Det smet en liten fis i ett enda stort PLOPP. Det gick inte att låtsas som om det inte hade hänt. Det var för uppenbart. Jag tittade förskräckt på Per som tittade på mig och så utbrast vi samtidigt: "Det var Svante!!" Sen sprang jag in i vardagsrummet och skämdes. Per kom skrattandes efter och sa att jag var söt.
Igår förmiddag låg jag på sängen och vilade när han kom och spoonade in sig hos mig. Hade det riktigt mysigt när min mage krampade och jag grimaserade vilt ett par minuter. Det var bara min mage som krånglade, förklarade jag så att han inte skulle bli orolig. Strax efteråt kunde jag inte hålla inne prutten, den smög sig ut. Per fnissade och jag sa förlåt, den smet. Oj, vad generad jag blev.
"Du fiser aldrig!" sa jag till honom.
"Det gör jag visst det" sa han.
Så igår kväll slog han till och släppte en riktig brakare. Jag skrattade och han såg riktigt stolt ut. Nu har vi överstigit det hindret. Pruttarnas tid är inne. Det är ändå lite lätt fantastiskt att vi klarade oss från att fisa inför varandra i över tio månader!
"Du vet inte vad du har släppt lös.... " säger han sen. Ska han säga. Jag ska nog visa honom! Han är bäst på att rapa, men han kan ju inte få vara bäst på allt!
jag säger som Gert Fylking. Äääääntligen! HAhaha :-)
SvaraRadera