Första gången

De sista veckorna innan Moa föddes kändes det som att jag, och jag och Per, gjorde saker för sista gången. Inte för att livet skulle ta slut, men för att livet skulle bli så annorlunda. Det har det helt klart blivit och även om vi egentligen kan göra samma saker nu så blir det aldrig gjort riktigt på samma sätt. Därför gjorde vi saker för sista gången då.

Och därför gör vi massor med saker för första gången nu. Det var till exempel inte första gången jag och Per var på restaurang, men det var första gången med en liten bebis. En smula nervöst (tänk om hon skriker, blir hysterisk, kaskadkräks?) men förutom lite gnäll så gick det bra! Vi satt inomhus på en asiatisk restaurang. Ute spöregnade det nämligen när vi gick in, när vi gick ut så hade solen kommit fram. Vi valde längst in i hörnet för att störa så lite som möjligt. Moa satt nöjd och glad i sin stol och tittade på folk, ungefär lagom till att vi fick vår mat. Då började hon högt och ljudligt protestera. För att inte behöva bli stressad av att hon irriterade folk satte jag henne i mitt knä och åt med en hand. Det är fördelen med thaimat - allt är redan fint uppskuret i munsbitar och går att pricka med gaffeln.

Det var första gången som vi sov på hotell med en bebis, första gången hon sov i en resesäng, första gången hon smakade ägg, första gången hon träffade sina kusiner, första gången vi var på Riddarmarknaden i Hova med en bebis. Och så vidare och så vidare. Allt vi gör är på något vis nytt.

Första gången Moa äter banan på ett café.

Till och med allt vardagligt blir nytt bara för att hon finns i närheten eller i bakgrunden eller i tankarna. Man kan säga att vardagen blir lite mer spännande.