Redan i somras, i slutet av juli, kände jag små rörelser. Ja, det var som bubblor eller ett lätt fladdrande. Jag funderade på om det kunde vara det lilla livet inom mig jag kände. Så jag surfade på gravidsidor och läste att man faktiskt kunde känna något bubbelliknande redan i vecka sexton, även om det inte var speciellt vanligt att man märkte och förstod vad det var. I alla fall inte som förstföderska.
Något var det i alla fall som kändes i min mage. Nu börjar det bli svårt att komma ihåg hur det där första fladdret egentligen kändes, för Svante har börjat buffa på mig ganska ordentligt. Först var det små lätta dunsar och för tre veckor sedan, den femte september, kom den första riktiga lilla sparken! Det var när vi såg på fotboll som det sparkade till i magen och jag nästan hoppade till! Eller "jag skvatt" som det heter på värmländska.
Det är en rätt häftig känsla när det sparkar och dunsar och buffar inom en, och jag har verkligen längtat efter att Per också ska kunna känna något. Så många gånger har jag lagt hans hand på min mage och väntat, men då har det varit lugnt och stilla. Inte minsta rörelse. Typiskt. Men så igår kom det! Det var ingen karatespark, men ändå en som var tillräckligt rejäl för att Per skulle känna den. Jag vet inte om det var han eller jag som var mest lycklig över det. Antagligen var det jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar