...

Var det i söndags det hände? Två dagar sen? Inte en evighet?

Livet är orättvist mot mina vänner. Man ska inte förlora sina barn! Inte någonsin.
Och det är så elakt att först få vara på ultraljud och få höra att allting ser bra ut, att glädjas och att kanske äntligen våga slappna av och lita på att det finns ett litet liv inom en, och så bara några dagar senare krossas allting. Det är... fel.

Jag går här och försöker leva vardagsliv som vanligt. Bakar julgodis, lagar köttbullar, planerar inför att mor och far och bror ska komma och hälsa på imorgon och fira jul. Ser på teve, spelar spel och så vidare. Men jag är konstant ledsen, och om jag emellanåt är som vanligt och glad - så får jag nästan dåligt samvete för att jag glömt bort hur hemskt det är.

Känslan av att vara otillräcklig och inte kunna göra något för att det ska bli bra igen är hemsk. Vet inte om det betyder något att säga att jag tänker på er jättemycket, men det gör jag.

Saker som är bra är att godiset och köttbullarna blev mycket goda. Familjen kommer hit imorgon. Vi har fått massor av fina julkort (tack alla). Vår lilla pyntade gran är jättesöt. Jag har fortfarande en underbar pojkvän. Svante verkar må bra och det gör jag också.