Dagen innan dagen D

Måndagen den 11 januari var dagen innan jag skulle åka in till förlossningen för att bli igångsatt.

Det var en dag med fantastiskt väder, strålande solsken och femton grader kallt. Jag fick med mig Per ut på en promenad runt huset. I mitt tempo då så tog det ungefär en kvart, sen var jag trött och hade ont, men det var skönt att komma ut och få frisk luft och se solen. Det var sista gången jag var ut i friska luften på en vecka, men det visste jag inte då.

Den dagen kändes det verkligen som om jag gjorde allting för sista gången. Efter promenaden tog vi en dusch och jag blev lite vemodig och kramade om Per rejält. Då tittade han på mig med varma ögon och sa: "Nämen, vi KOMMER att duscha ihop igen! Jag lovar!" Han är en tankeläsare och han känner mig väl, för det var precis det jag tänkte på och var orolig för. Att vi aldrig, eller i alla fall inte på väldigt länge, kommer att duscha ihop igen.

Nu är Moa sexton dagar gammal. Dagarna går åt till att sova, äta, mata bebis, byta blöja, trösta skrikande bebis... och några få stunder om dagarna har jag tid för mig själv.

Det känns som om vi aldrig kommer att få duscha ihop igen.