Så här sjuk har jag inte varit sedan juni 2006.
Då, för drygt fyra år sen, trodde jag först att jag bara var extremt bakis. Vilket inte alls var en konstig gissning eftersom jag samma dag kommit hem från en fantastisk kryssning med Vonka. Vi hade druckit Zlatan-drinkar, dansat halva natten under stjärnorna och stått och pekat på Åland medan solen gick upp.
Det var inte konstigt att jag kände mig bakis, och det var inte konstigt att jag blev sjuk den gången - det är inte så nyttigt att i början av juni dansa sig svettig under bar himmel.
I vilket fall så var det ingen tvekan om att jag var sjuk när väckarklockan ringde på måndag morgon den där gången. Jag ringde jobbet och sen somnade jag om igen. Det är fördelen med att ha mobilen som väckarklocka, man behöver inte sträcka sig två gånger efter saker man behöver.
När jag efter fem dagar äntligen blev frisk igen, ja då kunde jag inte gå! För jag hade fått något slags virus på balansnerven och allting runtom mig gungade, som om jag vore kvar på den där ålandsfärjan!
Den här gången har det varit något liknande, förutom bakiskänslan och balansviruset. Nu äntligen börjar jag piggna till igen, efter fem dagar. Nu känns det bara som om jag ska hosta upp lungorna och nysa ut hjärnan. Men det är petitesser i jämförelse.
När det var som värst, då kände jag mig som han i reklamen: "Ni kvinnor snackar om att föda barn!" Jo, jag vet precis hur han har det - och han har så rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar