"Nu ska vi till dagis och leka med andra barn!" sa jag hurtigt till Moa på väg till dagis. Hon satt i vagnen och sa "regnar" (fast det låter mer som gjejnaj) trots att solen sken från en molnfri himmel. Lite rätt hade hon ändå, för på väg hem från dagis en dryg timme senare så spöregnade det.
Jag var nog hur som helst mer nervös än Moa, hon visste ju inte vad som var på gång. Vad som är på gång. Hon vet inte att vi om ett par veckor kommer att lämna henne där om dagarna. Alldeles själv. Utan mamma eller pappa som förstår henne och tycker om henne. Pust. Hur ska jag klara av det? Lämna min lilla goseunge där? Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig att jag VET att hon kommer att få det jättebra, att hon kommer att ha roligt, få leka med kompisar, lära sig nya saker och så vidare och så vidare. Hon kommer ju inte att göra det med mig eller Per. Jag kan inte fråga ut dagisfröken om varenda liten detalj hon har haft för sig, om hennes ansiktsuttryck när hon fått syn på något nytt.
Det gör ganska ont i hjärtat på mig att förlora så mycket av hennes liv. Det handlar inte bara om att lämna henne i främmande händer. Att i tanken höra henne gråta och ropa efter mamma och pappa. Usch.
Bäst jag går och lägger mig.
Eller vänta. Första dagen på dagis. Det gick jättebra. Hon var lite blyg i tio minuter, sen var det full fart och hon lekte och utforskade rummen. Bestämde i vilken hink fröken skulle lägga kapsylerna. Hon höll bara koll så att jag fanns i närheten. Dagis kommer att bli hur bra som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar