Idag åkte Per och jobbade. När han åkte satt jag och Moa i soffan och åt. Hon åt alltså, jag bara satt.
På ett sätt är jag lite avundsjuk på honom. Han får åka iväg, vara bebisfri några timmar, umgås med andra vuxna och inte behöva tänka på amning och sömn och bajsblöjor. Det verkar rätt så skönt, men inte tillräckligt skönt för att jag skulle vilja byta på riktigt. Nej, verkligen inte.
Idag har hon dessutom varit snäll. Efter att ha varit vaken ett par timmar tidigt imorse har hon sovit hela tiden, förutom vid ett tillfälle då hon skulle äta. Jag har fått äta frukost, dricka kaffe, titta på ett avsnitt av Supernatural, plocka i och ur en diskmaskin, surfa, plocka bland saker och nu bloggar jag till och med!
Nyss tittade jag på henne där hon ligger och sover i vagnen och jag tänkte: "Jag har en dotter. Jag är mamma till en dotter som heter Moa." Det känns fortfarande overkligt. Det är bara vissa ögonblick som hon blir fullkomligt verklig, som jag fullt ut förstår att det är på riktigt. Kristallklara ögonblick som jag önskar kunde vara för evigt.
Ett sånt ögonblick var när Veronica kom och hälsade på igår. Kanske var det för att jag minns när jag var och tittade på Alvin för första gången för drygt ett år sen, kanske för att vi har känt varandra så länge, kanske för att... ja jag vet inte. Känslan i den stunden kommer jag att bevara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar