Det är 71 dagar kvar till beräknad förlossning, den 8 mars. Jag ligger i sängen och håller handen mot högra sidan av magen och känner hur bebisen verkar flytta sig närmare, trycker ryggen, huvudet eller rumpan mot värmen av min hand. Då är det mysigt. Kärlek. Och jag längtar efter att få se vad det är för en liten människa, att få hålla henne eller honom intill mig och borra in näsan i mjuk bebishud och pussa på ett litet, litet huvud.
Vill upptäcka den här lilla krabaten som vi kallar för Boston.
För det mesta känns det som om tiden går alldeles för fort, jag hinner inte med. Det är bara drygt två månader kvar och jag har knappt hunnit vara gravid! Och ibland, som nu, vet jag inte hur jag ska orka med två månader till. Inte bara för att jag längtar som ovan, utan för att min kropp redan börjar tröttna. Fogarna gör ont, magen gör ont, det är tungt och slitsamt och energin tar slut så fort. Jag är så trött, så trött, och ledsen och frustrerad över att jag är trött och har ont. En förlamande, obeskrivbar trötthet som gnager sig in i märgen och tär på själen. Så känns det.
Idag är jag hemma och vilar för magen gör för ont. Varför vet jag inte, men det känns bättre om jag ligger raklång i sängen och andas sakta. Som om innehållet får bättre plats då och inte behöver trängas med mat och tarmar och stress.
Just nu önskar jag att jag kunde ligga raklång i sängen varje dag i två månader framöver och bara vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar