Det finns ett osynligt gummiband mellan mig och Moa. När jag åker ifrån henne så tänjs det ut, ibland nästan till bristningsgränsen, men det finns alltid där. Det är en känsla av att ju längre bort jag åker desto mer spänt blir det, och ju längre tid jag är borta desto skörare blir det. Ibland känns det som att det skulle få för sig att dra ihop sig och då skulle jag flyga tillbaka - som en boll i ett gummisnöre.
Ett par timmar eller tre brukar det klara. Först kommer saknaden efter Moa, sen längtan och till slut ett trängande behov som får mig att ylandes som en vargmamma försöka ta mig hem så fort som möjligt. När jag väl kommer hem är det raka vägen till henne för att titta, sniffa och gosa. Då kommer lugnet tillbaka. Gummibandet slappnar av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar