Det svåraste med att jobba är att gå hemifrån på morgonen. Innan jag sätter på mig skorna och koftan smyger jag in i sovrummet en sista gång för att säga hejdå till mina älsklingar. Vid den tiden på morgonen brukar Moa ha förflyttat sig från sin säng till vår. Där ligger hon tätt intill Per, med sin napp och sin snuttefilt. Båda sover sött, är varma och luktar drömmar.
Det knyter sig i hjärtat och helst av allt vill jag strunta i jobbet och istället krypa ner bredvid dem. Stanna i babybubblan ett tag till. Men jag har haft min tid, nu är det Pers tid.
Jag får nöja mig med en varsam puss på deras pannor innan jag smyger ut igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar