Idag var det dags för mödravårdscentralen igen. Det känns som om det var evigheter sen jag var där sist. I juni tror jag det var. Nu var jag nervös, för jag har hunnit fundera så länge på alla frågor jag ska ställa och hur barnmorskan skulle svara. Hon var inte så trevlig sist så det var nog det som gjorde mig orolig. Som tur var så hade hon vaknat på rätt sida idag och var faktiskt ganska snäll, så det gick relativt bra. Per var dessutom med och frågade en del åt mig när modet svek mig. Skönt. Om han inte förstod innan vilket stöd han var för mig så kanske han gör det nu när han läser det här.
För övrigt tror jag att det bara är i gravidtidningar som barnmorskor framställs som goda féer med enorm kunskap, förståelse och empati. I verkligheten är de vanliga människor med fel och brister och dåliga dagar precis som vem som helst.
Hur var det med mig och Svante då? Det viktigaste. Jo, alla prover såg bra ut. Jag behöver inget extra järn och inte var det något socker heller. Hon tog blodprover igen, för de förra hade tydligen kommit på villovägar. Inte gjorde det mig något, att sticka en nål i armen har jag verkligen inga problem med.
Efter det fick vi höra Svantes hjärta. Tjoff-tjoff-tjoff-tjoff. Fort gick det! Till skillnad från mitt intill, tjooooff-tjooooff-tjoooff. Det lilla hjärtat var uppe i 150-160. Om man ska tro på skrocket kommer det alltså att bli en flicka. En riktig liten vilda i så fall, för vid lunch och nästan hela eftermiddagen har det sparkats och boxats och knuffats för fullt. Tränar ungen på att bli akrobat kanske?
Verkligen inte alla BM som är gulliga, jag vill ha en som är gullig, jag tycker alla är så stränga.
SvaraRadera