt skulle kännas bättre om jag tryckte på än om jag höll emot. Som tur var hade hon rätt, annars hade Moa fått stanna kvar i min mage.

De började prata om sugklocka och väntade på någon som skulle komma och hjälpa till, och om jag förstod dem rätt så var de irriterade över att människan hade börjat gå ronden. Till slut kom hon, de satte dit sugklockan. Någonstans under den här tiden sa de att de såg huvudet och att det var fullt med svart hår. Jag tror inte ens jag orkade svara på det. Jag bara fortsatte att försöka krysta fast jag egentligen inte orkade längre. Jag hade ingen begrepp om tid. Hade det gått en kvart eller tre timmar? "Nu är det en eller två värkar kvar så är barnet ute!" sa en av dem och det var det bästa jag hört - det fanns ett slut på eländet. Två värkar så kom hon ut och smärtan upphörde. 23 timmar efter starten.

Några minuter senare låg hon på min mage och allting var fantastiskt. Precis så fantastiskt som alla säger.

Först efteråt fick jag reda på att de hade klippt mig. Det hade jag inte förstått och det var nog tur att de inte sa något för då hade jag fått panik. Idag fick jag reda på att jag hade krystvärkar i en och en halv timme.

Det är den absolut värsta upplevelsen i mitt liv. Samtidigt den absolut häftigaste. Jag vill inte ha den ogjord, men vill inte göra om den igen.

"Hon kom ut, så det gick ju bra" sammanfattar förlossningen bra. Resultatet - Moa - är det viktigaste. Hon blev alldeles underbar, så det är klart att det gick bra.