En liten stund av allvar

Mentalt börjar jag förbereda mig för att det kan bli tal om kejsarsnitt. Svante beräknas fortfarande bli jättestor, men vi ska kolla igen när jag är i vecka 38.

Jag som redan från dag ett har varit rädd för förlossningen är numera fullständigt skräckslagen. Därför har jag stoppat huvudet i sanden och mer eller mindre förträngt att ungen ska ut på något sätt. Fast det ska den ju, så det är dags att ta tag i det där.

Om jag visste att förlossningen skulle gå bra, att han inte vore jättestor, att han inte skulle fastna och få syrebrist eller bryta armen eller nyckelbenet på vägen ut, att jag inte skulle brista - eller ännu värre bli klippt - då skulle jag kunna hantera det tror jag. Då skulle jag "bara" behöva vara rädd för smärtan och för att förlora kontrollen och allt det där.

Men nu vet jag ju inte att det kommer att gå bra. Ingen kan garantera att förlossningen blir helt problemfri. Så en del av mig hoppas nästan att han kommer att vara tillräckligt stor så att kejsarsnitt är ett alternativ. Visst finns det bekymmer och risker med det också, men det känns som att det är under kontroll. Det är planerat och läkare finns på plats. Jag blir betydligt lugnare bara vid tanken på det.

Men det är många tankar som snurrar och som jag behöver bearbeta. I vilken utsträckning kan jag påverka? Hur fungerar det? Vad händer sen? Och så vidare. Ska höra med min barnmorska om jag får prata av mig med någon, så att jag inte står vid nästa ultraljud och får knapphändig information och att vi måste bestämma oss där och då. (Jag är ett kontrollfreak, jag vet).

Om det blir planerat snitt, så går jag miste om hela förlossningsupplevelsen. Inget väntande på att värkarna ska börja, eller att vattnet ska gå, inget samtal för att fråga om det är dags att åka in. Jag behöver inte oroa mig för att Per ska jobba när det händer. Får aldrig veta hur jag skulle ha hanterat smärtan, får inte veta hur Per reagerar och hanterar det. Det ligger en slags besvikelse i att missa allt det där, även om den är enormt mindre än rädslan för att föda en jättebebis.

Nu stoppar jag ner huvudet i sanden igen ett tag.