Innan jag fick barn kunde jag bara försöka föreställa mig sorgen, smärtan, frustrationen och ilskan, men jag visste att jag inte skulle komma i närheten av hur det egentligen känns att förlora sitt barn.
Jag vet fortfarande inte hur det känns, tack och lov, men skillnaden nu är att jag inte ens vill försöka föreställa mig. Bara tanken på att något händer min bebis gör att ett svart hål av oändlig tomhet öppnar sig framför mina fötter. Det skulle suga tag i mig och jag skulle vara förlorad för evigt, bara vara ett skal, fylld av sorg, som vandrar omkring i världen och försöker bete sig normalt.
Jag vill inte tänka tanken att något skulle hända Moa. Hon är mitt allt och mitt liv.
Även de dagarna då hon är jobbig som jag säger, då jag är trött och önskar mig egentid, så vet jag att hon är fantastisk. Jag vet att hon gör mig lycklig. Jag vet att varje dag jag får med henne är en gåva. Jag glömmer inte att jag älskar henne även om jag suckar och stönar över att vara förälder.
Jag vet att hon när som helst kan tas ifrån mig. Jag har sett hur lätt det händer. Bara tanken kan göra mig vansinnig.
Så jag tänker inte utan njuter. Njuter av att krama henne och pussa på henne och sniffa i hennes hår. Att kittla hennes fötter och höra henne skratta. Bära henne. Hålla henne nära. Trösta henne när hon gråter. Vyssja henne till sömns. Älska henne varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar