Bloggens uppkomst

Det var faktiskt en kompis som sa till mig att börja blogga, men jag har glömt att ge henne äran för det. Fy på mig. Utan henne skulle ju faktiskt inte de här inläggen ha kommit till. Hon är som pappa till min blogg. Så tack så mycket för att du sa till mig att börja blogga! Vad skulle jag göra utan dig?

Du kräver egentligen en ordentlig hyllning, som den vän du är, som ställer upp och lyssnar på alla mina små graviditetsanekdoter (du har stått ut med många de senaste månaderna och fler lär det bli). Om jag kunde skulle jag skriva en sång till dig, men det kan jag inte. Så du får ett eget blogginlägg istället.

Puss och Kram på dig!