Min oro och nervositet och rädsla inför förlossningen känns just nu som en struntsak, något fånigt.
Med två kompisar på sjukhus så är jag mer orolig för dem. En är där med havandeskapsförgiftning och är beräknad att få barn 28 december, så det känns ändå ganska bra, även om det naturligtvis är oroligt.
Men den andra, som är i vecka 19-20 och åkte in till sjukhuset igår och blev inlagd på obestämd tid för att livmodertappen är öppen... Det är helt enkelt smärtsamt oroligt. De försöker förhindra värkar, men går vattnet så är det kört. Jag verkligen hoppas och håller alla tummarna för att det ska gå bra! Fast det ser ju inte så bra ut. Och de har verkligen varit så glada för den här bebisen. Så söta! Och jag har varit glad för att de också ska få ett litet kryp bara några månader efter mig och Per. Hoppas hoppas hoppas att det går bra!
Så rädsla för att föda känns inte mycket att bry sig om just nu. Det viktigaste med min förlossningen är att Svante mår bra och klarar sig fint - oavsett på vilket sätt han kommer ut eller vad som händer med mig.
Fortsätter att hoppas och hålla tummarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar