Per var med Moa på inskolningen idag. Det hade gått bra sa han. Hon hade lekt och ätit en massa banan. Föräldrarna hade fått kaffe. Det fick vi minsann inte igår. Det var säkert bara för att det var så många pappor där idag, skojade jag.
När de kom hem åt Moa glatt upp hela sin portion köttfärssås och spagetti och sen skulle det sovas. Men var var nappen? Den var inte på sin vanliga plats ovanpå garderoben. Inte på mikron. Inte på skrivbordet. Inte på vita byrån. Inte i soffan. Jag gav upp och sa"jag gör ett försök utan napp."
"Naaaa?!" Protesterade Moa när vi gick in i hennes rum och släckte lampan. "Nappen är borta", sa jag, "du får sova med snutten". Och det var som om hon sa okej, la sig ner i sin säng med snutten, och somnade efter att ha vridit och vänt på sig litet. Det gick ju bra!
Tänkte, att nu får vi väl fortsätta sova utan napp, men vi gjorde ändå ett allvarligt försök till att hitta de försvunna napparna. Vi skojade i och för sig om det i helgen, att vi skulle försöka sluta med napp den här veckan. Eller Per skojade om det, för han jobbar kväll och skulle alltså slippa vara med om besväret. Jag började nästan misstänka att han gömt napparna med flit så att det faktiskt skulle bli så. Vilken skurk! Fast med tanke på den energin han la ner på att leta så verkar det inte troligt. Eller så spelar han bättre än vad jag trodde. Någon napp fann vi i alla fall inte.
Det blev samma sak på kvällen. En liten protest och fråga efter nappen, men när jag sa att den var borta så var det inget mer med det. Hon la sig, skruvade på sig länge, satte sig upp flera gånger och sa "natt, natt", och slutligen, mitt i en suck så somnade hon.
Vågar knappt säga det, jag är rädd för att jinxa det, men - det var väl inte så himla svårt att sluta med napp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar