Igår blev vi stolta över Moa.
Per bad henne att lägga någonting på bänken, en visp till såsen, och hon är på väg att lägga den på "fel" bänk, den bredvid kylskåpet istället på den bredvid spisen.
(Det blev en väldigt lång mening men det får gå.)
Per sa ganska surt till henne, och då lägger hon den rätt och sen trampar hon förgrymmat iväg mot dörren. Där vänder hon sig om, stampar med foten och fräser: "men jag vet ju inte vilken bänk du menar när du bara säger bänk!"
Åh, så rätt hon har!
Per sa förlåt och så var det frid och fröjd! Och jag är så nöjd med att hon har lärt sig att säga ifrån, och förklara varför hon blir arg och vad man har gjort fel. Det är så bra!
Sen lagade Per och Moa köttbullar och sås tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar